Du har skrivit det första utkastet, texten är inte perfekt, det är stavfel och konstiga meningar, men du behöver att någon tittar på det. Det här med att låta andra läsa kan kännas jobbigt så vem litar du tillräckligt mycket på för att den ska få läsa först av alla?

Veronica: Den som alltid har fått läsa först är min man, Jakob. Ingen annan får tillträde innan han har läst. Han hade aldrig tidigare läst romance innan han träffade mig men nu börjar han få grepp om det. Ändå blir det en del konflikter när han ska ge feedback eftersom han är van vid att skriva vetenskapliga texter och gillar konkreta och informativa meningar medan jag fokuserar på känsla. Det som gör det bra i slutändan är att han är duktig på text i sin helhet och är mycket bättre på grammatik än mig. Så hans input är definitivt viktig.

Foto: Stefan Tell

Emelie: Jag brukar sällan eller egentligen aldrig låta mina familjemedlemmar läsa under pågående arbete. Det känns för nära och som att jag inte vill att de ska vara delaktiga i mitt arbete, min text är min. Men jag tar gärna emot respons, åsikter och idéer från andra som är skrivare eller läsare. Eftersom jag både har gått på skrivutbildningar och jobbat på olika sätt inom litteraturbranschen i många år har jag många människor runtomkring mig som är kunniga och engagerade inom litteratur. Jag brukar välja ut två som jag tror kan läsa med andra ögon än vad jag själv gör och som såklart vill hjälpa och återkommer med sin läsupplevelse till mig. Att lämna ut text för respons och sedan inte få någon återkoppling för att personen helt enkelt inte hinner eller prioriterar det tillräckligt högt ger bara dålig energi. Så det viktigaste är att den som läser verkligen tar sig tid. Jag har ynnesten att ha många sådana vänner omkring mig!

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Den första som får läsa min text är alltid en lektör. Det är alltså en person som jag betalar för att läsa min text för att ge konstruktiv respons. Jag vill att någon med professionella ögonen får titta på texten innan jag skickar till förlag. Vänner och familj får aldrig läsa under processens gång, utan de får läsa den helt färdiga, dvs tryckta och publicerade texten. Slutprodukten. Det skapar också en förväntan hos mina vänner som gör att de ser fram emot att mina texter publiceras nästan lika mycket som jag.
Det känns lite för privat och personligt att släppa in någon närstående att läsa under skapelseprocessen. Jag tror inte att jag är redo att ta emot kritik från någon som betyder mycket för mig i det skedet. Det är för känsligt eftersom texten fortfarande är så ny och jag inte har hunnit få distans till den.

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Det har varit olika. När jag gått manusbearbetning med författaren Sören Bondeson är det han och gruppen som fått läsa först. När det gäller ljudbokserien Kämpa tjejer! har jag haft två viktiga faser. I pilotstadiet då det gällde att lyckas få ett bokkontrakt läste min man och min grymma regissörsvän. Senare har flera proffs läst piloten och deras gillande har givit mig en skjuts framåt i tron på mitt manus. Den andra viktiga fasen var nu precis i slutet. Då har min man steppat in igen och en författarvän som även är redaktör. Tre nära vänner har också läst manuset och feedbacken “jag skrattade högt” och “nu måste det bli en säsong 2” betyder oerhört mycket.

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag vill helst inte låta någon läsa förrän jag är så nöjd med texten som jag just då bara kan bli. Jag vill skriva och pilla helt på egen hand fram till en gräns där jag känner att just nu har jag ingenting mer jag vill ändra. Att få kommentarer på något halvgenomarbetat, något jag inte helt kan stå för, ger mig inget annat än osäkerhet. Oftast får sen min man läsa först. Kanske högt för våra barn. Jag smyger nervös i trappan och lyssnar efter skratt och reaktioner. Min man, som är skådespelare, har också bra koll på text och får ofta syn på otydligheter, logiska luckor, vad läsaren kanske inte förstår, men han går inte in och pillar i språk och meningsbyggnad. Det fina med Kerstin skickade jag sen in direkt till förlag, pjäser jag skrivit har jag bollat med regissören. Och trots att jag, vid överlämnandet av mina manus, varit helt nöjd med vartenda ord så har responsen fått mig att se texten med andra ögon och det har aldrig varit särskilt svårt att ändra och skriva om. Men jag lämnar inte ifrån mig omskrivningen förrän jag är så nöjd med texten som jag just då bara kan bli, osv, osv …

För 25 år sen vann jag Veckorevyns stora novellpristävling. Publicerar vinnarnovellen som ett vykort från tidigt 90-tal och mitt tonårsförfattarjag. I år strax innan jag fyller 45 debuterar jag. Så kom ihåg, det är aldrig för sent att börja skriva igen!

Novellen är minnen som kommer till liv en het sommardag på centralstationen i Göteborg.

En erfarenhet rikare

Det ligger intrampade tuggummin och fimpar på golvet. Inredningen är sliten och maten som serveras är av lägsta kvalitet.

– Vi tackar Findus för maten!

Svett, flott och cigarettrök blandas till en internationell och genomträngande doft. Byggnaden är gammal och det är högt i tak. Duvor och småfåglar äter av resterna som lämnas kvar av besökarna. En gång såg jag några duvor äta sig mätta på en spya. Det kostar tre kronor att gå på toaletten, kanske var det därför någon valde att kräkas på golvet. Jag ska träffa Morsan.

I mitten av Centralstationen möts människor från hela världen. På väg mot nya mål, passerar de varandra i alla väderstreck. De enda som stannar kvar och låter tiden stå stilla är afrikanerna vid den långa raden av telefonautomater, och de rödsprängda herrarna i väntsalarna. Jag undrar hur länge de har väntat.

Pulsen av tågen känns i hela kroppen. Dunket när hjulen korsar landet på en bit räls. Jag vill inte minnas, men det går inte att förtränga. Alla minnen blir så mörka när jag kopplar samman dem med Morsan. Hur jag satt i en andraklassvagn och dunkade genom Sverige, samtidigt som jag önskade mig därifrån. Fönstren i vagnen står vidöppna och de randiga gardinerna lyfts högt upp i vinddraget. Galonsätet är klibbigt och batterierna till bandspelaren är slut. Jag somnar när tåget rusar in i den mörka och evighetslånga skogen.

Tågresan slutar i Morjärv. Anslutningsbussen stannar utanför biblioteket. Morsans nya arbetsplats. Busshållplatsen i Överkalix är nyasfalterad. Alla människor bär gummistövlar och shorts. Väderbitna herrar och damer med liktornar samlas vid biblioteket. Det ser ut som om de flesta lider av förhårdnader av olika slag. Morsan har skickat en taxi.

Samhället är delat av Kalixälven. Hyreshusen och centrum ligger på udden, där älven delar sig. Om en vecka ska jag börja klass åtta på Centralskolan. Vi åker över två broar och in i skogen.

Det är en typisk 40-talsvilla och fasaden såg ut som beläggningen på mormors tänder. De gråmelerade asbestplattorna som skulle vara underhållsfria, påminde om snöslask i innerstan, färgat av avgas från hundratals bilar. När Morsan såg min besvikelse, lät hon mig ha hela övervåningen för mig själv. Jag förlät henne nästan genast och började inreda kontor, gymnastikhall och sängkammare. Gymnastikhallen var inte riktigt planerad, men i ett av rummen fanns en grön plasttapet uppsatt, och jag kunde inte associera till något annat än en kladdig gymnastiksal.

Huset låg precis vid älven, och vi fick en privat strandremsa. Jag satt där nere och byggde landskap av drivved, gräs, mossa och småsten. Det retade mig att jag var för gammal för dockor, och att de jag en gång haft låg hemma hos mormor och morfar. Mina landskap fylldes istället av osynliga tomtar. Det var vänliga varelser som höll mig sällskap.

Det var två kilometer till bensinstationen. Skyltningen utanför Q8 var ganska spartansk, bortsett från det stora plakatet som varnade tjuvar för följderna efter en bensinstöld.

”Vi skriver upp namn och visar foto på kända bensintjuvar.”

På eftermiddagen gick jag hela vägen fram och tillbaka för att hyra ett TV-spel. Det existerade ingen lokaltrafik, så jag fick använda apostlahästarna innan jag vågade börja lifta. I flera timmar spelade jag Pac-man och slog rekord efter rekord. Jag fick ett fotbollsspel på köpet, men då skulle man vara två. Jag var fortfarande ensam.

Ingenting skulle få mig att trivas i Norrbotten, där kommunalråd och socialdemokrater hyllades, som framstående personer i societeten. Jag kunde ju dansa som Michael Jackson och jag trodde att jag kunde sjunga som Whitney Houston. Slöjan över granarna och metropolen Folkets Hus fick mig att gråta i sömnen. Jag skrev tre brev om dagen till mina gamla klasskamrater, för att lätta den vanmakt jag kände över att Morsan tvingat mig till Överkalix.

När jag trots allt lärde känna Ellen, slutade jag och Morsan att ta ridlektioner ihop. Jag bodde hemma hos Ellen och hennes familj flera dagar i veckan. Vi tränade hoppning på deras gamla travare. Han hette Silver och var valack. Silver fick en väldig fart de gånger vi tog ut honom. Kraftfodret verkade extra på vintern, eftersom Ellens mamma vägrade släppa ut Silver i hagen då det var kallare än 30 minusgrader. Silver mobiliserade hela sin styrka till ridturerna i skogen.

