Vill du veta ännu mer om oss? Bra, här kommer nästa lördagsenkät om oss Debutantbloggare. Mycket lördagsnöje!

Annika

Foto: Magnus Fond

 1. Hur fick du idén till din debutantbok?

Idén om att skriva svensk feelgood hade legat och grott ett tag. Jag gick systematisk till väga och pluggade in ämnet. Läste böcker i och om genren, såg på film, analyserade. Därefter bestämde jag mig för ett antal ”ingredienser” som jag ville ha med i min berättelse. Utifrån dessa växte olika karaktärer, miljöer och en synops fram.

 2. När du skriver, hur blir du då?

Jag blir uppslukad när jag skriver. Vill inte äta, sover dåligt och inser inte förrän efteråt att det jag skriver när jag är trött och hungrig sällan blir bra. Dessutom förvandlas jag till ett jätteego som bara vill prata om sin text.

3. När du inte får skriva på ett tag, hur blir du då?

Av någon konstig anledning har jag haft svårt att skriva på sommaren. Då vill jag bara läsa. Men får jag inte skriva resterande del av året blir jag rastlös och orolig, tror att jag ska tappa ”det”. Dessutom får jag dåligt samvete.

Foto: Malin Enting

Jag hade läst en hel del ungdomsböcker under en period och det väckte en massa minnen och känslor från mina egna tonår. Jag behövde göra något av dem, och eftersom jag är en skrivande människa satte jag mig förstås ner och försökte formulera det i ord. Men sen blev förstås boken med tiden något helt annat.

I bästa fall absorberad och fokuserad. Då blir det flera sidor på bara några timmar. Dessutom är jag ofta lugn och harmonisk resten av dagen också. När det går trögt blir jag väldigt lättdistraherad och kan börja pilla med alla möjliga saker som råkar fånga min uppmärksamhet.

1. Hur fick du idén till din debutantbok?

Var första fröet till idén uppstod vet jag faktiskt inte. Historien har legat så länge och grottat uppe i mitt huvud utan att få chans att komma till tals. Australien har alltid lockat som resmål, men spindelrädd som jag är kommer jag aldrig iväg. Däremot fick Lova gärna göra den resan. Jag skriver ofta om just bonde-arbetet så jag tror jag när en dröm om hårt fysiskt arbete ute under den blå himlen.

2. När du skriver, hur blir du då?

Som besatt av min text och inre dialoger. Kom inte och stör, står det klart och tydligt på min panna. Efter att fått hamra ned en uttänkt scen är det som efter ett bra träningspass i kroppen, utsjasad, uppvärmd och lycklig.

3. När du inte får skriva på ett tag, hur blir du då?

Otålig och stressad över att karaktärerna springer ifrån mig. Sur och tvär ifall det tar alldeles för lång tid tills jag får öppna datorn igen. I de flesta fall har jag en aktuell text öppen varje dag. Om så bara för att gå in och peta i dialog eller gestaltning. Väskan är alltid packad med anteckningsblock och penna ifall något genialiskt skulle falla över mig.

---

Maria

Foto: Minna Jonsson

1. Hur fick du idén till din debutantbok?

Jag stal den av en kvinna i amerikanska mellanvästern som  på ett skrivarforum berättat om sin idé om en god fe som blev utesluten ur facket. Sen hände en hel massa saker i mitt huvud och jag misstänker att Besvärjelser och beskydd är väldigt långt ifrån hennes originalidé. Tack och lov.

2. När du skriver, hur blir du då?

Absorberad av det jag gör. Och om det går bra är jag glad och belåten. Går det dåligt går jag runt och småsvär och muttrar och beklagar mig för alla som råkar vara i närheten.

 3. När du inte får skriva på ett tag, hur blir du då?

Rastlös och stressad, och ofta får jag självförtroendesvackor och obefogade känsloutbrott. Är definitivt en trevligare och mer harmonisk – om än lite disträ – person, när jag skriver.

---

AnnaMaria

Foto: Magnus Liam Karlsson

1. Hur fick du idén till din debutantbok?

Den föddes från dubbla håll kan man säga. Dels hade jag ett längre tag irriterat mig omåttligt på det begränsade utbudet i genren chicklit, enkel läsning för kvinnor om kvinnor tenderade hela tiden att innehålla ett styck förvirrad brud som råkade ut för diverse tokigheter/orimligheter/sorgligheter eller vad det nu kunde vara för att i slutändan hitta en man som gjorde allt bra. Jag hårdvinklar så klart, men ni fattar. Dels hade jag några ämnen, eller kanske snarare skeenden, som liksom pockade på och ville bli skrivna om så jag förenade de två – använde de där händelserna till att skriva boken jag saknade på marknaden.

2. När du skriver, hur blir du då?

Just i skrivandets stund är jag fokuserad. Skriver några rader, tittar upp men ser ingenting av det jag tittar på, skriver lite till. Om jag ska prata med någon vill jag gärna få skriva klart meningen först innan jag kan lyssna ordentligt. Jag skriver gärna en hel dag, men tar ständiga pauser, läser ett mejl, sätter på radion, stänger av radion, hänger tvätt och skriver där emellan, det är som att hjärnan måste ta mikroledigt… Och så blir jag glad, jag tycker för det mesta att det är så himla roligt.

3. När du inte får skriva på ett tag, hur blir du då?

Jag blir nog ingenting särskilt, lite rastlös kanske? När jag tog semester från skrivandet i tre veckor i november längtade jag en hel del och det var väldigt roligt att komma igång igen, men det var också bra med ett break. Den här frågan är klurig tycker jag för jag har liksom aldrig upplevt förhinder från att skriva som jag inte valt själv, men så här, när jag inte skriver på längre tid, säg tre dagar, så längtar jag efter det, men eftersom det händer ganska ofta, jag blir förhindrad av jobb och så vidare, så har jag vant mig. Något som dock kan irritera mig ofantligt är om jag har tänkt ha en skrivdag och så blir det inte av, då blir jag omåttligt sur. Och bara för att leka med tanken – om något hade hänt, om någon hade förbjudit mig att skriva någonsin mer – då hade jag blivit förkrossad och förbannad och längtat ständigt och sen hade jag hittat något annat sätt att uttrycka mig.

Mia Franck debuterar i april med Martrådar på Schidlts & Söderströms förlag.

Foto: Robert Seger

Hur man får sina infall och skrividéer? Lika fort som en gris blinkar, säger Emils mamma om Emil. Och jag förstår, för man får idéer av vad som helst. Ibland utan att man riktigt vet om det.

I Finland, närmare bestämt Åbo, där jag råkar vara bosatt, finns bredvid den finska stadsteatern ett gammalt bombskydd (för i Finland finns det många såna gamla bombskydd kvar eftersom vi i ett tidigt skede av livet lär oss att Kriget stavas med stort K och att det är viktigt att minnas). Framför bombskyddet hänger ett spindelnät (gjort i metall). Ett enormt spindelnät. Jag har fascinerats av spindelnätet sen jag flyttade till Åbo för att studera. Gått förbi spindelnätet, stannat och tittat på det. Tagit omvägar och genvägar för att ta mig till spindelnätet.

För vad är ett spindelnät framför ett bombskydd? Det blir en symbol för att det som finns där bakom hände för länge sedan, att det är så länge sedan att en enorm spindel hunnit spinna sitt nät och ingen har haft behov av att städa undan nätet utan bombskyddet får ligga gömt där bakom. Spindelnätet får vara blickfång i stället. Ett konstverk framför historia.

Jag har stått och tittat på de där knutarna. Och det är när jag tänker på det som jag vet hur det har smugit sig in i min text. Hur ett spindelnät framför ett bombskydd har slingrat sig in bland mina ord. Inte som spindelnät. Utan som knutar. Jag debuterar i april, på Schildts & Söderströms förlag, med en bok som heter Martrådar. Där finns spindelnätet, i trådarna.

Inte bara spindelnätet utan också någon som knutit knutarna. Under någon period hängde Spindelmannen också där framför bombskyddet, upphängd i spindelnätet. Lite lustigt. Men jag tyckte faktiskt bättre om när han försvann. Jag vill att spindeln ska vara frånvarande. Ligga och lura i bakgrunden, inte visa sig utan egga min fantasi. För vem är det som knutit ett sådan jättestort spindelnät framför bombskyddet? Är det en spindel? Eller är det Maran i min bok?

Jag blir inspirerad, får idéer av vad som helst. Ibland tänker jag på det. Som när jag möter någon och råkar kolla in den (vilket jag ofta gör) och så slår det mig, tänk om… hon som går där precis har upptäckt att hon inte har sina hemnycklar med sig. Eller tänk om hon är klädd så där för att hon är på väg på ett möte med andra i samma grupp? En grupp av vad? Mot vad?

Andra idéer är som spindelnätet, de smyger in som knutar i texten och har sedan vridit sig hårt fast med stenknutar. I mönster som formas till bilder eller fångstredskap. Man går till det där konstverket och tittar på spindelknutarna och vad som helst kan hända, så länge inte Spindelmannen hänger fast i trådarna för han är en fiktiv figur som redan finns, nån annans fiktiva kreation. Jag föredrar den frånvarande spindeln, som kan vara enorm och farlig, som inte ens måste vara en spindel.

Har du något konstverk som du vet att du kollar lite extra på eller som du kanske borde gå och kolla in? Det kan i och för sig vara en sten också. Eller ett hus. Vad som helst som du undrar över, tänk om…

P.S. Jag blev tvungen att återvända till spindelnätet för att ta en bild. Insåg att i mitt huvud fanns det en jättestor dörr bakom spindelnätet. En väldigt fiktiv dörr var det. I stället är det en öppning bakom nätet. Var man går in ifall man vill skydda sig mot bomberna, det får jag ta reda på när det inte är fullt så isigt, alternativt fråga nån infödd åbobo. Men jag blev lite glad åt att jag fantasierat fram en dörr bakom nätet. Ett bra infall tycker jag.

/Mia Franck

http://skrifva.blogspot.fi/

Är det en sak jag lärt mig när det gäller att skriva skönlitterärt så är det vikten av att stryka och skriva om. Somliga tänker förstås efter före och vet precis vad raderna ska innehålla. De behöver inte redigera lika hårt. Jag tror dock att de lyckostarna är sällsynta och jag tillhör definitivt inte dem.