Granarna var täckta av snö och isen var helt blank på älven. Vi hoppade frenetiskt med Silver över hinder som vi byggde av lössnö på stubbåkern. Klockan tre på eftermiddagarna avslutade vi övningarna, sedan blev det kolmörkt ute. De såg scootrarna ut som avlånga lysmaskar på väg ut i rymden.

Ellens familj levde på inkomsterna från jordbruket. Lantgården innehöll 75 kor och ett tiotal grisar. Alla tjejer i klassen var platoniskt kära i Ellens storebror. Thomas hade gått lantbruksskola och arbetade på familjeföretaget som avbytare. Jag blev nog också lite kär i honom, då han hälsade på i källaren när vi låg och läste Starlet.

På kvällarna stod vi uppe i vindskupan och tittade ut över landskapet. På avstånd och i mörkret, såg lamporna i centrum så internationella ut. Ellen låtsades att hon bodde i Stockholm, och att lysmaskarna var delar av tunnelbanan. Jag låtsades att jag bodde på Miami Beach, och att lysmaskarna var lyxkryssare på väg mot Västindien. Ellen tyckte att jag var töntig som ville bli sångerska.

– Du spelar ju ändå bara pajas i revyn.

Vi repeterade revyn varje dag efter skolan. Vem som helst kunde få vara med. Jag fick spela skåning, för de tyckte att jag pratade så fult. De tyckte att jag var en utmärkt pajas.

Lite utanför byn, vid kullen bortanför Q8-tappen, låg Vippabacken. Där anställdes jag som extrapersonal och fick mitt första arbete. Vippa-Tore som anställde mig, en korpulent herre, ägde detta turistcentrum. Vippabacken var Överkalixs enda turistattraktion. De bestod av stugby, kiosk och antikhandel. Här kunde trötta turister, som gjorde av avstickare från Inlandsbanan, vila upp sig. Mestadels var det amerikaner och fransmän som besökte den förvildade slutstationen i ödemarken. Jag tyckte särskilt mycket om den mörka serveringen, där uppstoppade djur och böcker trängdes utmed väggarna. Gästerna fick sitta vid massiva ekbord och lyssna på den äkta Wurlitzerjukeboxen. Alltihop inramades av Vippa-Tores fräcka historier om stugbyns rinnande toaletter. Den glade, röde och korpulente mannen brukade skoja med sin unga hustru och säga:

– Eva, ska vi älska under tiden degen jäser?

Turisterna var aldrig nere i byn.

Det bestämdes i kommunen att två familjer från Eritrea skulle få flytta in i byn, för att främja kampen mot invandrarfientlighet. Ingen i byn brukade umgås med främlingar, det hade både jag och Morsan fått känna på i början av vår vistelse i Överkalix. Genast startade en rörelse mot flyktingarna, som vågat sig in i bygdens skyddade värld.

Raggarföreningen All Time Cruisers, som bestod av äldre och arbetslösa killar, skrev WHITE POWER med svart airbrush på sin smutsvita Ford. De åkte fram och tillbaka i centrum som vanligt, enda skillnaden var att de skrek slagord mot invandrare istället för socialistiska hyllningsramsor om arbetarklassen. Jag och Ellen fick åka med ibland. I baksätet serverades Explorer eller hembränt ur en fickplunta. Hela bilen stank bensin. Om passagerarna inte blev fulla av spriten, kunde de bli höga av ångorna från den läckande tanken.

Den yngre ortsbefolkningen hälsade familjerna från Eritrea välkomna med avföring i plastpåsar och kinapuffar i brevlådan. Några av de pensionsfärdiga handlarna muttrade något om kommande stölder. Jag såg aldrig någon av afrikanerna och jag undrar hur jakten avlöpte.

Morsan och jag reste hem till mormor och morfar över jul. På julaftons morgon drack jag choklad vid det brandgula matbordet. Proportionerna i köket stämde inte överens. Bordet var för stort, de röda stolarna såg ut att vara gjorda för en lekstuga. De bruna skåpen var jättelika, höga och avlånga. Spisen såg ut som en bärbar gasolplatta, att ha på semestern i husvagnen. Allt i huset var genuint hemslöjdat.

Tusse jagade harar bland klipporna. De gräver sina hålor under ljungen, där det finns jord att bosätta sig i. På vintern ser man med lätthet var de bor, då de gör avtryck med tassarna i snön.

Jag såg Julia och Oscar i huset tvärs över. Vi lekte på den tiden Morsan var nyskild och inte hade någon annanstans att ta vägen, än hem till mormor och morfar. Det är mina morföräldrar som har uppfostrat mig.

Morfar tände sin Ultra Blend och lutade sig tillbaka bland de stickade lapptäckena i soffan. Mormor spelade ”Gläns över sjö och strand” på pianot. En gång var de den borgerliga kärnfamiljen, och nu hade de svårt att bryta traditionerna. Morsan ringde hysteriska telefonsamtal hela förmiddagen.

Timmarna gick långsamt. Jag ville så gärna gå över till Blombergs, men jag vågade inte. Vad skulle jag säga?

– Ska vi leka pantgömme eller cykla ner till havet?

Oscar leker säkert inte längre, han är ju lika gammal. Tusse jamade utanför köksingången. Han följde med upp till skrubben där Morsan och jag sov på tagelmadrasser. I min madrass fanns det små hål vid fotändan. Tusse pillade upp strån med tassen och jag rullade dem till en boll. Vi lekte säkert i en halvtimme, innan mormor pinglade i matklockan. Morsan slutade inte att prata i telefon, så vi andra fick äta julbord utan henne. Morfar grymtade lite, men sa inget för julfridens skull. Efter lunchen blev jag ensam igen. Morsan hade talat färdigt i telefon och diskuterade istället politik med mormor och morfar.

Det började snöa. Jag såg hur Julia och Oscar stormade ut i trädgården för att kasta snöboll. Jag sprang också ut och vi kastade allihop. Oscar kramade mig och jag ville aldrig åka till Överkalix igen. Jag struntade i Kalle Anka fastän mormor ropade. Vi lekte till och med pantgömme och jag gömde mig under deras segelbåt som stod uppställd på tomten. Jag var så glad att Oscar inte hade slutat leka.

När vi skildes åt, sprang jag för att se om det vuxit fram några julklappar under granen. Det låg fem eländiga paket vid julgransfoten. Morsan var försvunnen. Jag fick två paket. Det låg gula underbyxor med bred kant, sydda i frotté, i det lilla paketet. I det stora paketet doldes min hemliga dröm, en riktig synt. Jag log saligt åt morfar, och hela min karriär rullades upp för mitt inre.

Jag fick inget av Morsan. Morfar sa att hon skulle komma tillbaka dagen därpå. Hela natten satt jag vaken i skrubben, och övade ”Für Elise” och ”Sov du lilla videung” på mitt elektroniska piano, som hette Roland. Det var snålt med eluttag i skrubben, men jag låtsades hur det skulle låta.

Morsan kom tillbaka på juldagen. Hon hade tagit med sig Grönis. De träffades på bibliotekshögskolan i Borås. Den lila palestinasjalen, som var virad kring hans nikotinfärgade hals, gjorde mig allergisk. Han ägde tre vinthundar som också traskade över tröskeln i mormor och morfars villa. Grönis klagade på mormors konserver, men såg ut att trivas bland lapptäckena i plyschsoffan. Han kliade sig frenetiskt på det smala vänsterbenet. Morsan såg nöjd ut med sin provokation. Vinthundarna försökte jaga Tusse, men jag hann före och stängde in oss i skrubben. Innan jag stängde dörren spottade jag på Ludvig, den fulaste av hundarna.

Grönis knackade på dörren efter skymningen. Jag öppnade med Tusse på ryggen. Grönis backade, han var rädd för katter.

– Jag vill inte vara din farsa om du tror det.

Jag skrek tillbaka, att det hade ingen av mammas proletär- eller knarkargubbar velat vara, och för resten skulle jag aldrig vilja ha en nikotinfärgad biblioteksröv till farsa. Tusse klöste Grönis och försvann ner till den trygga plyschsoffan.

Jag ringde upp Pippi, en gammal klasskompis, på nyårsafton. Det skulle ordnas en fest i en oanvänd lagerlokal och jag blev bjuden dit. Morsan sa nej.

– Du kommer bara att supa dig full och hångla med pojkar.

Själv drack hon upp morfars whisky för att sedan ta en taxi in till stan. De skulle gå på en illegal klubb och dricka billig sprit från hamnen.

Grönis flyttade upp till Norrland efter jullovet. Han bosatte sig i ett grönt skjul som saknade både vatten och el. Det var långt innan våren och värmen, så han tillbringade de flesta timmarna på dygnet i vårt garnityrpalats. Morsan och Grönis höll hårt på människans integritet, därför hade han envisats att hyra skjulet.

– Ett utmärkt sätt att få inspiration på.

Jag stannade hemma hos Ellen tills Morsan och Grönis hämtade mig.

– Jag kan inte handskas med barn.

Tonåring, Grönis, tonåring. Morsan och även Grönis trampade hela tiden in på mitt område och struntade i min integritet.