De flesta av oss skriver om minst tusen gånger. Sedan gillar förhoppningsvis ett förlag det vi åstadkommit och vi blir överlyckliga och skålar i champagne och ropar: ”Yes! Nu är vi i hamn.”
Känslan brukar hålla i sig tills förlaget återkommer med synpunkter. Det är då som man kan få tillbaka en Wordfil med förslag på förändringar/förbättringar. Och eftersom förlaget är smart talar det först om hur begåvad det tycker att man (jag?) är och att det endast är småsaker som ska åtgärdas. Man suckar lättat, dricker lite mer bubbel och jublar vidare.

Ett par dagar senare öppnar man (som nu definitivt är jag) den bifogade filen och möts av … detta.

Rött, rött, rött och åter rött.
Då är det lätt att sätta bubblet i halsen och under tiden man (fortfarande jag) hostar lungorna ur sig tänka: ”Herregud så totalt värdelös jag är. Varför blev jag överhuvudtaget antagen?”
Det kallas för stackars-mig-fasen.
En annan reaktion kan vara: ”I helskotta att jag tänker ändra på en enda stavelse. Här har jag faktiskt redigerat i 100 år och så kommer någon och har synpunkter! Hur fräckt är inte det?”
Det kallas för dra-åt-pepparn-fasen.

Därefter har vi två alternativ att välja mellan: 1) bryta ihop 2) bita ihop.
Jag gjorde båda men inte samtidigt.
Så småningom tittade jag förbi allt det röda och började läsa vad där stod egentligen. Hur farligt var det?
Inte farligt alls visade det sig. Det var kommentarer typ ”Här behövs mer utav inre tankar för att förstå varför XX agerar som hen gör” eller ”Nej, det här är inte realistiskt, XX borde ha blivit mycket mer rädd” eller ”Du skriver bra dialoger men har lite bråttom, lägg in mer gestaltning” eller ”hur ser XX ut när hen får reda på detta?”

Jag behövde inte flytta om stycken, scener och kapitel, inte jobba med språket, inte skriva om den första tredje delen av boken heller. Det jobbet hade jag redan klarat av all by myself innan manuset skickades in.
Inte heller behövde jag stryka stycken, scener och kapitel. Också det hade jag gjort bra. Lite för bra till och med – fick skriva till 3.400 nya ord.
Samma sak med korr- och stavfelen – de var nästan obefintliga eftersom jag satt min man på att hitta dem.

Förlaget hade rätt, det var verkligen bara några småsaker som skulle åtgärdas.
Det tog mig exakt hela jullovet att göra det.

Egentligen sattes fröet till Det går bara inte redan 2006. Det är inte det första manus jag skrivit, inte ens det andra eller tredje. Men det är min första ungdomsbok. Efter alla år med monster och magi ville jag testa att skriva något nytt, i en genre jag inte prövat på tidigare. Samtidigt läste jag ungdomsböcker som aldrig förr, både sådana jag skulle recensera och sådana som bara var ren nöjesläsning. Massor av minnen och känslor från mina egna gymnasieår började bubbla upp. Det fanns helt klart något i tonårsvärlden som jag inte var färdig med. Men vad skulle jag göra av det?

Jag började skriva ner små scener och dialoger utan att riktigt veta vad det skulle bli. Så höll jag på ganska länge. Och ur allt det där trädde plötsligt Emelie fram, en sextonårig tjej som på vissa sätt påminde om mig själv (vi har samma musiksmak och gillar att kliva omkring i rejäla kängor, men hon använder mer hårspray på en vecka än jag gjort under ett helt liv … ), men samtidigt var helt olik mig i samma ålder. Emelie är ungefär tusen gånger tuffare. Inte coolare eller populärare, men starkare i sig själv och med förmågan att bejaka sina egna känslor. Med andra ord den sextonåring som jag skulle ha velat vara.

Sen dök Viktor upp. Eller egentligen hade han funnits där länge, i alla fall i Emelies värld. Hon har bara inte tänkt särskilt noga på honom förr. Inte lagt märke till att han faktiskt är både snygg och trevlig, även om han har ganska usel klädsmak. Han har däremot lagt märke till henne, och sakta med säkert börjar han övertyga henne om att de kanske borde vara mer än bara vänner. Emelie är förvånad, men inte ointresserad av utvecklingen.

Ungefär där tog det stopp. Det gick för långsamt och blev alldeles för snällt. Jag var inte ute efter att skriva en klassisk flicka möter pojke-berättelse. Det behövdes fler konflikter, större konflikter. Mer drama helt enkelt. Mer känslor! Men hur? Jag la manuset åt sidan ett tag och ägnade mig åt andra projekt, tills en liten tanke började snurra runt i skallen på mig. Måste det bara vara en pojke? Kan det inte lika gärna vara två …

Så klev Sander in på scenen. I motsats till Viktor har han allt som Emelie fantiserat om, och han verkar otroligt nog vara intresserad av henne också. På riktigt. Det är klart att hon inte kan motstå honom. Men hon är inte beredd att släppa Viktor heller …

Och så hade jag till slut min berättelse om tjejen som vägrar att välja, som vill ha kakan och äta den, som bryter mot normerna och ifrågasätter hela konceptet med kärlek som vi är vana vid att se den. Om jag beskrivit det så här för Emelie skulle hon antagligen skratta åt det. Hon tycker inte att hon är särskilt modig. Faktiskt känner hon sig mest osäker och vågar inte riktigt lita på sina egna val. Men jag vill visa att man kan vara stark ändå, att det inte bara handlar om att vara utåtriktad och självsäker. Och framför allt att det är okej att göra dumma saker. Man överlever. Världen går inte under, även om det kanske känns så en liten stund. Jag önskar att jag hade vetat det när jag var sexton. Det hade kanske gjort saker lite lättare.

Och om nu min mamma mot förmodan råkar läsa detta, så nej, boken är inte det minsta självbiografisk. Samtidigt som den förstås är det. Det är det som är hela poängen med litteratur. Att vi kan ljuga och tala sanning, samtidigt.

Den senaste veckan har jag fått vara med om två saker som jag för ett drygt år sen bara kunde drömma om. Det började i lördags, då hade jag nämligen releasefest för Välkommen ut på andra sidan! Jag velade lite fram och tillbaka gällande det där, fest eller inte fest, fest eller inte fest, låta boksläppet passera i det tysta och skåla hemma på kammaren eller klackarna i taket och hejdundrande baluns? Jag valde, som ni förstår, det senare och jag är så himla glad för det.

Det hela gick av stapeln på Clarion Skanstull och jag var fruktansvärt nervös innan. För att folk inte skulle ha kul, för att vinet skulle ta slut (det gjorde det), för att folk skulle gå hem (det gjorde dom inte) och för en hel massa andra konstiga saker. Till exempel vaknade jag natten före och var helt övertygad om att lokalen där vi skulle vara saknade stolar…. Hur som helst, det blev en underbar kväll. En fantastisk kväll. Alla hade stolar att sitta på och något att dricka och någon att prata med och jag sålde slut på alla min böcker och har nog aldrig känt mig så stolt och uppskattad. Så alla ni som funderar på fest eller inte – gör det bara. Även om du är obekväm med att vara i centrum, även om du är nervös, gör det ändå, för du är värd det, och din bok också.

Så, festen var det första fantastiska, och för er som undrar hur det hela var fixat, det var liksom ett mingel, en hemmafest på lokal med alla mina bästa vänner, min familj och folk från förlaget. Jag höll ett tal och min förläggare höll ett litet tal och det var det. Många har säkert hört talas om att förlaget ordnar en stor fest och bjuder in viktigt folk och sen gäller det att mingla och göra gott intryck, men jag tror att det sällan händer när det gäller debutanter. Jag valde dessutom att ha min fest på en helgdag just för att få dit så mycket vänner som möjligt eftersom det var det som kändes viktigt för mig. Och ja, jag fixade allt själv, ingen gräddfil här inte.

Det andra fantastiska hände i går och det var nästan ännu större än festen. I går var nämligen första gången  jag fick se min bok i butik. Enorm känsla, ENORM. Det var på Akademibokhandeln det hände. Det snöade ute och jag hade cyklat och var ganska blöt och sur. Jag slet av mig vantarna och mössan, hivade upp träningsväskan på axeln och plötsligt skingrades mörkret och stjärnstoft föll genom ett hål  taket för där var den. Min bok. I en riktig affär. För vem som helst att köpa.

Och som om inte det vore nog, hemma i Vänersborg, där jag kommer ifrån, har den ett helt eget fönster på Bokia.

Det är svårt att beskriva känslan, men alla ni som kämpar där ute, som skriver och skickar in och kanske får avslag – fortsätt kämpa. Fortsätt skriva om det är det du vill för det här ovan är värt så himla himla mycket. Att få känna sig så glad och stolt som jag gör just nu, tacksamheten över det är enorm.

För ganska precis två år sedan tog jag mig ett djupt andetag och begav mig ut på okänt vatten. Ett vatten jag tittat längtande ut emot under många år. Spanat mot horisonten och sett vågskvalpet utan att våga doppa tårna.

Men nu var det dags. Jag anmälde mig till en skrivkurs på distans. Såg med skräck fram emot första uppgiften. Tänkte att den skulle vara rätt styrd och detaljerad.

Icke alls, visade det sig. Jag fick en bild på två barn från sjuttiotalet. Den ena tittar kaxigt in i kameran medan den andra ser mera skygg ut. ”Skriv vad ni vill. Fyra sidor. Inlämning fredag innan klockan 18.00.”

Men ärligt, tänkte jag. Det är ju fullständigt helt omöjligt och ganska så barnsligt att ägna min väldigt viktiga tid till. Fyra sidor om två barn från sjuttiotalet. En vinterdag, dessutom. Vad skulle jag tänkas skriva om dem? Äh, jag lägger ned. Skyller på att jag faktiskt är småbarnsmamma och har annat att göra. Kläder som ska vikas, mat som ska lagas och dagismöten som ska gås på. Sådant viktigt.