Alla i klassen visste att jag var kär i Lasse. När jag pratade med Ellen efter revyrepetitionerna sa hon inte särskilt mycket. Jag talade om honom tills jag inte längre kunde skilja på verklighet och dagdrömmar. Ellen lyssnade frånvarande, något höll på att hända med vår vänskap. Jag läste intensivt alla horoskop i Starlet som jag kunde komma över. Lasse var så annorlunda, om jag jämförde med killarna i klassen. Jag identifierade mig med dem som om möjligt skiljde sig från mängden, eftersom jag själv kände mig som utomstående. Lasse var en riktig renässansmänniska. Han planerade för framtiden och ville gå musiklinjen i Piteå. Det behövdes knappt någon studievalsinformation i Centralskolan, då de flesta elever inte skulle gå på gymnasiet. Om de sökte var det oftast en praktisk utbildning. Lasse var annorlunda, en hjälte. Min stora kärlek spelade trummor i ett band, och under varje skoldans eller fest framförde de paradnumret ”Johnny Be Good”.

Ellen sa aldrig något, men en dag efter repetitionen skulle hon och Lasse stanna kvar i Folkets Hus. De skulle gå på fredagsbion klockan sju. Jag gömde mig i kulisserna och skämdes. Han visste också. Då grät jag.

Jag slutade att sova över hos Ellen. Lasse tog min plats i den fuktskadade källaren, bland skumgummitidningar och Starlet-tidningar. I skolan höll de varandra i handen, och under premiären av revyn kysstes de mitt framför publiken. Det tröstade mig att min bild fanns med i det senaste numret av Norrländska Socialdemokraten, efter min insats i revyn.

Jag blev ensam igen, men efter många brev och telefonsamtal skulle Pippi komma upp till Överkalix och hälsa på. Veckorna trevade sig fram. Jag var nervös, tänk om Pippi tyckte att min ensamhet var pinsam? I flera dagar stod hennes tältsäng i gymnastikhallen färdigbäddad, innan Valborgsmässoafton och första maj-helgen kom. Pippi slapp tåget, hennes föräldrar betalade flygbiljetten.

Under Pippis första dag i lappmarken gick vi ner till älven och byggde en flotte. Den kallade vi för Bompflotten. Vi lekte hiphopare, för Pippi ville också bli sångerska. Froggy B and the Bomp. Det kändes som om vi aldrig hade skiljts åt. På stranden hittade vi sprayburkar med svart färg, så vi skrev tags över hela badplatsen. En vild granntant ångade ut ur sin laserade, bruna villa och skrek efter oss när vi flydde.

– Jädra knarkarungar, ni kanske gör så i Göteborg, men så gör man inte här!

Pippi blev rädd, men på kvällen skrev vi rhymes med hjälp av min Roland.

På valborgsmässoafton spelade Snowstorm i folkparken på Grännaberget. Det var nypremiär på det stora utomhusdiscoteket som ordnades för ungdomar i bygden. Jag och Pippi liftade dit med en långtradare som körde timmer. Hundratals Fordar, EPA-traktorer och äldre BMW:s stod på gräsmattan utanför den stora slussen av trä. Snowstorm hade redan börjat med sitt framträdande, men både jag och Pippi var införstådda med att de var mesiga. Bönder i blå Helly Hansen-tröjor och med scooterkepsar på huvudet, som vinglade omkring bland bilarna och tog klunkar ur det medhavda, imponerade inte på Pippi. Så vi betalade inte ens inträde utan gick ned till vägkrysset för att få lift hem igen.

I huset med skal av eternitplattor lyste det i undervåningen. Morsan väntade oss inte så tidigt. Hon och Grönis var helt nakna när jag och Pippi kom in i rummet. Pippi grät hela natten för hon längtade hem. Jag blev sur för att hon klagade på Överkalix. Pippi ringde sina föräldrar mitt i natten och jag blev avundsjuk på hennes gulliga familj. Samtidigt gjorde jag mig rolig över att hon aldrig varit hemifrån förut och att hon var en fegis.

Så fort demonstrationerna och första maj-tåget avklingat, reste Pippi hem. Vi hann precis bli vänner igen innan hon åkte. Jag saknade henne. Då tänkte jag med förhoppning om framtiden, hur vi skulle turnera som Froggy B and the Bomp och erövra Gränna Folkpark under jubel från bönder i glesbygdskostym.

Grönis flyttade ner till Stockholm. Han stod inte ut i lappträsket, och menade att folk var helt okulturella i Överkalix.

– Det är skapta som neanderthalare.

Morsan gjorde abort.

Jag låg under handfatet på den ljusblå heltäckningsmattan. Det enda som jag kunde urskilja var smutskorgen i storrutiga metallslingor. I korgen flöt bruna strumpor och urtvättade trosor. Ellen låg nedanför toaletten, bredvid tröskeln och gurglade. Vi hade precis blivit vänner igen och förenat oss under konfirmationslägret i Gällivare. Hon rullade runt och kröp bort mot min plats under handfatet. Jag klängde mig upp via vattenledningen och handdukshängaren. Ellen spydde i toalettstolen. Jag såg mig själv i spegeln, det snurrade och jag höll mig krampaktigt fast i handfatet. Jag spydde och skrattade.

– Fan, vi är ju fulla! skrek jag till Ellen.

Hon vände sig om och log, för att sedan spy i handfatet. Den gulröda smörjan ville inte rinna bort. Jag sträckte ner handen men hittade inte någon propp. Jag somnade på golvet. Vi var nyblivna konfirmander, utslagna på en flaska hemkört.

Efter utegångsförbud och långa nätter av bråk med Morsan, fick vi äntligen åka. Tidigt på fredagsmorgonen stod jag och Ellen i centrum och väntade på långfärdsbussen till Piteå. Häcken utanför ICA blomstrade. Buss 97 rullade ner för Storgatan och in på torget. Chauffören sa, att om vi låtsades vara under tolv, kunde vi få åka på halv biljett.

När vi klev av bussen i Piteå tog Ellen genast fram cigaretterna och bjöd mig. Det kändes så underbart att stå i försommarsolen och vara fri, helt fri. Myllan pyste i parken och människor i shorts och gummistövlar flanerade i centrum. Vi skulle tillbringa helgen i Ellens storasysters lägenhet.

Rummen svämmade över av rosa porslinsfigurer och kort på Silver i fururamar. Ulrika hade nästan blivit en byfåne i Överkalix. Folk hade pratat om henne och viskat att hon var psykiskt sjuk. Innan Ulrika flyttade hemifrån höll hon sig mycket för sig själv och läste kärleksromaner. Nu studerade Ellens storasyster på sekreterarskolan i Piteå. Ulrika var ett mysterium för mig, men samtidigt en vinnare.

På kvällen gick vi på ”jättedisco” i centrum. Arrangörerna Janne Vax och Gummi från Göteborg tjänade stora summor på danskvällar med dragplåster som Robert Jelinek från PS. Sista sommaren. Tjejerna skrek, men han sålde ändå inte någon av sina 2000 signerade planscher. Jag var lycklig, inte bara för min nyvunna frihet, utan också för Morsans löfte om att flytta hem till Göteborg efter sommarens slut. Morsan menade att det behövdes ingen utbildad bibliotekarie i Överkalix, eftersom ortsbefolkningen ändå inte krävde hennes tjänster och kunskap.

Nu under kvällen tonas belysningen ned i Centralstationens cafeteria. Ljuset från takfönstren försvinner och den ljumma försommarvärmen blir till ånga, som i ett drivhus. Den internationella pulsen växer sig allt starkare. Jag känner mig bättre till mods när det dunkla sköljer över taklampornas tafatta försök att avslöja defekter i gästernas ansikten.

Mormor och morfar har betalat min tågluffarbiljett längs Inlandsbanan. Jag och Pippi rymmer till Norrland i sommar. Vi ska bo på det nybyggda lyxhotellet och storsatsningen i Överkalix. En Froggy B and the Bomp-turné.

Jag undrar hur det går för Vippa-Tore och hans kontinentala turistcentrum. Pippa har börjat snatta på Hennes & Mauritz, så hon är inte så feg längre. Jag har fått brev från Ellen. Hon skriver att Lasse hoppade av från musiklinjen i Piteå för att gå lantbruksskola i Kalix. Ulrika gifte sig tydligen med sin chef och drömprins, för att flytta till Stockholm. Det som förvånar mig mest är att Grönis faktiskt fått gehör för sina åsikter. Han har skrivit en analys av ett postorderkatalogomslag på kultursidan i Svenska Dagbladet. På bilden finns mamma-pappa-barn och Grönis kallar dem för ”den moderna splittrade familjen”. Det kunde ha varit jag, Morsan och farsan som aldrig funnits.

Lilla Morsan står i dörröppningen. Hon kryssar mellan borden, möter min blick och sätter sig ned. Morsan kommer att klaga på mina rymningsförsök och på min avbrutna skolgång.

– Kan du inte flytta hem igen?

Jag tänker på all förödmjukelse som hon har utsatt mig för, men samtidigt ser jag hela henne och hur lika vi egentligen är.

– Mamma, jag flyttar aldrig hem igen.

SparaSpara

Foto: Henrik Berglund

Jag är klar! Mitt manus till ljudboksserien Kämpa tjejer! är färdigt. Jag har satt punkt som det heter i författarsammanhang. Yay!