Men jag gjorde inte det. Bilden malde på i mitt huvud och skapade sitt eget liv. Tänk om hon, den där skygga tjejen, precis slickat på en stolpe mitt i iskalla vintern? Så där som jag alltid gjorde fast jag borde ha vetat bättre. Tänk om det är den där kaxige lillebrodern som utmanat henne?

Jag vände vred och trixade på händelseförloppet. Framför Bolibompa om torsdagen hamrade jag ned mina fyra sidor. Läste knappt igenom texten innan jag sände iväg till kursledare.

Bet lite på naglarna hela helgen innan responsen kom på måndagen. Mitt livs första respons på något jag skrivit för eget nöje skull. Inte så där i skolan under betygshets. Nu var det istället något jag betalat för att få.

Och som jag blev utskälld. Efter noter. Visst, kursledaren gav mig komplimanger för hur jag målade upp scenen, gestaltade stackars Anna som trovärdig ensamvarg, som kursledaren kände för.

Men slutet!

En sak som dock inte känns trovärdig, och som gör mig rent av förbannad när jag läst klart din text, det är slutet. Varför skulle hon vilja återuppleva tung-incidenten? Kanske är jag skadad av lyckliga Hollywoodslut där tönten får upprättelse, men faktum är ju att du har skildrat Anna på ett levande sätt och gjort att jag tagit parti för henne. Men nu på slutet tar du parti för mobbarna och ställer henne utanför som en underlig kuf som faktiskt vill hamna i olustiga situationer? Indirekt: det är hennes eget fel att hon är utanför, hon är liksom lite konstig och får skylla sig själv? Nej, för mig går det här slutet inte alls ihop, och jag skrattar inte fast jag anar att det var meningen att jag skulle göra det. Ovärdigt, tycker jag. Ursäkta utbrottet, men det berörde mig alltså, vilket visar att du har lyckats med att måla upp en karaktär som jag texten igenom har fått en växande empati för, och som jag tycker förtjänar bättre.

Kursledaren blev arg. Rent förbannad faktiskt. Jag lovar att jag drog efter andan, rodnade över hals och ansikte och log lite paniskt för mig själv framför datorskärmen. Hjärtat dunkade sig fram över bröstkorgen.

Och sedan gapskrattade jag. Mitt i gapskrattet mailade jag tillbaka och tackade för responsen. Svarade att hon hade rätt, men det var vad jag hade i mitt huvud då. Hade lite lust att säga att det faktiskt bara var hitta-på. Inte alls på riktigt. Hon behövde inte bli så där arg. Kursledaren svarade direkt. Sade att hon hade lite ångest för sitt utbrott och vad glad för att jag tog det så bra. Naturligtvis, sade jag. Är det inte det man ska? Få kritik och lära sig något av det? Jo, sade kursledare, men alla tänker inte så. Men det positiva är ju att du berörde. Jag blev arg, orimligt arg. Så bra var det ju!

Det hade jag med mig länge. Hon blev arg av en text jag hade knåpat ihop. Väldigt arg, slå-näven-i-bordet-arg. Och jag hanterade det på ett bra sätt. Det var inte alls så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Kanske jag var på rätt väg i alla fall.

Nu är min bok Lova på väg ut från datorn och till boklådorna. När jag vågade erkänna för min omgivning att det enda jag just nu ville göra var att skriva fick jag väldigt blandade reaktioner. De flesta tyckte det var kul att jag hittat min grej i livet. Många kommenterade att mina mail alltid var långa och vältaliga så varför inte en hel roman. Alla, utan undantag, blev förvånad över mitt val av genre. Romantisk feel-good? Va? Du? Ska det verkligen vara något för dig? Är inte du mera fackboksförfattare? Eller i alla fall deckare?

Jag måste erkänna att jag blev väldigt påverkad av de uttalandena. Varför inte jag? Hur tänkte de nu? Jag är ju faktiskt gift så lite romantik har jag ju upplevt.

Det gjorde att jag inte berättade att jag skrev för andra. Höll mig gömd på min kammare, medan jag skrev vidare. För historien skulle ut, så var det bara.

Sedan var det dags för lektör. Med andra ord, en massa kritik och kommentarer. Det är bara att vänja sig och suga åt sig. Som Stephan King själv skriver i sin excellenta bok ”Att skriva” ”När man har haft en barnvakt på nära hundra kilo som fes en i ansiktet och skrek Pang! blir man knappast skrämd av The Village Voice.” Med andra ord, det finns värre saker i livet än att bli kritiserad för sin text. Det är viktigt att ha med sig det tänket i varje skrivarprocess, har jag upptäckt.

Fast det är så lätt att säga när man sitter med lektörsutlåtandet och försöker fundera ut om jag verkligen ska fortsätta med denna hobby eller om det är golf som gäller till våren. Allt det positiva rinner ju gärna mellan stolarna medan det negativa stannar kvar. Bland annat skrev lektören till ”Lova” att hon var imponerad över att detta var mitt första manusförsök. I den meningen såg jag bara försök. Aldrig imponerad. Tills min man, Mr Underbar, stolpade ut texten till mig, strök under med penna och bad mig klappa mig själv på axeln. Imponerad. Manus. Jag är klar med mitt manus och hon är imponerad. Mr Underbar hällde upp ett glas portervin och skålade samt trollade fram tulpaner ur öronen. Komplimanger ska man ta till sig och må bra av. Länge.

Tills refuseringarna kommer. Bara det där ”tack, men nej tack” är ju en kritik som vill något. Man får ingen feed-back, inget att jobba vidare med. Bara veta att man inte duger till. Inte är bra nog. Ingen som läst har varken blivit förbannad, rörd eller skrattat till. Tack, men nej tack. Hjälp, det svider. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag slog ihop datorn och bestämde mig för att sluta med hela den här grejen. Låtsas att jag aldrig skrivit en roman. Aldrig blivit besatt av min text. Stryka ut alla härliga skrivarmänniskor jag stött på längs vägen. Bara sluta rätt och slätt.

Det blir ingen golf till våren, det blir en bok. Tacka Frank Förlag för det.

Och då kommer ju nästa omgång med kritiker och röster. Folk, både som jag känner och inte känner, kommer läsa min bok. Läsa av språket och handlingen, ha åsikter om densamma. Kanske till och med sitta runt fikabordet och ”läste ni den där Lova? Herre min dag ett sådant trams/historia/feel-goodkänsla.” Lika många åsikter som läsare. Det är det bara att räkna med.

En testläsare återkom med ytterligare en aspekt jag tidigare inte funderat på. Hur mycket var jag Lova? Inte alls, svarade jag med rynkad panna. Varför skulle jag vara Lova? Varför ens basera en historia på tråkiga mig när jag kan hitta på en helt ny människa? Det var bra, svarade han, för Lova är ju knäpp, men jag känner ju igen dig i dialoger och handlingsätt.

Den har jag funderat en hel del på sedan dess. Har hon rätt? Är det vad jag fick henne till? Det var ju inte helt meningen. Är det folk kommer se? Undra vilken del av Lova som jag? Är jag knäpp?

Jag väljer att inte svara på den frågan. Det får vara upp till betraktaren och den åtråvärde läsaren av min bok ”Lova”. Jag vet dock att genom att skriva en bok befinner man sig i en väldigt subjektiv värld. En värld där man både längtar efter kommentarer och verkligen inte velat hört något. En värld där en utebliven recension också blir till en slags recension. Där varje ord jag säger blir bedömd som något mina karaktärer kunde ha sagt eller har sagt. Kanske till och med så att jag som person är avgörande ifall någon köper boken eller inte. Alltså, kan jag sälja mig och min historia på rätt sätt till rätt (många) personer?

Det är bara att hantera det. Jag reagerar oftast på kritik med ett gapskratt för att gå över till ilska. Sedan går jag i tankebox. Funderar på vad som är sant, vettigt och åtgärdbart. Sållar och sår. Mixar och kokar ihop. Pratar med någon utanför skrivarvärlden. Försöker landa i allt som blivit sagt. Eller inte sagt.

Det viktigaste av allt, jag lär mig något och går vidare. Blir en bättre skribent och människa.

Som Per Elofsson sade: ”Bryt ihop, bit ihop och gå vidare.”

Det börjar ju bli tradition med enkät på lördagar, i dag grottar vi ner oss i ämnet genre. Skulle DU byta genre för att förlaget sa till dig? Och finns det något du absolut aldrig skulle skriva, även om någon bönade och bad?

Maria:

Det stora förlaget hör av sig, de gillar din stil och vill ge ut dig – men bara om du helt byter genre till en som förlaget bestämt – gör du det?

Foto: Minna Jonsson

Om jag känner att jag går igång på idén – då gör jag det lätt. Även om det är en genre som jag aldrig kommit på tanken att skriva. Men om jag  känner… blah. Då gör jag det inte. Det handlar inte om stolthet eller integritet ett enda dugg tror jag, utan bara om att jag VERKLIGEN måste gilla det jag skriver, om jag ska orka. Det är ju inget litet jobb att skriva en bok, och jag har hundra egna idéer som står på kö.

Finns det någon genre du aldrig skulle skriva, varför?

En politisk thriller. Inte för att jag har något emot dem,  men jag är alldeles för okunnig om storpolitik och spionage och kontraspionage och lönnmord och what have you.

Finns det någon genre du verkligen är sugen på att testa?

Flera! Jag skulle vilja skriva något skräckigt. (Fast jag vet inte om jag törs). Jag har tidigare alltid varit ointresserad av science fiction, men sen jag insåg att även jordens undergång, dystopiska framtidsskildringar och steampunk tillhör genren och att det inte måste handla om robotar och rymden, har jag blivit intresserad. Och så skulle jag vilja skriva en barnbok. Jag vet inte var jag ska börja?!

Eva

Det stora förlaget hör av sig, de gillar din stil och vill ge ut dig – men bara om du helt byter genre till en som förlaget bestämt – gör du det?

De stora förlagen hör av sig? De tror på att jag kan byta genre och de gillar min stil? Japp, japp och åter japp. Vilken rolig utmaning, skulle jag svara och ge mig i kast med researcharbetet för just den genren de tror jag skulle klara av att skriva inom. Jag behöver ju inte skicka in det ifall jag i slutändan inte gillar det.

Finns det någon genre du aldrig skulle skriva, varför?