Det känns tomt, konstigt men också oändligt skönt. Kämpa tjejer! har funnits med mig i tankarna i tre år och jag har jobbat stenhårt med den. Slitit som en galning. Fått platt röv, gamnacke och ont i handlederna. Prioriterat boken före allt annat i perioder. Men nu är den snart snart ute i Storytel-appen att lyssna på!

Jag väntar ivrigt på att få höra min bok för första gången och jag väntar ivrigt på lyssnarreaktioner. Jag längtar efter att lyssnarna ska skratta och jag hoppas och håller tummarna att det blir så.

”Du har iallafall en lyssnare”, sa Storytels vd Jonas Tellander till mig när pilotavsnittet just var inspelat och godkänt för en hel serie. Han hade lyssnat sa han och gillat första delen. Jag blev vrålglad såklart. En lyssnare!

Och så berättade han att Amelia Adamo var en av de första som intresserade sig för hans tjänst som då hette Bokilur under bokmässan för ett antal år sedan. Att hon trodde på honom och att det betydde mycket.

Amelia Adamo. Hon som en gång ringde till mig och berättade att jag vunnit Veckorevyns novellpristävling. Som trodde på mig! Som var min handledare när jag var 23 år och gjorde journalistpraktik på hennes magasin Amelia. En tid som inspirerat mig när jag skrivit min bok.

Jag är hooked på synkronicitet (det gör livet roligare och meningsfullare) och tyckte att jag kände den där och då. Att det fanns ett slags samband mitt i alltihop.

Så. Jag har iallafall en lyssnare när serien släpps i oktober! Det är ju därför jag skriver. För att någon ska vilja läsa, lyssna eller titta. Och jag hoppas att Kämpa tjejer! ska vara något riktigt kul som du aldrig hört förut.

Ha en fin vecka!

Fem veckors semester är över. Jag inser när jag skriver det här inlägget att jag inte har öppnat ett worddokument sedan i slutet av juni. Det är det längsta avbrottet jag har haft sedan jag började skriva aktivt 2008, förutom när jag gick in i väggen 2014, men då var det inte en frivillig paus. Jag vet inte riktigt varför det blev så här, eller jo, jag vet om att jag har känt mig vilsen i vår och att jag aldrig har haft en semester sedan just 2008 utan alltid har spenderat somrarna åt något nytt skrivprojekt. Jag vet också om att de senaste åren har varit intensiva, att jag en gång har varit utbränd och att min äldsta undrar varför mamma spenderar de varma sommardagarna på kontoret. Så i juni inför den stundande semestern insåg jag att nej, jag behöver en paus. Bara stanna upp, lämna sociala medier och skrivandet för en stund. Vilket jag gjorde. Och det är nog det bästa beslut jag har fattat på länge. Det har visserligen kliat så enormt i fingrarna men det har jag bara njutit av, att kunna få känna den där passionen igen för skrivandet som driver mig. Det som har varit skönast är att lägga undan pressen och målen som annars tynger. Genom avståndet har jag också fått en ny bild av denna stress. Kraven trycker inte på samma sätt utan jag har jobbat på att vända på det istället så att de motiverar mig. Det har helt enkelt varit en underbar sommar, men med det sagt längtar jag nu i sönder mig efter en produktiv höst.

I höst kommer jag, som jag säkert nämnt tidigare för det är så stort, äntligen få arbeta med skrivandet. Jag slipper låna tid från allt annat, det är framförallt tiden jag tar från barnen som svider. Skrivandet ska få vara en del av min vardag, något jag har drömt om nu i många år. Lyxen i det är så stort att jag inte riktigt kan förstå.

Jag har en del mål jag behöver uppnå för att kunna fortsätta med det till våren men jag har bestämt mig för att inte stressa över det. Utan istället se det som spännande och motiverande. Mitt nya tankesätt som jag tar med mig från sommaren och nu jobbar på att implementera i höstens rutiner är att jag ska se möjligheterna istället för begränsningar. Att om en dörr smälls igen, hitta en ny. Jag kan inte kontrollera det runt om mig men jag har makten över mig själv och hur jag väljer att hantera motgångar.

Så vad har jag då för mål för hösten? Jag ska hitta förlag till mitt andra manus, jag ska skriva mitt tredje manus och minst två dagar i veckan ska ägnas åt marknadsföring. Jag ska sätta mig i min lilla bil och åka Skåne runt för att själv sälja in Sunt förnuft, vilt hjärta överallt där böcker går att köpa. Jag ska på mässor och kanske till och med hinna skriva en novell som ska tryckas. Det är fullt upp, men för första gången i mitt liv är alla dessa mål inget som ger ångest eller stress utan istället finns det en längtan. Gud så kul den här hösten kommer bli. Nu kör vi!

Foto: Jini Sofia Lee

Det är den vanligaste frågan jag får numera, tätt följd av frågan: Vad heter boken?

Vad boken heter kan jag numera svara på (Solkatter och dammråttor – kluriga ordens ABC) och när boken kommer kan jag nästan svara på. Jag har inget exakt datum, men den kommer antagligen rykande färsk direkt från tryckeriet till bokmässan i Göteborg, sista helgen i september. Äntligen börjar pusselbitarna falla på plats.

Nu när jag vet så mycket kan jag äntligen börja planera för en releasefest. Den blir första veckan i oktober. Igår ringde jag runt till olika bokhandlare för att kolla vad det skulle kosta och hur det rent praktiskt skulle kunna gå till. Alla har varit förvånansvärt positiva och tillmötesgående. Det kändes rätt konstigt att ringa runt och prata om en bok som inte finns, men det var samtidigt med ett härligt pirr i magen. Det börjar bli på riktigt. Nu måste jag fundera och ringa några samtal till, prata med illustratören och med några vänner innan jag slutligt bestämmer mig.

Exakt i detta nu håller förlagets formgivare på med sättning av boken, det vill säga att formge inlagan av boken. Alltså bestämma var all text och alla illustrationer ska vara på respektive sida, på omslaget och på bokens baksida. Snart, snart får jag alltså se hur boken kommer att se ut. Jag gör mig redo för att svimma för det kommer att kännas så galet overkligt.

Texten ska slutkorrigeras och det är säkert en del småpill kvar innan den är tryckfärdig. Verserna är klara, men förklaringen till orden kan behöva några vändor till av korr. Men sedan finns det ingen återvändo. Sedan ska boken tryckas och jag ska första gången få hålla den i min hand och dessutom få besöka bokmässan som författare.

År 2013 ordnade Hoi förlag en tävling där en kunde vinna en hotellövernattning på Gothia samt fribiljetter till bokmässan. Tävlingen gick ut på att en skulle skriva en motivering till varför en skulle vinna. Jag minns att jag avslutade min motivering med något i stil med att det skulle vara sista gången jag skulle åka till bokmässan som besökare. Nästa gång jag ska till mässan är det som författare.

2013 var jag inte ens i närheten av ett förlagskontrakt och hade aldrig blivit publicerad, men jag hade ju bestämt mig för att jag en dag skulle uppnå min dröm. Så nu, 5 år senare, händer det. Jag kommer att åka till bokmässan som författare.

Så till alla er där ute, sluta aldrig drömma! Fortsätt jobba mot era mål!

Foto: Kicki Nilsson

Nu är det äntligen dags! På lördag släpps min debutbok! Datumet 11/8 har varit lika efterlängtat som den beräknade förlossningsdagens datum i en graviditet. Ett datum att sikta på. Prata om. Drömma om. Jag har väntat så vansinnigt länge!

På ett releaseparty är det ju roligt att ha ett tema, gärna ett som kan kopplas till boken. I Det fina med Kerstin finns flera teman. Ett av dem är social inkompetens – att ha svårt för, eller helt enkelt inte vilja, leka med kompisar på det sätt som förväntas. Ett annat tema är dålig tajming – att inte få ur sig det som ska sägas förrän det är för sent att säga något över huvud taget. Båda dessa teman har jag tagit fasta på till min releasefest.

Det vill säga:

Blir det någon fest över huvud taget, eller kommer dagen bara gå obemärkt förbi?

Mitt förlag, Natur & Kultur, har varit underbara på alla sätt i processen och ömsint lotsat mig igenom debutantåret. Jag har fått noggrann information om vad som förväntas av mig, på vilka bokpresentationer jag ska närvara, hur och när foton ska tas och presentationstexter skrivas. Jag har kännt mig trygg i deras famn. Och någonstans har jag väl lugnt tänkt att releasen – ja hur den går till får jag väl information om så småning om. När det närmar sig. Tidigt i vintras tänkte jag att det vore roligt att gå ifrån Stockholmsnormen, då boken utspelar sig på landsbygden. Varför inte hyra Folkets hus här i byn och bjuda alla inblandade hem till mig? Men sen tyckte jag mig se i sociala flöden att det verkade vara kutym att ha releasefest på förlagen. Det är ju liksom inte bara jag som har gjort boken till det den är, vi är ju flera inblandade; illustratör, redaktör, förläggare m fl, jag vill ju fira med dem. Så jag väntade. Tog sommarlov. Tänkte att boken kommer ju först framåt hösten. Jag såg på sociala medier att mina förlagskontakter var på långa välförtjänta semesterresor utomlands. Härligt för dem, tänkte jag. Semester är viktigt, jag vill inte störa någon på semestern i tider då människor blir utbrända till höger och vänster. Men för varje vecka som gick mot augusti blev jag mer och mer orolig. Hur långa semestrar har de egentligen? Kommer de ens vara tillbaka när boken kommer ut? När det var ynka tio dagar kvar till boksläppet skrev jag till sist ett försynt mail till min PR-kontakt på förlaget och frågade vad som skulle hända nu? Hon hade också semester men var jättegullig och svarade ändå, och då fick jag reda på att eventuell releasefest var något som författaren ordnade med själv. Det fanns en liten budget, var hade jag tänkt mig den? Var hade jag tänkt mig den!?! Ingen aning! Hur planerar jag en fest på annan ort på tio dagar?