Man ska aldrig säga aldrig och en utmaning är en utmaning, men jag skulle nog ha svårt att skriva deckare. Inte så mycket för att jag inte gillar deckare, för det gör jag, men jag skulle bubbla ut mördaren redan på första sidan och sedan glömma bort alla inoptrasslade trådar jag lagt ut som rökridå.

Finns det någon genre du verkligen är sugen på att testa?

Ungdomsböckernas driv och dialog skulle vara otroligt roligt att testa. Dessutom inbillar jag mig att ungdomar är mycket mera kräsna med vad de läser. Inget med ”den tar fart efter sidan femtio”. Här ska tempot och spänningen fängsla från första början annars åker den i golvet och ungdomen får fatt i nästa bok. Inbillar jag mig…

AnnaMaria

Det stora förlaget hör av sig, de gillar din stil och vill ge ut dig – men bara om du helt byter genre till en som förlaget bestämt – gör du det?

Foto: Magnus Liam Karlsson

Svår fråga, men jo, det gör jag nog. Fast det skulle krävas ett riktigt samtal där de formulerade exakt varför de tror att jag skulle lyckas bättre i just den genren och vad det är med min stil som skulle passa så himla bra till just den inriktningen. Och så skulle jag nog göra det med en slug baktanke om att ”när jag väl är inne då kan jag få ut den där första boken som jag ju ändå gillar”, hehe.
Finns det någon genre du aldrig skulle skriva, varför?

Man ska ju som bekant aldrig säga aldrig, men jag har väldigt svårt att se att jag någonsin skulle skriva fantasy. Jag har aldrig tittat på fantasy, aldrig läst fantasy, jag vet kort sagt ingenting om fantasy. När jag försökte se Sagan om ringen (det är väl fantasy, eller?) somnade jag. Jag har också väldigt svårt att se mig själv producera en coffee table-book, typ kokbok eller liknande, men å andra sidan kanske det inte ens räknas som skrivande…

Finns det någon genre du verkligen är sugen på att testa?

Många. En fet släkthistoria skulle vara fint, en som sträcker sig över många generationer och inleds med ett släktträd i typ fjorton led. En spänningsroman skulle vara intressant, mest för dramaturgins skull och så skulle jag väldigt gärna skriva drama för scen och tv.

Camilla

Det stora förlaget hör av sig, de gillar din stil och vill ge ut dig – men bara om du helt byter genre till en som förlaget bestämt – gör du det?

Foto: Malin Enting

Med risk för att låta som en riktig sellout så skulle jag åtminstone vilja pröva. Vem vet? Det hade kanske visat sig vara en genre jag var riktigt bra på.

Finns det någon genre du aldrig skulle skriva, varför?
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av deckare, varken att läsa eller skriva. Åtminstone inte den moderna typen av deckare. Och så tänker jag aldrig ge ut en självbiografi eftersom jag tycker att sanningen ofta är överskattad i litterära sammanhang.

Finns det någon genre du verkligen är sugen på att testa?
Jag har ju redan testat lite av varje, men jag skulle gärna försöka mer med crossover-litteratur, alltså böcker som funkar för både unga och vuxna.

Annika

Det stora förlaget hör av sig, de gillar din stil och vill ge ut dig – men bara om du helt byter genre till en som förlaget bestämt – gör du det?

Foto: Magnus Fond

Knepig fråga men jag tror faktiskt att jag skulle åtminstone försöka för att se hur resultatet blev. Jag kan på sätt och vis tycka att det t.o.m. vore en spännande utmaning – så länge som orden är mina och jag själv är nöjd med resultatet.

Finns det någon genre du aldrig skulle skriva, varför?
Jag skulle förmodligen inte skriva fantasy eller skräck, två genren som jag av någon anledning aldrig läser (förutom Sagan om Ringen som jag älskade, samt Marias kommande bok förstås!) och som jag förmodligen skulle vara riktigt dålig på.

Finns det någon genre du verkligen är sugen på att testa?

Ibland blir jag lite sugen på att skriva genreöverskridande, dvs att blanda feelgood med något annat. Jag har en idé som ligger till sig för tillfället, en berättelse om en mycket speciell och hämndbenägen vithårig tant. Men berätta inte det för någon …

I dag kommer gästinlägget från barn- och ungdomsförfattaren Maria Edgren, som bland annat är aktuell med Den magiska bokskrivaren och Se upp för Argmonstret.

Du har slitit hårt under en längre tid med ditt stora projekt, ditt livsverk. Äntligen är det dags att skicka in efter många vändor av korrektur och textförbättringar och du har hittat dina drömförlag som du så gärna vill ska anta ditt manus, hjärtebarnet som du ömt vårdat.

På hemsidorna har du läst att väntetiden är mellan 2-3 månader lång, ibland längre. Via dina skrivande vänner har du fått tips och råd kring när det är som lämpligast att skicka in manuset och du har gjort allt precis som man ska, eller hur?

Veckorna, månaderna rullar förbi och du går i väntans tider. Fredag, äntligen fredag. Sista arbetsdagen i veckan för många av oss men inte alla. På lunchen pustar du ut framför laptopen på jobbet och ser att det ramlat in något i inkorgen. Det står ”Manussvar” och helt plötsligt skärps alla dina sinnen. Du tittar dig omkring, ser till att du och manussvaret får vara ensamma för en stund.

KLICK!

Meddelandet rullas upp framför dig på skärmen och blicken följer textraderna som denna gång är 3 hela rader. Du läser om och om igen och för varje gång blir andningen mer och mer tung.

Det finns nu olika faser du kan tänkas gå igenom:

1: Du blir fullständigt knäckt och drabbas av en hejdlös gråtattack. När du lugnat ned dig och fixat till dina rödgråtna ögon går du till din chef och berättar om din fruktansvärda akuta migränattack och att du går hem för dagen. För att bli frisk vilket betyder dra täcket över huvudet och aldrig mer skriva ett enda ord!

2: Du drabbas av ett raseri som bara bubblar och bubblar och letar upp numret till förlaget. När du blir framkopplad ber du om att få prata med ansvarig person och när det visar sig att denna person är på möte (vad annars?)skäller du ut hela förlaget i örat på receptionisten.

När du lägger på känner du dig nöjd och gör en härlig segergest inför dina arbetskamrater.

OBS! Ej att rekommendera.

3: Du slänger ditt mail i papperskorgen och låtsas som om ingenting har hänt.

När du väl kommer hemkorkar du upp ditt röda vin och plockar fram laptopen och börjar skriva på en refusering till förlaget som refuserade dig. Texten innehåller allt mellan att idiotförklara förläggarna och redaktörerna och deras inkompetens att värdera texter, att du minsann har lagt ned 1 ½ års ideell arbetstid – allt detta inbäddat i diverse okvädesord. Du passar samtidigt på att bifoga manuset, igen.

Vad kan man göra då, efter en refusering, kanske du tänker. Här följer några tips från mig till dig:

• Läs och fundera. Är det en vanlig standardrefusering som du har fått är det inte så mycket att haka upp sig på. Manuset passade inte just det förlaget och det finns hundratals andra du kan skicka till – gör det!
• Om du har fått en refusering med specifik och mer detaljerad respons på saker som kan bli bättre – var glad och sug åt dig. Förlaget har förmodligen sett potential i manuset och vill ge dig råd för att arbeta vidare med din text (och kanske ev återkomma igen, vem vet)
• Vid upprepade refuseringar kan det vara dags att låta manuset vila ett tag. Om du inte är på humör för detta använd dig utav nya grepp. Leta efter litterära agenter, i Sverige men också utanför. Eller varför inte ge ut din egen bok? Bygg upp ett ordentligt nätverk med kunnigt folk runt omkring.

Sist men inte minst – tappa inte lusten utan håll fast vid skrivandet. Någon gång blir det ett ja!

/Maria Edgren

http://edgrenskan.blogspot.com

Ett ämne som kan få skrivargrupper på Facebook att flamma upp likt en gräsbrand än den om synopsers vara eller icke vara. Diskussionens vågor går Kaknästornshöga och falangerna håller envist fast vid att just deras sätt att göra på är bäst. Efter 147 olika inlägg brukar debatten sluta med att de utmattade kombattanterna lägger ner vapnen och enas om att oavsett vilken metod som används är det den som funkar som är den bästa. Friden lägrar sig – tills nästa gång.

Så hur gör jag? Frågan är högaktuell eftersom Året Runt har beställt en följetong i tre delar av mig och vi har enats om den 1 mars som senaste leveransdatum. Det kan tyckas som en evighet men jag lovar – det är det inte. En följetong tar tid för mig att skriva och jag planerar upplägget på sätt och vis noggrannare än när jag skriver ett romanmanus. Utrymmet för improvisation är nämligen rätt så begränsat. Berättelsen ska vara intensiv och helst omöjlig att lägga ifrån sig. Tanken är att tidningens läsare ska fångas in och bli så engagerade att de också köper nästa nummer. Och nästa. Men samtidigt får inte texten vara stötande, våldsam eller kontroversiell. Samma regel gäller för alla familjetidningar och anledningen är just att de vill vara till för hela familjen. Det är en utmaning och risken är att man till slut levererar en mesig och tunn historia.

För att undvika det planerar jag alltså noga. Hur ska spänningen byggas upp, vilka känslor ska läsaren (och karaktärerna) kastas emellan och när i berättelsen ska jag lägga brytningen mellan de olika avsnitten? Vad ska varje scen innehålla och varför?
När jag skriver noveller nöjer jag mig med att skissa på en början, en mitt och ett slut. Men en veckotidningsnovell är på ca 16.000 tecken och en följetong på ca 19.000 tecken per avsnitt, det vill säga 57.000 tecken in alles. Det ställer andra krav. Jag måste få till en längre historia samtidigt som jag inte kan som i ett romanmanus köra ut på en avtagsväg ibland för att utforska vad som finns bakom nästa krök. Risken är jag irrar bort mig då och att det tar alldeles för många tecken innan jag hittat tillbaka till huvudleden.

Mitt sätt att planera skrivandet passar min personlighet, jag är lite likadan vad jag än företar mig. I min trädgård till exempel ser jag till att rabatterna är ordentligt avgränsade. Men innanför avgränsningarna improviserar jag ständigt eftersom växterna inte alltid beter sig som jag tänkt; de dör eller blir uppätna eller trivs för bra eller så är färgen fel …. Struktur alltså men med utrymme för spontana infall. Fler i ett romanmanus, färre i en följetong.
Detta är mitt sätt att göra på, andra har sitt och det är precis som det ska vara!

Hur det går med den famösa följetongen? Tja, jag har haft den i huvudet ett bra tag och känt mig stressad över att mars närmar sig med sjumilakliv utan att jag fått ändan ur. Men nu, vänner, nu är synopsen klar! Akterna är bestämda, varje scen och de stora dragen i handlingen likaså. Och i helgen flödesskrev jag hela första avsnittet!
Så småningom ska texten redigeras ett par vändor och vila några dagar mellan gångerna. Lagom till den 1 mars har puppan förhoppningsvis förvandlats till en vacker fjäril som kommer att gillas av redaktören (sånt vet man aldrig i förväg), och någon gång i höst underhålla tidningens läsare.
Tjoho!

Det här med refuseringar … visst är det lite känsligt. Men samtidigt har jag förstått att det är något som många vill läsa om. Maria har redan varit inne på det och de allra allra flesta som skriver och försöker bli antagna har ju upplevt det. Vissa några enstaka gånger, andra fler gånger än de orkar räkna. Jag tillhör den senare kategorin. Jag har svårt för att erkänna hur mycket jag egentligen har skrivit, hur många manus som ligger där i byrålådan.

Å andra sidan började jag redan då jag var 22, och jag var fullt övertygad om att jag för alltid skulle bli stämplad som misslyckad om jag inte lyckades få en bok antagen innan jag fyllt 25. Det var alltså ganska bråttom, så jag satte igång och skrev. Romanen hette Nattliv och handlade om vampyrer. Det här var långt innan John Ajvide Lindqvist satte svensk skräck på kartan, långt innan True Blood och Twilight. Vampyrer var med andra ord inte lika het då som nu. Men det hindrade mig inte. Jag var helt övertygad om att min roman skulle slå förlagen med häpnad. Jag menar, vampyrer! Kom igen, de är ju coolast! Så blev det nu inte. I stället fick jag bara tråkiga standardrefuseringar i retur. Om och om och om igen. Jag arbetade om romanen flera gånger, men resultatet blev alltid detsamma. ”Tack för att vi fått läsa ditt manus, men vi måste tyvärr tacka nej till utgivning.”

När John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in dök upp några år senare var jag smått förorättad. Det var ju jag som skulle bli Sveriges stora skräckförfattare! Och så kom den här typen och hann före! Sen läste jag hans roman och förstod direkt varför han vunnit det racet.

Totalt blev Nattliv nog refuserad en 7 – 8 gånger och i dag kan jag till och med känna mig lite lättad över att ingen nappade. Ärligt talat var romanen inte särskilt bra. Dialogerna var löjligt pompösa och jag försökte så desperat att låta som mina favoritförfattare Poppy Z. Brite och Caitlín R. Kiernan, att resultatet blev någon sorts hemmabyggd svengelska. Dessutom hade jag noll koll på hur man använde saker som citattecken, indrag och styckeindelning. Men det största problemet var nog att jag inte ens själv riktigt visste vad den handlade om. Jag tyckte mest det var kul att skriva om vampyrer, handlingen kom liksom i andra hand.

Om jag ska ge ett konkret och bra råd till alla därute som försöker bli utgivna … ha ingen brådska!  Ta dig tid att lära dig det du behöver för att ditt manus ska bli så bra som möjligt. Tänk igenom vad du vill berätta. Slarva inte, för det lönar sig aldrig. Visst hör man ibland historier om författare som blivit antagna med bara ett halvt manus färdigt, men det hör till undantagen. Det räcker inte med ett gäng coola vampyrer för att förlagen ska förlåta alla andra brister i ett manus. Om det sen tar ett år eller tio att bli klar har egentligen ingen större betydelse. Tro mig, man överlever ändå.

Under tiden som Nattliv valsade runt på diverse förlag skrev jag en fantasyroman. Den ligger fortfarande kvar obearbetad i byrålådan och jag tror att det är en bra idé att låta den stanna där. Sen skrev jag en fortsättning på Nattliv som inte heller kom längre än till byrålådsstadiet. Om man ska sammanfatta mitt skrivande kan man säga att jag är väldigt bra på att skriva nya grejer, men ganska dålig på att förvalta dem efteråt. Sen började jag på Lunds universitets författarskola och skrev en skräckroman till, med vad som hände med den ska jag berätta mer om nästa vecka.

Nu slumpade det sig så att jag inte ens debuterar med en skräckroman. Det gör inte så mycket. Mitt skrivande har vuxit så mycket under åren som gått, och jag tycker verkligen att det är jättekul att skriva ungdomslitteratur. Förresten är loppet inte kört än, mina monster kommer säkert att få sin tid de med så småningom.

Det kan kännas lite långsökt att säga att refuseringar och recensioner är besläktade, men enligt mig är det så. Har man otur kan ju nämligen en recension likna en refusering, eller i alla fall generera samma sorts deppiga känsla. Någon tar på sig att bedöma det du gjort, säga huruvida din bok, ditt manus, din idé är bra eller dålig och det spelar ingen roll om du håller med eller inte. Någon annan har bestämt, du saknar talan. Du kan inte kontakta personen i fråga och säga ”nej, vänta, det var inte så jag menade, du har fattat fel, du har inte tänkt på det här och det här, du har inte sett den fulla potentialen” – eller jo, du kan, men det kommer med största sannolikhet inte spela någon som helst roll. Och på samma sätt som ett negativt besked kan sägas vara besläktat med en negativ recension så gäller samma förhållande när feedbacken är positiv. Ett ja från förlaget och en strålande recension – känslorna det genererar påminner mycket om varandra.

Ni kanske anar vart jag vill komma? Just det, i måndags var det recensionsdags för Välkommen ut på andra sidan. Det var dagen D, den alla författare (i stort sett) räds, dagen då någon annan ska tala om för dig vad du har gjort.

För min del drog recensions-säsongen igång med en underbar rivstart. Aftonbladet söndag gjorde en helsida och hyllade Välkommen ut… och jag kunde inte ha varit gladare. Det var som en kram, som ett fyrverkeri, som om någon gett mig en guldmedalj och sagt att ”bra jobbat, du är härmed kvalificerad som författare, du klarade testet och vi älskar det du gjort”. Det var en underbart skön känsla.

Men ingen lycka varar för evigt. På måndagen var det dags för lokaltidningarnas bok-recensenter att sätta tänderna i min darling och då var det inte lika glatt längre. Jag fick en riktigt rejäl sågning, en sån där som är så taskig att man bara vill slå den som skrivit (måste dock påpeka att jag inte är en särskilt våldsam typ in real life) och sen lägga sig under täcket och dö och absolut aldrig mer skriva en bok. Sen fick jag en hel hög med blandad kompott, det var en del som var bra, det var en del annat som var sämre, någon tyckte det var för mycket sprit, en annan att de läst handlingen förut och en tredje att svärtan var bra men samtidigt ett problem. Och mitt i allt detta fick jag flera hyllningar av fina bokbloggar och tidningar som kanske inte är fullt så kulturella.

Så vad lär man sig av detta? Vad gör man med en dålig recension? Vad gör man med en bra? Jag bestämde mig för två saker: jag ska komma ihåg de fina. Spara dem. Titta på dem då och då. Jag bestämde mig också för att inte låta några recensioner, varken de bra eller dåliga, ta för stor plats i mitt medvetande. Det är okej att reagera på dem, att bli ledsen eller glad, men sen får det vara bra. Inget blir bättre av att ältas.

Men det här är svåra grejer. Att skriva en bok och sen kasta ut den i offentligheten är att blotta sig mer än vad de allra flesta gör inför allmänhetens tyckande och tänkande och det är inte lätt att hitta ett facit för hur man ska hantera alla känslor som kommer på köpet. Några bra tips finns dock:

Kom ihåg att varje recensent bara är en, mycket subjektiv, person.

Kom ihåg att förlaget har valt att satsa på dig, det gillar det du gör.

Kom ihåg att det inte alltid är superviktigt vad som faktiskt står i en recension, det som är riktigt viktigt för din bok är att synas.

Så, med de stärkande orden riktade både till er och till mig själv tar jag mig an kommande dagar med i alla fall någon form av tillförsikt. Att bli sågad är inte kul, att bli hyllad är underbart, att bli båda delar under väldigt kort tid är förvirrande – men i slutändan är det läsaren som är viktigast.

NÅGRA TIMMAR SENARE…

Hej igen, jag återkommer med ännu ett tips, kanske det bästa och viktigaste. När du legat under täcket, när det gått en dag eller två, LÄS IGEN. Jag gjorde just det och vet ni vad, det som kändes som sågningar och tungt och dåligt, ploppade nu ut från sidorna som något helt annat. Det var läsvärd dialog och igenkänning och en debutant att hålla ögonen på och en bok som kommer nå många läsare. Okej, den där råsågningen var fortfarande ganska hemsk, men strunt samma, allt kan inte vara guld och gröna skogar.

Med detta facit i hand är det nu dags att dra ytterligare lärdom. Att läsa recensioner är jobbigt och jag vet att ni vet, men jag skriver det ändå: det är det dåliga som sätter sig.

Läs därför igen. Lugna ner dig, bearbeta intrycken lite och titta på det som står en gång till, jag kan nästan lova dig att det positiva plötsligt kommer att bli synligt och det hemska blekna betydligt.

På temat bjuder jag på ett tips från min förläggare; när hon har manusmöten och genomgångar med författare säger hon alltid till dem att ”skriv nu ner allt positivt jag säger för när du kommer hem kommer du bara minnas de få saker som var negativa och som måste ändras”. Hon har rätt, den mänskliga hjärnan är knäpp när det kommer till positivt och negativt så skriv upp det positiva, det finns så mycket mer än du tror.

(Det här med recensioner är så sjukt spännande, jag tror jag fortsätter på ämnet nästa vecka. Till exempel om vikten att ens få recensioner, en lyx som inte alla har. Puss på er från en ganska glad ((till sist)) Am)

I måndagens inlägg skriver förlagskollegan Annika om att skriva för veckotidningar. Ett väl värt inlägg att läsa.