I teatervärlden går ju premiärfesten av stapeln på just premiären. Ensemblen har jobbat sig i mål. Alla är glada, trötta. Ännu har inga recensioner kommit ut och eventuellt dämpat glädjen så alla inblandade kan få leva i tron att de är precis så bra som de just då känner sig. Det är den kultur jag är van vid. Kanske är datumet inte lika viktigt i bokbranschen?

Jag kontaktade i panik min illustratör Katarina. Jag vill ju fira med dig, hur gör vi? Katarina är mer rutinerad, både som illustratör och författare, och föreslog att vi skulle kontakta barnbokhandeln Bokslukaren vid Mariatorget, vilket vi gjorde. Så den officiella releasen för Det fina med Kerstin kommer att hållas där fredag den 24 augusti kl 17.30 – 19.30. Alla är hjärtligt välkomna!

Men nu på lördag då? Orkar jag vänta längre på att gå i mål? Alla som frågar, när kommer den där boken? Släkten som planerat in en resa? Vad ska jag säga? Alla som bor här i trakten, dem jag möter dagligen, de som varit delaktiga i svängningar mellan hopp och förtvivlan, alla på jobbet, byborna, inte kommer de till Stockholm? Varken jag eller min man är några festfixare. Barnkalas är vi bra på, men vuxenkalas? Jag har inte firat min födelsedag sen jag fyllde 20. På vårt bröllop sms:ade vi folk efter den hemliga vigseln och frågade om de möjligtvis ville komma på en liten spontan bröllopsfest. Trots att vi båda är skådespelare och relativt bekväma med att stå i centrum och hålla tal och uppträda, så är vi extremt blyga och folkskygga när det kommer till att fira oss själva. Hur gör man?

Det skönaste vore kanske att gömma sig, resonerade vi. Skåla med enbart familjen i den täta syrénbersån, ta bilen till grannorten Lindesberg och köpa boken i bokhandeln? Men vore inte det lite oschysst mot Kerstin? Hon kan behöva en liten push för att våga ta sig ut i världen, hon har en tendens att vilja rymma och gömma sig ändå. Och alla vännerna här, som väntar – något opretentiöst i trädgården för dem? Har jag ens några vänner? Har jag för många vänner för att ha något opretentiöst i trädgården? Och böcker bör ju finnas på en release, men fem dagar innan släppet hade jag ännu inte själv hållit boken i min hand. Finns den ens? Jag störde återigen min PR-kontakt i semestern och frågade om det skulle vara möjligt att hinna få några böcker innan lördagen? Jo, hon trodde nog att det skulle vara möjligt.

Vi får se hur det går. Eventuellt står jag på lördag med hundra pers i trädgården, men inga böcker. Eller så kan ingen komma med så kort varsel, det blir bara jag och familjen. I vilket fall som helst ska vi baka pizza i vedugnen.

En barnmorska sa till mig för längesen, halvt på skämt, halvt på allvar, att det inte var att rekomendera att föda barn i semestertider. Jag gissar att samma sak gäller med böcker.

Men så i tisdags låg i alla fall det första exemplaret av boken i brevlådan, tillsammans med ett gulligt grattiskort från redaktören. Trots att jag väntat i snart fyra år så var jag ändå oförberedd. Den var ännu finare än jag tänkt mig den. Namnet KERSTIN var skrivet i guld på omslaget, kastade solkatter i ansiktet på mig. Jag läste halva boken på väg hem från brevlådan. På kvällen läste min man första kapitlen för barnen. Jag låg bredvid och kände mig som ett barn jag med, pirrig och förväntansfull. Och lycklig kunde jag konstatera att jag kände mig nöjd med vartenda ord!

Foto: Stefan Tell

Det passerar en sommar och det där vakuumet av tid tar slut. Plötsligt är det aktivitet runt omkring igen, sociala medier ger sig tillkänna, det dimper in mejl i inboxen och telefonen ringer. Förra veckan var det Pridefestival i Stockholm och det dök upp regnbågsflaggor överallt – och listor på normbrytande böcker med HBTQ-personer. Selmastories listade 28 böcker varav Vänd rätt upp är den ena. Att få vara på samma listasom geniala författare som Jenny Jägerfeld, Jessica Schiefauer och Sara Bergmark Elfgren är svindlande. Dessutom är de tidigare debutantbloggarna Anna Ahlund och Johan Ehn med på samma lista. Snacka om fint sällskap!

Jag har (nästan) alltid sett på monogam kärlek som kärlek mellan två individer, inte mellan två kön. När litteratur skrivs speglar den samhällets normer och om vi skriver att kärlek mellan två individer av samma kön är problematisk kommer den fortsätta vara problematisk. Kärlek uppstår ofta där en minst anar det, mellan personer som kanske inte först ser på varandra som en person att bli förälskad i. Precis så är det i Vänd rätt upp. Jag önskar att förälskelse, attraktion och sexualitet som är oproblematisk för individerna som upplever den ska få vara oproblematisk även för dem som står bredvid. Ingen ska behöva skämmas, dölja eller ändra sitt sätt att bli förälskade på för att någon annan eller normen säger det. I vänd rätt upp är den normativa kärleksrelationen långt mycket mer problematisk än den ickenormativa. För så kan det också vara.

I början av veckan blev jag kontaktad av Hippson, en av Sveriges mest aktiva hästtidningar som är högst närvarande i sociala medier och på webben och som rapporterar om allt som har om hästar och ridsport att göra. När tidningen frågade om de fick göra en intervju med mig var mitt svar ett självklart ja! Vi pratade om relationen och kärleken till hästar, om vikten av att bli ihågkommen på ridskolan och såklart hästtjejen. Både om mig själv som hästtjej och om Ylva. För trots att hennes sexualitet kan ses som normbrytande är det relationen till hästarna som identifierar henne.

Foto: Ben North

I samma veva kom det en krönika i Aftonbladet av Patrik Lundberg ”Ode till landets alla hästtjejer”. En krönika som handlar om allt det som hästtjejer redan vet: att det krävs mod och fysisk och psykisk styrka att rida. Han skriver att det är till alla hästtjejer som fått sin passion förminskad. “På oklar grund påpekade jag ofta att hästar var för töntar och att ridning inte var en sport. Ibland ritade jag hästhamburgare.” Ämnen som tas upp av hästtjejer hela tiden, men som blir giltiga först när en man påpekar det. Jag gillar oftast det Patrik Lundberg skriver och jag gillar att synen på ridsport ifrågasätts och når en bredare publik som Aftonbladet gör. Men samtidigt blir jag provocerad av att en man måste föra våran talan. Och varför lägger tidningen in en bild på Rolf-Göran Bengtsson när krönikan för en gångs skull handlade om hästtjejer? Att hästtjejen inte får vara norm ens när det handlar om hästar.

Vi har väl alla hört att ju mer du skriver, desto bättre blir du. Det är precis som med allt annat, övning ger färdighet. Det är många som kombinerar skrivandet med andra jobb och stressiga dagar är det lätt att prioriterar bort det som inte ger någon inkomst. Plötsligt har det gått en vecka eller två sedan man sist skrev, vilket gör det svårare när man väl ska försöka ge sig i kast med det igen. Den här 10-minutersövningen är till för att undvika hamna i denna situation och hålla sina skrivmuskler i form.

Börja med att välja en tidpunkt under dagen som det passar för att pausa allt annat för att skriva ostört i 10 minuter. Ställ in mobilen så du inte behöver kika på klockan undertiden. Och vad ska du skriva om då? Det som du tänker på i den situationen, det kan vara allt möjligt. En scen eller en dialog som du kan använda dig av i ditt manus. Eller varför inte en tanke, ett minne. Vad som. Det viktigaste är att du skriver i 10 minuter, VARJE DAG. Genom den här träningen lär du dig dessutom att skriva på direkten, att du när du sätter dig ner för att skriva inte fastnar i negativa tankar som att ”jag vet inte vad jag skriva” osv.

Lycka till!

Foto: Pexels.com

              Tjänster och gentjänster

                                                       av Helena Hedlund

Roy vände sig om i sängen. Det spelade ingen roll. Det var lika varmt på den här sidan. Fönstret stod öppet med myggnätet för, där ute låg sommarnatten, tung och kvav. Det vilar en förbannelse över denna sommar, tänkte Roy. En sömnlöshetens förbannelse. Han sparkade av sig täcket som ett barn och sträckte fötterna mot fönstret. Syrsorna spelade där ute. Månen var full bakom björken och Roy vände på kudden i hopp om att den skulle vara svalare på andra sidan. Och han tänkte på Christer. Så här dags på natten tänkte han alltid på Christer.