När jag började skriva var det i min roman jag lade ned all tid. Både skrivkraft, tankegång och pengar till lektörer. Det var också från det manuset som jag i långa månader gick och väntade in kommentarer på för att få en liten aning om var jag befann mig i skrivandets värld. Var det detta jag skulle syssla med eller var det dags att börja spela golf till våren?

Jag vet inte med er, men jag fick inte så värst mycket ut av ”Tack, men nej tack”, som behändigt damp ned i inkorgen efter tre månader av nagelbitande. Var det jag, texten, läget på tiden eller helt enkelt en dålig måndag hos redaktören? Inte en blekaste aning.

När manus 1 låg på vilopaus och manus 2 var på god väg att bli klar började jag istället snegla åt alla novelltävlingar. Allt jag kunde komma på. Googlade på ordet och skrev ned en tidsplan samt tema. Framför allt vilka antal tecken man hade att leka med. Väldigt viktig information. Jag graderade även tävlingarna efter en priolista jag själv skapat. Det var inte så att jag skulle gå under bara för att vara med på så många tävlingar som möjligt under 2012, men jag såg fördelarna på detta sätt:

1. En deadline är klar, det är bara med att hålla tiden om du vill vara med i tävlingen.

2. Antal tecken är givet för intrigerna och miljöbeskrivningarna. Som Annika också nämnde, man har inte plats för att utbrodera sig för mycket om väder och vind. På med dramat och låt dialogerna sköta en stor del av förklarandet.

3. Skrivövning i ett fast koncept. Det är inte alla som gillar att temat är fritt eller att temat är väldigt fast. Jag gillar när det är tydliga ramar, så det blev en än bättre övning när temat var fritt.

4. Du rör om ditt namn i etern. Det är många förlag som kollar in novelltävlingar, en del sitter i juryn. Någon gång, någonstans, fastnar ditt namn så se till att det gör det för att novellen är underbyggd, välskriven och du håller dig till tävlingsformatet.

5. Om du blir placerad i en novelltävling är det ju värsta bästa betyget. Du kanske inte vinner, men du blir placerad. Äran är i hamn och känslan av att du kanske faktiskt kan en del av detta hantverk är stor. Ofattbart stor. Jätterolig ära. Golfen får vänta ett tag till.

Så jag skrev och skrev. Sände in och hoppades. En del var bra, en del mindre bra. Strategin var dock klar för mig. Ut och rör om med mitt namn i grytan. I en tävling blev jag och trettio andra bidrag publicerade i en antologi. Temat var att leva sin dröm och anordnades av Ann Ljungberg. Jag skrev sanningen. Om en trött småbarnsförälder som gått lite vilse från allt det roliga. Det som ger hjärtat ett extra dunk och magen lite fladder. Dagen boken kom på posten var en stor dag. Bubbel på det!

Sedan fick jag upp nosen för veckotidningarna. Där finns det ju en jättemarknad. Många tidningar, många som läser. Mängden behov av noveller är faktiskt rätt stor. Saken är densamma som med novelltävlingar. Antal tecken och målgrupp är klart, därefter får du laborera med din egen tidsplan (när du inte än har sänt in, alltså. Inte när man som Annika arbetar på beställning. Där är jag inte. Än). Jag använde mig av ett par jag skrivit under skrivkurs och sände till Allers.

Det bästa med veckotidningar är responsen. Den är snabb, den är informativ och den är ärlig. När jag sände tre noveller till Allers var svaret klar dagen efter. Hon svarade att de alla var välskrivna och underhållande. Hon gillade inte den ena (som jag gillade bäst), hon gillade den andra, men den behövdes skrivas om. Den tredje var inte rätt målgrupp. Jag skrev direkt om den andra och skrev sedan i rasande fart en ny. Bara för att jag fick en massa energi av att få så snabb feedback. När jag så otroligt väl behövde energi.

Timmen efter jag sände in den nya novellen ”Fjälltagen” fick jag svaret. ”Vi tar den direkt, den kommer ut i februari”. Den andra jag skrev om kommer med förhoppning ut i höst. Det blev bubbel den veckan. Jag minns det var en måndag i november.

Måndagen efter kom samtalet från bokförlaget, men den historian tar vi en annan gång.

Jag hade tänkt skriva om redigering idag. För jag håller på med en första redigering av mitt nya bokmanus och på skrivkursen jag leder jobbar vi också med redigering just nu. Redigering is on my mind, helt enkelt. Jag stämmer av synopsismallar, dramaturgiska kurvor, provar stoaryboarding och sprider olikfärgade post-its med nyckelord på omkring mig. Och egentligen går det nog ganska bra. Fast härom dagen körde jag liksom fast. Och nu tror jag inte att jag kan skriva om redigering förrän jag är på banan igen. Så jag tänker skriva om vad som hände istället, och om varför jag körde fast. För det gör vi ju allihopa, eller hur?

Såhär var det: jag är en ganska otålig person. När det gäller att bli utgiven på förlag är jag ju uppenbarligen envisare än en gris, men i övrigt har jag ganska bråttom och vill skjuta av alla raketer på en gång. Så innan jag ens korrläst manuset till Besvärjelser och beskydd, var jag i full gång med att skriva en uppföljare. Jag spånade fram en intrig jag gillade, bollade den fram och tillbaka med mina bästa bollplank, rev av ett inte så detaljerat men ändå strukturerat synopsis och drog igång.

Det gick rätt bra. Det här hände naturligtvis i november, det är ju då jag skriver som vinden. Jag kom ut ur Nanowrimo 2012 med drygt 50 000 ord och en ganska galen story som var osammanhängande, men ändå på väg åt ett håll som jag bestämt i förväg. Härligt! Tänkte jag och tog julledigt. (Ja, jag jobbade ju förstås och gjorde en redigeringsomgång till på Besvärjelser och beskydd och satt på förlaget och diskuterade om det heter ”hon var fe” eller ”hon var EN fe” samtidigt som förskolan ringde och sa att mitt yngsta barn hade feber. Men ni vet, jag tog ledigt från den texten). Nu i januari plockade jag fram den igen. Det var så härligt, för jag hade verkligen längtat efter att få läsa den och se vad jag faktiskt hade skrivit, jag var helt sjukt sugen på att jobba vidare med den.

Så det gjorde jag. Jag hittade luckor i intrigen, saker som drog åt fel håll, gjorde en scenstruktur, flyttade på några grejer och sen tänkte jag: Nu. Nu har jag ett skelett som håller. Nu bara bygger jag.

Men så tänkte jag att jag skulle dra ner alltihop på papper, till ett detaljerat synopsis som jag kunde skicka till förlaget. Jag har alltså inget kontrakt på nån mer bok, nej nej, men min förläggare har sagt att hon gärna ville se vad jag skrev på härnäst, och erbjöd sig att ta en titt på synopsis när det fanns. Och, jag menar, vilken hjälp! Tänk att nån kan tala om för en vad som kommer att funka och inte INNAN man skriver den där parallellhandlingen på 100 sidor som man sen får stryka. Fantastiskt.

Men det var här jag körde fast. På synopsiset. För när jag satt och skrev det så upptäckte jag saker som jag trodde funkade och som inte gjorde det. Stora saker! Det var faktiskt lite som att krocka med ett isberg. Jag trodde att min intrig var osänkbar! Jag gick ju inte under, men jag blev jäkligt sur och gick och drog nåt gammalt över mig.

Där är jag nu. Jag ska sura i några dagar och låta synopsiset ligga till sig lite, så kommer jag säkert komma på vad jag ska göra åt problemen sen. Under tiden ska jag göra som Annika och Eva och skriva en novell. Det har jag inte gjort sen Titanic sjönk.

I dag handlar lördagsenkäten om vårt skrivande. Vad vi skriver, vad vi skulle ha velat skriva och vad vi kan tänka oss att skriva i framtiden.

Eva:

Vad skriver du på just nu?

Just nu skriver jag på en tornadonovell med romantisk twist. Efter att ha läst Mikael Niemi ”Fallvatten” hade jag enorm lust att skriva ur katastrofgenren. Jag förstår inte varför jag inte tänkt på det tidigare. Min absolut favoritgenre när det gäller filmer är ju katastrof, och då gärna naturkatastrof även om sjukna båtar går bra det också. Flygplan går inte så bra däremot. I min tornadonovell är det två karaktärer ur ”Lova” som får vara med. Det var lite roligt att ge dem lite mera plats, för jag känner att de har ett par historier som de också vill berätta för alla som vill lyssna. Vad jag vill med novellen sedan vet jag inte. Kanske en lyhörd veckotidning?

Finns det någon bok som du önskar att du själv hade skrivit?

Det där är så lurigt för jag vill i stort sett ha skrivit alla böcker som har blivit skrivna, av en eller annan orsak. Men om jag ska absolut välja en titel så blir det ”Borta med vinden”. Den har liksom allt samtidigt som det är en tidslös klassiker som dessutom blev en omtyckt film. Jag gillar det kostymdramat, jag gillar kärlekshistorien, jag gillar trendbrottet. Det mesta faktiskt. Dessutom gillar jag titeln. Den ligger så rätt i munnen och är lätt att komma ihåg.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en fortsättning på din debutroman?

Camilla:

Foto: Malin Enting

Vad skriver du på just nu?

Just nu växlar jag mellan en hästbok för åldersgruppen15 + och något som jag tror, eller hoppas, ska bli en veckotidningsföljetong. Jag har alltid undrat varför det inte finns hästböcker för de lite äldre ryttarna, så jag bestämde mig för att ta tag i det och skriva en själv. Följetongen är förmodligen lite Annikas förtjänst, även om jag egentligen började på den för ganska länge sen. Men hennes inlägg om ämnet väckte ny skrivarlust.

Finns det någon bok som du önskar att du hade skrivit?

Det finns flera! Vem skulle inte ha velat vara den som kom på Harry Potter, till exempel. Annars är jag grymt svartsjuk på Caitlín R. Kiernan som debuterade med briljanta skräckromanen Silk. Det finns en period i mitt skrivande där man helt klar och tydligt kan se att jag nog misstog mig själv för Caitlín. På ungdomsboksidan säger jag Juliane och jag av Inger Edelfeldt, för att det var den första ungdomsroman jag läste som gav mig direkt och total igenkänning. När folk frågat mig vad jag vill bli har jag ibland på (nästan) fullt allvar svarat Inger Edelfeldt.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en uppföljare till din debutroman?

Jag trodde aldrig att jag ville det, förrän min första redaktör frågade om jag hade tankar på en uppföljare. Då började det förstås snurra i skallen och jo, jag tror jag vet vad som kommer att hända med Emelie och gänget längre fram. Om förlaget är intresserat så kommer jag definitivt att skriva den.

Maria:

Foto: Minna Jonsson

Vad skriver du på just nu?

Just nu har jag kört fast lite, men egentligen skriver jag på en uppföljare till Besvärjelser och beskydd. (Jag har till och med bestämt vad den ska heta. Tror jag) Jag har skrivit ett slags ofärdigt, stökigt råmanus och håller på med redigeringen. Det är så kul! Egentligen. Jag ska bara lösa några… eh… små problem med min intrig. Jag jobbar på en novell också, ett samarbetsprojekt med en kompis. Det är en ny och spännande upplevelse att skriva tillsammans med någon.

Finns det någon bok som du önskar att du själv hade skrivit?

Å HERREGUD vilken fråga. Never let me go av Kazuo Ishiguro tror jag. Jag önskar att jag hade hittat på den världen, skapat de fullkomligt hjärtskärande konflikterna, grävt i den etiska frågan. Och Harry Potter. Någon gång skulle jag vilja skriva ett episkt mastodontverk som trots att det handlar om jordens potentiella undergång är vardagsnära och humoristiskt. Jag har bara inte kommit på nån story än.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en fortsättning på din debutroman?

Ja. Det är ju det jag gör. Jag hade inte tänkt det först, i alla fall inte med en gång.  Jag hade en annan idé jag ville jobba med, men sen kände jag att jag har ju skapat hela den här världen. Men den som läser Besvärjelser och beskydd får bara nosa lite på ytan av den, och det känns ju tråkigt. Och så vill jag så gärna veta hur det går!

AnnaMaria:

Foto: Magnus Liam Karlsson

Vad skriver du på just nu?

När jag skriver (hrm) så skriver jag på uppföljaren till Välkommen ut på andra sidan, något jag pysslat med i ungefär en månad. Ett av de tydligaste råden jag fick från förlaget var ”börja skriv på nästa projekt innan debuten är släppt”, detta för att inte låta mig påverkas för mycket av eventuella reaktioner på första boken. Jag tog dem på orden och satte omedelbart igång, något jag är väldigt tacksam för nu när det ibland snurrar ordentligt i huvudet. Jag har dessutom insett att jag har svårt att skriva nytt nu när det är som mest med Välkommen ut…, jag tänker att det får vara så i några veckor till, men då är det extra skönt att jag redan kommit en bit, jag vet liksom att historien finns där.

Finns det någon bok som du önskar att du själv hade skrivit?

Ja, hur många som helst, men måste jag välja säger jag Agnes Cecilia en sällsam historia eller Tordyveln flyger i skymningen, båda författade av Maria Gripe. Dels för att de är fullständigt briljanta och stilistiskt kompletta, men också för att en bra ungdomsbok kan förändra så mycket – sätt rätt bok i händerna på en ungdom och du har plötsligt en läsande ungdom och något bättre än det kan väl inte existera? Är det något jag drömmer om så är det det, att inviga de som ännu inte läser i de läsandes skara genom en bok jag skrivit.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en fortsättning på din debutroman?

Jamen så klart, det är ju det jag gör. Jag hade redan från början en trilogi i huvudet och presenterade Välkommen ut… som den första boken av tre för förlaget. I detta nu har jag hunnit ungefär en tredjedel av tvåan, den har en arbetstitel och en ganska tydlig ram. Dock är jag förvånad över att brudarna har så mycket mer egen vilja nu än de hade i första boken, då var det jag som bestämde, nu verkar de vilja ta över hela scenen, himla bångstyriga är dom, hehe.

Annika:

Foto: Magnus Fond

Vad skriver du på just nu?

Min följetong till Året Runt. Planen är att sedan utveckla den berättelsen till att bli en hel roman. Med följetongen lägger jag en grund som jag kan utgå från när jag fantiserar vidare om vad som kommer att hända huvudkaraktärerna. Det kommer givetvis att hända mycket mer i boken, och fler personer kommer att finnas med. Men det dröjer nog tills jag redigerat och korrekturläst klart Solviken innan jag sätter igång på allvar med den nya boken.

Finns det någon bok som du önskar att du själv hade skrivit?

Jag har tänkt en stund på frågan och kom så småningom fram till att nej, det finns det nog inte. Däremot finns det massor av böcker som jag älskar och som gett mig otroliga läsupplevelser men jag önskar faktiskt inte att det var jag som skrivit dem, kanske för att jag vet att jag aldrig skulle kunna ha gjort det. Det jag däremot önskar är att jag kunde skriva en berättelse som väckte motsvarande känslor hos åtminstone några läsare!

Skulle du kunna tänka dig att skriva en fortsättning på din debutroman?

En fortsättning på Solviken … Jo, det skulle jag nog kunna tänka mig men inte just nu. I praktiken skulle det funka, det vill säga att jag kan utsätta mina karaktärer för ett gäng med nya prövningar. Men innan jag gör det vill jag först få någon form av kvitto från läsarna – finns ett sånt önskemål från deras sida? Jag är kanske lite skadad från filmbranschen där jag sett alltför många 2:or och 3:or som produceras fram bara för att rida på ett redan känt varumärke och inte för att det egentligen finns någonting mer att berätta. Jag är likadan när jag läser – ofta nöjer jag mig med 1:an.

Leffe Delo, lektör och ledare av skrivarkurser, har läst mängder av manus. Han ser samma typ av fel i många av dem …

Som författare eller skribenter måste vi utvecklas. Vi måste brinna av längtan att hela tiden bli bättre. Genom att undvika vissa ord och sjukdomar kommer du automatiskt tvinga dig själv att utvecklas. Att bli en bättre magiker med ord och meningar.

De flesta manus jag får in har oftast samma fel, vanligast är användandet av onödiga ord. Som då, dåså, nu, ju, där uppe, där inne, sedan, därefter, här, där, plötsligt, och en del andra. Det är ord som manuset kan vara nästan helt utan. Våga vara konkret.

Sen har vi alla sjukdomarna. Ni vet de som en del författare lider av, som plågar språket och kan förstöra en historia så brutalt att vi lägger ifrån oss boken när sjukdomen är obotlig.

Guillousjukan – Du börjar många meningar med orden ”Och” och/eller ”Men”. Som läsare kan jag reta mig på det till slut och bara därför byta bok.

Stephen Kingsjukan – Du kan beskriva ett träd i ett halvt kapitel. Lita på läsaren, hen har egen fantasi.

Batmansjukan – Du skriver ut ljuden i berättelsen. Splatch, knack-knack, aaaaadjööö, kloink och så vidare. Beskriv ljuden istället, eller börja teckna serier …

Akademikersjukan – Du skriver på ett högdraget och akademiskt sätt med många dessa, detta, denna, varpå, huruvida, enkom, dock med flera. Ta bort dem, de är avståndstagande och låter inte läsaren sjunka in i din story.

Sinnessjukan – Du har tappat den röda tråden mer än en gång och svamlar mest text utan direkt handling. Spreta inte, håll storyn tajt och använd en kapitelindelning. Se till att allt du skriver har ett syfte. Vad vill du att läsaren ska få ut av texten?

Barnsjukan – Du skriver som ett barn, enkelt och utan yttre omständigheter. Å sen kom den, å sen kom han, och då, bilen åkte superfort med vrålsnygga tjejer, alla dog et cetera.

Gudssjukan – Du skriver utan närvaro, som en allsmäktig Gud där handlingen mer är känslolöst ristad i sten än levande och alla karaktärer sitter på höga hästar. Sätt in dig i dina karaktärer och scener. Som läsare vill jag skratta och lida med dina karaktärer.

Svensksjukan – Du vågar inte vara konkret. Ord som nästan, lite, ganska, liksom. Karaktärer som inte vågar vara karismatiska. Ta ut svängarna. Man kan aldrig vara nästan glad, lite arg, nästan kåt. Antingen är man det eller inte.

Så se nu till att utveckla ditt skrivande och krya på dig :)

Att skriva är precis som allt annat skapande förenat med en massa olika känslor och det är därför jag älskar det. Jag känner mig levande även när frustrationen får mig att skrika högt eller när jag blir gråtfärdig av refuseringar och negativa omdömen. Just nu, i exakt skrivande stund, är jag jublande glad över att min första novell finns att läsa i veckans nummer av Året Runt. Dels är jag glad över att den blivit publicerad och fått en riktigt cool illustration, dels är jag glad över att jag tycker att den håller. Jag är ju så självkritisk hela tiden, tänker jämt att jag borde kunna bättre. Därför är lättnaden enorm när jag läser min lilla, snälla och romantiska novell; jag behöver inte skämmas över min debut.

Några har frågat vad man ska tänka på när man skriver noveller. Hur andra gör vet jag inte men jag kan berätta om vilka tankar som snurrar runt i min egen skalle.

- Att hålla mig till de fastställda ramarna: Viktigt – gör jag inte det kommer tidningen antingen att tacka nej, eller be mig skriva om eller, åh hemska tanke, sätta en redaktör på att skriva om novellen åt mig.

- Att skapa en början som kastar läsaren rakt in i handlingen: Det korta formatet innebär att jag inte kan kosta på mig en lång inledning. Här är det verkligen in media res som gäller.

- Att veta hur novellen slutar: Jag tycker att det är viktigt att novellen har ett slut, att inte berättelsen bara rinner ut i sanden eller slutar med ett jaså. Påsen ska helt enkelt knytas ihop.

- Att skapa en känsla: En novell som berättas istället för att gestaltas blir platt. Även om gestaltandet ibland kan vara lite schablonartat (det ligger liksom i genrens natur) är det bättre än att inte gestalta alls. Jag vill att min läsare ska leva sig in i novellen, att hen ska skapa sig bilder. Om hen dessutom har en varm känsla inombords när hen läst färdigt, har jag lyckats. Ja – jag skriver hen eftersom jag vet att också män läser de där novellerna!