Det var förra sommaren som allting började. En annons i tidningen: Rött litet torp till salu. Roy slog till direkt. Huset låg ensligt långt in i skogen och hade både renoveringsbehov och potential – Roy hade varken kunskap eller verktyg. Men en stark lust att fly undan storstan hade han, en vilja att komma närmare naturen. Närmare sig själv. Jag lär mig, tänkte Roy lugnt. Jag är ju en bra karl och en bra karl reder sig själv! 

Redan första dagen stötte han på problem. En takpanna på norrsidan var sprucken och behövde bytas ut och Roy reste den långa stegen mot nocken. Den svajade oroväckande och precis när han hade tagit sig upp på taket och skulle få sista benet över kanten slant han till och råkade ge stegen en knuff. Sakta, sakta gled den utmed ena vindskivan innan den for i backen med en skräll. Helvete! Roy lyckades dra sig upp och sätta sig gränsle över nocken. Vad skulle han göra nu? Jag kommer att dö här, tänkte han. Ingen kommer höra när jag ropar.

Då plötsligt stod någon där nere på gården.

– Behöver du hjälp?

En svettig man i blåställ och gummistövlar flinade upp mot taket. Roy log generat.

– Ja tack! ropade han tillbaka.

Mannen stod tyst ett tag, strök med handen över den solbrända flinten innan han sakta böjde sig ner och lyfte upp stegen ur det höga gräset och reste den mot huset.

– Stort tack, flämtade Roy när han darrande tagit sig ner. Där hade jag tur!

– Christer, sa mannen och sträckte fram näven, den var grov och solbränd, på långfingret satt ett plåster.

– Roy, sa Roy och hälsade. Ja, jag flyttar in här idag.

Christer nickade och sneglade mot huset.

– Mycket att göra, sa han och spottade snett ner i gräset. Men är man händig så …

– Jo, nickade Roy.

Han visste inte vad mer han skulle säga. Christer stod kvar och granskade fasaden. Utan att släppa huset med blicken tog han upp snusdosan ur fickan och la in en snus, sen torkade han fingrarna mot byxan.

– Jag bor här nere i backen om det är något, sa han och gick utan att säga hej då.

Ja, Christer bodde nedanför backen bortom kröken i en villa av större modell. En lada hade han på gården och ett stall med fyra hästar. Fyra bilar stod där också och en traktor, ett antal skogsmaskiner, sågar, klyvar och en fyrhjuling, hela gården var full av motorer. Dessutom hade han fyra utflugna söner, och en utflugen fru.

– Hon drog till stan, berättade Christer när Roy dagen efter hade vägarna förbi. Hon har aldrig varit mycket för att få skit under naglarna!

Roy skrattade pliktskyldigt. Egentligen hade han inte tänkt gå och hälsa på Christer, han ville bara på avstånd se var huset låg. Hur långt det var till närmsta granne. Det var i alla fall säkert en halv kilometer, de skulle inte behöva springa på varandra varje dag. Men just som han hade tänkt att de inte skulle behöva springa på varandra varje dag dök Christer upp bakom en tall. Han höll på att laga ett staket.

– Vill du ha hjälp med något? frågade han och slog en mygga i nacken.

– Nej nej, sa Roy snabbt. Inte alls, jag bara …

Roys första impuls var att göra helt om och skynda hemåt, men han kände att situationen krävde att de småpratade lite. Det är väl så man gör om man möts i en skog, allt annat skulle verka suspekt. Så de pratade. Om väder och vindskivor, avlopp och skilsmässor. Det kändes lite stolpigt, lite kargt och korthugget, och Roy kom på sig själv med att luta sig på ett oväntat manligt sätt mot en björk. Christer var månskensbonde. Utöver sitt jordbruk och skogsbruk hade han heltidsjobb i stan, som drifttekniker. Roy lät bli att nämna att han själv bara jobbade halvtid som bibliotekarie.

– Men du, sa Christer plötsligt. Du måste få bort lite sly och körvel från tomten, den sprider sig som satan!

Han gick bort mot ladan och kom tillbaks med en röjsåg. Roy tog emot och tackade.

– Jag kommer ner med den imorgon då, sa han, men Christer hade redan gjort helt om och hälsade med en vinkning över axeln.

Det var lättare sagt än gjort att hantera en röjsåg för den som inte var van. Faktum var att Roy inte ens fick igång den. Han hade lyckats krångla på sig selen och stod och provade olika reglage när Christer dök upp på gården.

– Behöver du hjälp?

Roy ryckte till.

– Ja, jag gör väl det, sa han generat. Den startar visst inte.

Christer tog över sågen.

– Du har tryckt in choken, va?

– Choken? sa Roy, men mer hann han inte säga innan Christer ryckte igång motorn.

– Jag fixar det åt dig, skrek Christer och började röja gården med vana rörelser. Roy stod och tittade på. Aspsly och ogräs la sig platt och en timme senare var terrängen kring huset betydligt mer framkomlig och Christers skjorta blöt av svett.

– Tack så hemskt mycket, pustade Roy. Det hade du inte behövt!

Christer snöt sig i näven.

– Får jag bjuda på kaffe? frågade Roy tveksamt. Eller kanske en öl?

Christer skakade på huvudet.

– Hästarna väntar, sa han och tog med sig sågen och gick.

Det var mycket att göra med torpet, precis som Christer sagt. Roy tänkte gå varligt fram. Det nödvändiga först, sen det estetiska. Han längtade redan efter det estetiska! Att få stå och stryka på rödfärg på gamla vackert slitna fasadbrädor i den varma kvällssolen, det var drömmen om sommar! Men i stället var det avloppet i köket som måste fixas, och det genast. Det var tvärstopp. I boden hittade Roy ett rensband, men det nådde inte ens halvvägs fram till den grävda stenkistan. Då stod plötsligt Christer i dörren.

– Behöver du hjälp?

Roy avbröt sitt arbete, men i samma stund som han rätade på ryggen såg han Christer försvinna ut genom dörren. En kvart senare kom han tillbaka med ett annat rensband, ett grövre och längre. Han visade med handen att Roy skulle maka på sig, sen kröp han in under diskbänken. Snart rann vattnet fritt i röret igen.

– Gud vad skönt, tack! flämtade Roy som hade suttit på helspänn och tittat på. Vill du ha något som tack för hjälpen?

– Nä nä, sa Christer och satte handen i luften. Här hjälper vi varann ser du, tjänster och gentjänster!

– Självklart, sa Roy. Säg bara till om jag kan göra något för dig!

Så gick dagarna. Högsommar övergick i senommar och alltid var det något som krånglade. När bilen en dag hade laddat ur var det Christer som kom med startkablar. När spisen rök in var det Christer som fixade spjället. När det regnade in vid murstocken var det Christer som dök upp med tätningsmassa – han klättrade upp på taket och lagade läckan runt om hela skorstenen.

– Nu vill jag ge dig den här som tack för all hjälp, sa Roy bestämt och räckte fram en flaska rödvin, en fin dyr sort som han inhandlat i stan. Men Christer satte upp handen i luften.

– Jag är nykterist, sa han kort. Farsan söp ihjäl sig.

En annan dag, samma dag som avgasröret på bilen ramlat av och Christer kommit förbi och skruvat fast det, så ställde sig Roy och bakade bullar. Om Christer inte dricker vin, tänkte han, så äter han väl i alla fall bullar?

– Aj du, jag är glutenintolerant, suckade Christer när Roy kom över med påsen. Du får allt äta upp dem själv!

Så kom hösten och med den stormarna. En stor gran föll över vägen och hade inte Christer så lägligt dykt upp med sin motorsåg så hade Roy inte kommit iväg till jobbet. Vintern blev kall och snörik som aldrig förr. Roy skottade små gångar på gården, men vägen rådde han inte på. Hade det inte varit för Christer hade han inte kommit ut på hela vintern.

– Jag kör ju ändå med traktorn, hade Christer sagt. Jag kan lika gärna svänga förbi dig.

– Tack så hemskt mycket, sa Roy. Men nu måste jag få betala!

– Det löser sig! sa Christer.

Varje morgon vid halv sex låg Roy i sängen och hörde hur Christer plogade hans uppfart. Dag ut och dag in, snön bara vräkte ned. Det skavde i Roy, det kändes inte alls bra. Han skämdes mer och mer och en dag efter jobbet tog han ut en tusenlapp ur bankomaten.

– Kommer inte på fråga, sa Christer upprört när Roy tryckte sedeln i hans hand. Behåll dina pengar!

Roy kunde inte längre se Christer i ögonen. Han fick svårt att andas av tacksamhet och började fnittra på ett nervöst och inte särskilt klädsamt sätt varje gång de möttes. Han krympte mer och mer för varje dag och inte blev det bättre av att vattnet frös. En morgon när termometern visade minus tjugofem var det knäpptyst i kranen. Det dröjde bara några minuter innan det bultade på dörren och Christer stod där med en dunk vatten.

– Det är bara att komma ner och hämta mer, sa han och strök rimfrosten ur skägget. Dörren är öppen, dygnet runt!

I tre svinkalla veckor gick Roy dagligen till Christers tvättstuga och fyllde sina dunkar. Klumpen i magen växte, skulden låg tung över axlarna och rösten tappade i styrka. Snart kunde han bara viska ett hest tack samtidigt som han bugade sig nästan löjligt djupt, som en narr.

När våren äntligen kom och kölden släppte tog tjällossningen vid. En dag körde Roy fast med bilen i ett lerigt dike och när han såg Christers traktor komma till undsättning började han gråta – inte av lättnad utan av skam. Han kände så tydligt hur han där och då förlorade det allra sista av sin värdighet.

Sommaren blev het och torr, inte en droppe regn. Roy smög rastlös runt hemma på gården. Han vågade inte företa sig någonting för så fort han greppade ett verktyg dök Christer upp och erbjöd honom ett annat, bättre.

– Inte ska du hugga ved med den där lilla yxan!

– Inte fan ska du såga det där för hand!

– Tänkte du gräva det där med en spade?

Och så en dag sinade brunnen. Roy hade fasat för detta. Christer hade kännt det på sig.

– Jaha, då är det väl bara att knalla ner till mig med dunkarna igen, skrockade Christer. Dörren är öppen, dygnet runt!

Roy tyckte sig se ett förakt i Christers ögon. En allsmäktig överlägsenhet. Han försökte svara något, om hur oändligt tacksam han var över att Christer fanns, men det kom inte ett ljud över hans läppar.

Roy kunde inte sova. Värmen var outhärdlig. Syrsorna spelade ihärdigt utanför fönstret och tankarna grävde sig fram som feta maskar i hjärnan. På insidan av ögonlocken hade bilden av Christer etsat sig fast, ja det var som om Christer låg bredvid honom i sängen. Roy svettades. Han vände på kudden ännu en gång, slöt ögonen och genast dök bilden av Christer upp igen. Hur i hela världen skulle han någonsin kunna gottgöra honom? Han kunde ju ingenting som inte Christer redan kunde, ingenting som var till någon nytta. Vad hade han menat med tjänster och gentjänster, var det någonting som Roy inte förstod? Skulle det plötsligt dimpa ner en faktura på tiotusentals kronor i brevlådan? Ett krav på något orimligt som Roy var tvungen att utföra? Eller var det rentav något sexuellt Christer var ute efter? Nej, Roy hade inte kännt av några sådana vibbar, dessutom var han långt ifrån sugen på den sortens gentjänst även om han i nuläget skulle vara beredd att gå nästan hur långt som helst för att betala sin skuld. Ja, tänkte han, och häpnade över sin egen tanke. Han skulle göra vad som helst för att bli av med Christer. Han skulle vara beredd att suga av en månskensbonde om det bara gjorde att han fick sin heder och stolthet tillbaka och blev lämnad ifred med sina taffligheter och tillkortakommanden. Tjänster och gentjänster – aldrig hade han trott att det skulle vara så komplicerat!

Roy satte sig upp i sängen. Jag ser ingen annan utväg, tänkte han. Jag måste döda honom! Med ens var han klarvaken. Hjärtat bankade, blodet rusade. Herregud! Han provade att tänka tanken en gång till. Jag måste döda honom! Jo, jävlar. Han menade det! Roy klev upp ur sängen. För första gången på flera veckor, ja månader, hade han tänkt en enda rak och tydlig tanke. En tanke med en riktning, en lösning på problemet. Roy gick ut i köket utan att tända lampan. Han drog ut den översta lådan och tog upp en kökskniv. Det fladdrade så märkligt i bröstet, ja, hela han blev med ens stark och levande, en känsla som var längesen han kände, en känsla som han mindes som – lycka? Men självklart kunde han inte döda Christer. Så gör inte en frisk människa, det vet alla och det visste Roy också. Det skulle inte vara försvarbart på något sätt och att hävda att han handlat i självförsvar skulle inte låta trovärdigt. Roy tog på sig skjortan och jeansen. Med kniven i handen gick han prövande ut på gården. Daggen hade fallit och träskornas tår blev blöta. Månskenet gjorde sommarnatten svartvit och aningen kuslig. Gruset knastrade oväntat högt i tystnaden när han styrde stegen ner mot Christers hus. Vad är det jag håller på med? tänkte Roy gång på gång samtidigt som stegen blev längre, snabbare, mer beslutsamma. Vad är det jag håller på med? Nu såg han Christers gård där framme. Utebelysningen var tänd både på stallet och boningshuset. Roy saktade ner farten. Han stannade bakom traktorn och tittade på kniven i skenet från stallyktan. En liten bit intorkad gurka hade fastnat helt nära skaftet och Roy tänkte ett ögonblick på salladen han skurit till lunch, och på hur orimligt det var att han nu stod här. Han vände blicken mot huset. På trappan stod Christers gummistövlar i givakt. Med långsamma steg gick han över gårdsplanen. Han visste att dörren var olåst, det var bara att gå in, men innan han nådde förstubron vek han av in i dunklet. Längs husets ena gavel smög han, gräset var mjukt, han rörde sig ljudlöst trots sina träskor. Roy ställde sig på tå och kikade in genom köksfönstret. Det var mörkt där inne. Ett kvarglömt mjölkpaket stod på bordet och en odiskad talrik. Roy smög bort till nästa fönster. Gardinen var halvt fördragen. Där inne såg han ett bord, en tavla på väggen och där, i sängen låg Christer och sov. Roys hjärta bultade hårt, farligt hårt och han tvingade sig själv att stå kvar en stund och titta. Christer låg på rygg med öppen mun, ena armen ovanför huvudet. Han såg så sårbar ut. Som ett oskyldigt barn, ovetande. Så lätt det skulle vara, tänkte Roy. Bara gå rakt in och … Roy gick med snabba steg tillbaka mot husets framsida, men just som han skulle sätta foten på nedersta trappsteget hejdade han sig. Det flimrade för ögonen, han fick inte luft. Roy famlade i luften. Grep tag i Christers ena stövel, högg kniven i den, skar mödosamt av hela skaftet innan han kastade alltsammans i en buske och sprang. Sprang så det svartnade för ögonen, så taffligt! Sprang så det dunkade i öronen, så onödigt, så dumt! Han stannade först när han kom in i sitt eget kök. Roy tog ett hårt tag om diskbänken innan han kräktes i slasken. Gråten kom, och skakningarna, han tittade vettskrämd ut genom fönstret. I öster började solen gå upp. Det skulle bli ännu en het sommardag.

Foto: Angelo Catomeris

Min familj och jag sitter på bussen från Arlanda efter en vecka på Menorca hösten 2016. Jag kollar mina mail och i min inkorg finns det besked som jag så länge väntat på. Storytel vill att jag skriver ytterligare nio timmeslånga avsnitt till den pilot jag skickat in till dem tidigare under hösten. Äntligen ska min berättelse nå läsare och lyssnare, men först ska de nio avsnitten skrivas. Samtidigt ligger min man i startgroparna för att påbörja ett redan antaget bokprojekt. Vi tittar på varandra och inser att vi faktiskt inte är tvungna att vara i Stockholm och skriva. Vintrarna i Mälardalen kan ju ta knäcken på vem som helst. Och har man som vi bott utomlands tidigare känns steget att sticka iväg inte jättestort. Vi ställer siktet på franska Rivieran och börjar planera den tillfälliga flytten. Framför oss väntar fem månaders skrivtid innan vi båda har deadline ungefär samtidigt. 

Men när jag inser att flytten håller på att bli verklighet ångrar jag beslutet. Allt fixande med praktiska saker som att hyra ut lägenheten, ställa av bilen, rycka upp barnen och få in dem i en ny skola och på diverse fritidsaktiviteter avskräcker. Jag är rädd att ansträngningen kring allt praktiskt ska ta fokus från mitt efterlängtade skrivprojekt. Men min man är fast besluten. Det gäller ju bara fem månader och han tar på sig mycket av förberedelserna. Jag ger med mig. Snart sitter vi på ett plan ner till Frankrike och Sainte Maxime där vi har hyrt en liten lägenhet. 

Väl på plats visar det sig att en badort i vinteride är ett ganska bra ställe att skriva på. Alla projekt som man har hemma ligger på is, vårt umgänge begränsas till en liten del av släkten och några besök från Sverige. Det finns nästan ingenting som distraherar. Jag kan ha full fokus på min text. 

Det är ju väldigt individuellt i vilken situation man skriver bäst. För min del behöver jag så lite som möjligt som stör för att verkligen komma någon vart. Helst ska det vara knäpptyst och det är det i Sainte Maxime. Tiden i Frankrike blir en värdefull period då skrivandet sätts i första rummet och resten av tillvaron anpassas efter det, och inte tvärtom. 

Sen ska jag inte sticka under stol med att lyxen att redan i februari kunna sitta en liten stund på terrassen och sola näsan mitt på dagen är ovärderlig (jag sitter visserligen med dunjacka inomhus på kvällen för att huset är så illa isolerat, men ändå). Att kunna tillbringa helgerna tillsammans med familjen på soliga öde stränder och blicka ut över Medelhavet är inte heller så dumt när man har stirrat in i en skärm fem dagar i sträck. Eller att ägna tidiga söndagmornar åt att åka på antikvitetsmarknader på landet. Särskilt som våren i Sverige 2017 är ovanligt hänsynslös, med snöfall ända in i maj. Varje ledig stund blir som en liten minisemester helt enkelt. 

Hur gick det då? Blev jag klar på fem månader? Nja, inte helt. Jag lämnade in ett manus som jag själv inte tyckte var helt färdigt och det var väl ingen som direkt motsade mig heller. Istället fick jag ägna hela semestern vid ett annat hav, det Adriatiska, under värmeböljan Lucifer och skriva klart när resten av familjen var och badade. Det var riktigt svettigt, men klart blev det tillslut och Mörkt arv släpptes senare under hösten.