- Att inte ha med för många karaktärer: Det är ett gott råd och i min debut har jag hållit mig till två. Men i den senaste novellen har jag faktiskt med tre biroller och det funkar det också. Men det är klokt att inte ha med för många eftersom man inte hinner levandegöra dem alla.

- Levandegöra mina karaktärer: Hemligheten bakom alla relationsberättelser (och veckotidningsnoveller handlar nästan uteslutande om relationer) är att få läsaren att sympatisera med de karaktärer som har huvudrollen. Hen kanske inte gillar allt som karaktären gör och säger men hen ska förstå varför karaktären gör på detta viset. Det gäller alltså att med några få meningar ge karaktären ett liv utanför novellen.

- Konflikter: Vi älskar att läsa om konflikter, såväl yttre som inre, och det gäller även veckotidningsnoveller. Min huvudperson ska på tre tidningssidor göra en resa, hon ska utvecklas. Och på vägen dit ska hon våndas. Allt är inte rosenrött i en bra veckotidningsnovell, långt därifrån. Sedan finns det ämnen som inte kan tas upp. Glöm t.ex. att skildra våld. Det sista tidningen vill ha är en läsare som fått ågren av att läsa novellen!

- Dialoger: Veckotidningar gillar noveller med mycket dialog i. Men det får inte vara pladdrigt, dialogerna ska vara koncentrerade och gestaltande och inte pågå i evigheter. Använd pratminus när ni skriver (inte bindestreck alltså) och inte citationstecken som i böcker.

- Språket: En massa metaforer och långsökta liknelser är inget som veckotidningar gillar. De föredrar en rakare, journalistisk stil. Året Runt frågade till exempel lite försiktigt om jag kunde tänka mig att formulera om ”Hon kråmade sig som en nödig pudel”. Och det kunde jag ju … Novellen ska vara lättläst och det är handlingen som är det centrala. Jag vägrar dock att skriva allt för enkelt utan jobbar fortfarande jättemycket med texten för att få in rytm och variation i den.

- Humor: humor är en sak, ironier och sarkasmer en annan. Det första ska vara av den vänliga sorten, de andra två kommer förmodligen att innebära att min novell refuseras.

- Sex: Mina karaktärer är inga oskulder och de har ett sexliv, det är underförstått. Däremot skildrar jag det inte – såvida jag inte vill bli refuserad förstås.

- Titel: Jag bekymrar mig aldrig om titeln, tidningen vet vad som funkar och kommer att döpa novellen åt mig. Den i veckans Året Runt hette kort och gott Pärlugglan när den antogs och Räddaren i nöden när den publicerades.

Så – vad väntar du på? Sätt igång och skriv nu! :)

Jag recenserat böcker ganska länge nu, i sex år för att vara exakt. Från början var jag ganska motsträvig, tyckte att det här med att recensera var för de som inte kunde hitta på något bättre att skriva om. Sen insåg jag att det var en ganska dålig inställning och att recenserande egentligen var något som borde passa mig utmärkt. Jag är ju litteraturvetare och skribent, vad skulle jag annars göra liksom? Fast jag kan fortfarande inte tänka på mig själv som ”litteraturkritiker”, det låter alldeles för pretentiöst för det jag sysslar med. Mitt jobb är att upplysa tidningsläsaren om vilka böcker som verkar intressanta att läsa, inte att ge mig in i djupa analyser av nämnda böcker. Jag har för det mesta mellan 1500 – 2000 tecken på mig, inklusive mellanslag, för att få fram något vettigt, det gäller att vara kort och exakt, det finns inget utrymme för pladder. (En inte helt oäven skrivarskola, det där. Men det får vi prata mer om senare.)

Jag tror att jag har recenserat omkring 30 – 40 debutanter under mina sex år. Det är ganska mycket. Främst beror det på att jag gillar att recensera debutanter och eftersom vi ändå har en hel del att säga till om när det gäller vilka böcker vi ska skriva om, så väljer jag ofta ett par tre debutanter varje säsong. Det är alltid spännande att upptäcka nya författarskap, och det är kul att lyfta fram böcker som för det mesta har svårt för att nå fram till kultursidorna.

Men hur ska man egentligen bedöma debutanter? Bör man behandla dem lite varligare än etablerade författare? Är det okej att vara snällare mot dem? Jag brukar faktiskt vara det. Lite snällare i alla fall. Inte så att recensionen blir intetsägande, men första boken, även om den är jättebra i sig, är sällan det bästa en författare kommer att skriva och det är ganska meningslöst att se det som ett problem. Förresten är det ingen som blir glad av att jag sågar någon längs fotknölarna. Varken jag eller tidningen eller förlaget, och allra minst författaren. När jag började recensera rådde kulturredaktören på tidningen mig att hålla mig kort när jag var negativ. Inte analysera för mycket, inte gräva ner mig i långa beskrivningar om allt som var fel med boken. Det är helt enkelt inte intressant. Nu är det ju sällan en bok är så usel att jag får lust till detta, men jag tycker ändå att det har varit ett användbart tips. För det mesta väljer jag i stället att fokusera på det som är bra i första hand, och det som är mindre bra i andra. Det vill säga det jag tycker är bra eller mindre bra. Recensioner är alltid subjektiva. Hur skulle de kunna vara annat? Jag kan bara utgå ifrån mig själv när jag läser. Att jag sen läst mer än de flesta gör mig kanske något mer kvalificerad att bedöma litteratur, men i slutändan handlar det ändå bara om en persons enskilda åsikt, och det känns som att en del recensenter glömmer bort det ibland.

I dag spelar inte heller recensionerna någon större roll för en boks framgång. Den totala marknadsföringen är viktigare. Författaren måste synas och höras för att det ska bli något och sociala medier och bloggar får allt större betydelse. När jag pratade om det med min redaktör uppmuntrade hon all sådan aktivitet, eftersom de författare som bloggar, twittrar, ger intervjuer och är ute på författarbesök generellt säljer bättre än de som inte gör det.

Ibland undrar jag om bokrecensionen egentligen är en utdöende genre, något som tidningarna håller fast vid av prestige och tradition. Jag har svårt att föreställa mig att den skulle överleva på sikt, åtminstone i sin nuvarande form. Till stor del har ju bokbloggarna redan tagit över genren, vilket jag ser både för- och nackdelar med. Men det får jag nog utveckla i ett senare inlägg.

Min första bok skrev sig nästan själv. Jag vet att det kan låta förmätet, men så var det. Meningarna byggde sig själva, handlingen utvecklades i bra takt och jag upplevde i stort sett aldrig några bakslag i skrivandet. Tror helt ärligt att jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger jag kände motstånd, körde fast eller satt och stirrade håglöst ner på tangenterna.

Nu skriver jag ju på min andra bok, det som ska bli en uppföljare, och vägen in i det här författandet har varit helt annorlunda, eller nej, vägen har inte bara varit annorlunda, vägen har blivit annorlunda.

När jag blev antagen av Norstedts medförde det en fantastisk författarboost av den enkla anledningen att någon trodde på mig. Och inte bara det, jag fick ett bevis på att jag kunde skriva och det gjorde allting om möjligt ännu enklare. Självförtroendet var på topp, varenda bokstav proppfull med framåtanda och jag hade sån tilltro till mitt material.

Eftersom mitt manus krävde relativt lite redigering började jag skriva på bok nummer två innan bok nummer ett var helt färdig. Det berodde dels på att jag ville och hade tid, med det berodde också på ett väldigt bra råd från min förläggare Susanna Romanus. Hon sa redan från början att ”skriv så långt du kan på vad det än är du skriver för när första boken väl är ute finns risken att du börjar tänka och blir självkritisk” (kan inte svära på hur ordagrant återgiven meningen är, men ni fattar).

Jag ska inte säga att jag fnös åt det här rådet, det gjorde jag verkligen inte, jag började ju omedelbart skriva, men jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt trodde att det hon syftade på skulle hända mig. Jag fattade självklart att recensioner, bokbloggares åsikter, intervjuer och enskilda personer allmänna tyckande skulle påverka mig, men jag trodde inte att det skulle påverka mitt skrivande eller mitt språk. Och jag trodde verkligen inte att det skulle påverka mitt självförtroende som skribent, men, ni anade att det var ett men på g va, det har det gjort.

Att få ge ut Välkommen ut på andra sidan är något av det finaste och coolaste som hänt mig, men det är också något av det mest omtumlande. Jag kan inte riktigt förklara allt som händer inuti, men jag åker liksom bergochdalbana med boken. Jag lever med den, med människors åsikter om den och jag undrar hur mycket den säljer.  Kort sagt, jag är mycket mer påverkad av hela grejen än jag trodde jag skulle vara.

Och det är därför min förläggares råd är så briljant. De första hundra sidorna på bok nummer två skrev jag från en oövervinnerlig bergstopp inuti mig själv. Jag var störst bäst och vackrast (i alla fall nästan) och inget kunde stoppa mig och det är först nu som jag inser hur otroligt skönt det är att de där sidorna är skrivna. Jag behöver inte hantera allt det här nya och samtidigt skapa en historia från noll, tvärt om. För mig har de där hundra sidorna fungerat som en mycket stark säkerhetslina, alla ni som någon gång har klättrat, här kommer en skön liknelse: varje klippavsats jag segar mig uppför tar energi, måste övervinnas, kräver koncentration, ger en kick i magen och yrsel i huvudet samtidigt, men utan säkerhetslinan hade det varit sju resor värre, för att inte säga stört omöjligt.

Alltså – skriv. Har du skickat in ett manus och väntar på besked, skriv. Har du skrivit bok ett och väntar på att den ska komma ut, skriv. Skriv hela tiden, skriv när du kan. Sätt dig ner och skriv, bygg din röst, hör den inom dig, jag lovar, det är förlösande skönt att den finns den dagen någon annan ska berätta för dig vad du åstadkommit.

Den där koppen fick jag för övrigt av världens bästa brudar på min releasefest och jag lovar er, allt blir lite enklare, varje ord hamras ner tusendelen snabbare och varje formulering kommer ut aningen snyggare än den förra med den vid sidan av datorn. Win.