/Arianna Bommarco

Foto: Arianna Bommarco

Foto: Jakob Almer

Vi börjar bli fler, men än så länge finns det ändå inte så många romanceförfattare i Sverige. Det är såklart synd men det är också ganska mysigt för det skapar en sammanhållning både mellan författarna i sig men också mellan författarna och läsarna. Vi blir som ett team som alla jobbar mot samma mål, ett Romancesverige.

Därför tvekade jag inte vid frågan om att dela monter med tre andra svenska romanceförfattare på bokmässan Tellus i december. En romancemonter, snälla kan inte det finnas på alla mässor? Med det bestämt åkte jag förra veckan upp till Jönköping för att träffa Sara Dalengren och Sofia Fritzson för att planera inför mässan men också bara för att snacka romance… och katter Christina Schiller kunde tyvärr inte vara med men hon kommer också att stå på mässan med oss.

Skrivandet i sig är ett väldigt ensamt yrke och därför är det så kul att få komma ut och träffa likasinnade. Det kan förklara varför vi satt på obekväma stolar på ett sushiställe långt efter att vi hade ätit klart. Vi snackade om alltifrån vilka förlag som letar romance (vilket tyvärr i nuläget inte är så många) och skillnaden mellan feelgood och romance. Många säger ju att det är feelgood fastän det mycket väl skulle kunna kategoriseras som en romance. Det känns som att feelgood har fått en bättre ställning i Sverige och att en hel del böcker sätts i det facket bara för att det säljer lättare än en romance. En genre som fortfarande många inte riktigt känner till. Det tog oss vidare till en intressant diskussion om huruvida man som författare i kontakt med förlagen ska skriva att det är en romantisk feelgood bara för att fånga förlagens intresse. Men det känns även det fel, för om det är en romance varför inte då stå stolt bakom det? Eller så spelar det ingen roll, för ett bra manus är ett bra manus och det kvittar vad man kallar det? Fast, å andra sidan, om man vill att romance ska få ett starkt fäste i Sverige måste vi jobba aktivt för att sprida det och våga och vilja stå bakom det. Det gäller alla, förlagen, författarna och läsarna. Ja, det blev många tankar så här en tisdag. Jag kan inte säga vad som är rätt och fel i den här diskussionen. Jag förstår författaren som vill få sitt manus publicerat och jag förstår förlagen som vill sälja böcker. Jag bara hoppas att romance en dag får glänsa i Sverige.

Med det sagt var lunchen med de andra romanceförfattarna god men sällskapet var desto bättre. Och håll nu utkik efter romancemontern på Tellus bokmässa den första december.

Sofia Fritzson, Sara Dalengren och jag

Foto: Jini Sofia Lee

På slutet har det gått fort, väldigt fort. Planen är att mitt debutbok ska skickas till tryckeriet den här veckan. DEN HÄR VECKAN! Det som nyss kändes så olidligt avlägset är nu en verklighet. Det är med skräckblandad förtjusning och ibland med smärre panikkänslor som jag, förlaget och illustratören nu gör sistaminutenjusteringar. För det som verkade så självklart när texten var i ett Word-dokument blir helt plötsligt annorlunda när texten är satt och den är placerad i det som ser ut som, och ska bli en bok. Nu har vi ett omslag och en inlaga. En framsida, en baksida. En förstasida, en sistasida och allt däremellan.

Dessutom är det fler personer som nu är inblandade från förlagets sida och fler personer innebär fler åsikter och det får oss alla att vidga perspektiven. Det är redaktör, förläggare, illustratör, korrekturläsare, formgivare och en jämställdhetskonsult som har sagt sitt och varit delaktiga i arbetet med boken.

Och vet ni, boken kommer antagligen få en annan titel än det vi bestämde tidigare! Det var jag som plötsligt ändrade mig. För det var också en sådan grej som blev tydlig först när jag såg omslaget. Så just i detta nu vet jag faktiskt inte vad boken kommer att heta. Men jag är tacksam för att det fortfarande finns möjlighet att ändra. Men mycket snart är det för sent att göra några ändringar. Det är läskigt. Efter att boken har gått iväg till tryck finns ingen återvändo. Då måste jag kunna stå för allt. Och jag är livrädd för att det ska slinka med något korrfel i boken, så när de allra sista ändringarna är gjorda kommer jag antagligen läsa igenom manuset många, många gånger.

Det här är min första arbetsvecka på mitt dagjobb efter fem veckors semester och jag är galet trött när jag kommer hem från jobbet. Jag kastar i mig maten, väntar på att barnen ska sova och sedan sitter jag och läser, känner efter om magkänslan är med i varje mening. Känns det bra? Kan jag stå för det? Är det jag?

Snart måste jag släppa kontrollen. Låta boken få sitt eget liv hos läsarna.

Allt har som sagt gått så fort på slutet att känslorna inte riktigt har hunnit med i samma takt. Jag vet att mitt liv inte kommer att förändras. Det mesta kommer fortfarande att vara sig likt även efter att boken är släppt. Men samtidigt har min största dröm då gått i uppfyllelse. Jag hoppas att jag kan njuta av det ögonblicket och inte oroa mig så mycket för vad andra ska tycka. Jag ska försöka känna mig trygg med att ett förlag trodde tillräckligt mycket på mitt manus att de vill göra det bästa av det och att de satsar pengar på att ge ut boken. Det är långt ifrån alla som får den chansen.

I lördags släpptes min debutbok Det fina med Kerstin! Min bror gick förbi en bokhandel i Bålsta, och jo, där stod den och lyste redan på morgonen. Svägerskan rapporterade samma sak från Kalmar. Själv hann jag inte besöka någon bokhandel – jag hade fullt upp med att fixa fest. För det blev ett releaseparty i trädgården i lördags trots allt. Även om det var på håret …

Sent i fredags eftermiddag hade jag fortfarande inte fått några böcker. Förlaget hade skickat – hade de fastnat i postgången? Dessutom visade väderprognosen att ett ihållande skyfall skulle lägga sig över vår gård just som kalaset skulle börja. Vad är en trädgårdsfest utan trädgård och vad är ett boksläpp utan bok? Vi får ställa in! Men med lite eftersökning hittade jag tillslut ett kollinummer som gav mig informationen att ett paket med böcker ändå gömde sig i tysthet på ett närliggande utlämningsställe, så i ilfart for jag dit och hämtade ut dem. Och framåt midnatt sa väderprognosen plötsligt att skyfallet skulle komma först senare under lördagen. Så det blev en fest ändå!

Fin-kusin på releaseparty, uppklädd med slips och allt! 

Det var förvånansvärt många som kom med så kort varsel – grannar, kollegor, vänner och släkt – alla var glada, trädgården fylldes med barn och vuxna och överallt stod det blomster, presenter och champagneflaskor. Själv sprang jag runt som en tok, pratade lite med alla och signerade böcker med guldpenna. Men det var roligt, överväldigande och ett värdigt välkomnande av Kerstin! Och just som de sista gästerna sagt hej då kom skyfallet. Det höll i sig i över ett dygn.

Det var en märklig känsla dagen efter. Att veta att boken har lämnat mig och förlagets trygga famn och givit sig ut i världen. Att mitt barn föddes och flyttade hemifrån samma dag. Kerstin lever sitt eget liv nu. Människor tycker saker om henne. Hon poppar oväntat upp som reklam på datorskärmen, som ett tips på böcker bland andra böcker från boksidor jag har besökt. I tisdags vågade jag och barnen oss äntligen in till Örebro och sprang mellan bokhandlarna i regnet. Och jo då, boken fanns även där.

– Åh! suckade femåringen dramatiskt vid hyllan. Kerstinboken är ju överallt! Kan vi inte gå hem nu?

– Jo, hyschade jag och såg mig generat omkring. Jo, kom, nu går vi hem!

Foto: Stefan Tell

Min upplevelse av läsning på sommaren är att det aldrig blir läst lika mycket som det planerades för innan sommaren. Innan jag hade barn kunde jag utan problem läsa ut en bok varannan dag under ledigheten. I år fick jag inte med mig så mycket böcker i packningen. För att jag packade dåligt och för att jag någonstans hoppades att jag skulle vilja skriva istället. Två av sommarens läsupplevelser vill jag dock dela med er.

Det tog bara några dagar för mig att läsa klart Anton och Teitur av Angelica Öhrn, jag hade börjat med den tidigare i våras men slutat för att jag inte kunde ge boken den närvaro jag ville ge den. Så jag började helt enkelt om. Det bästa med Anton och Teitur är att den är en hästbok med en islandshäst och en kille i huvudrollen och att det aldrig är något som är problematiskt eller konstigt. Anton är en riktig hästtjej (trots att han är kille) och i stallet är han som vem som helst i gänget. Teitur står i ett stall tillsammans med hästar av andra raser, och redan här slår min okunskap om islandshästar in. I min värld står islandshästar ihop med islandshästar och befinner sig i ett eget riduniversum. Så är det såklart inte enbart och det var bra att få den bilden utmanad.

Förutom hästarna och hästkulturen i Anton och Teitur så gillar jag hur skilsmässorna som drabbat så många av bokens familjer gestaltas. Skilsmässan blir som en epidemi som härjar fram och riskerar att smitta alla i dess väg. I boken finns det inga lyckliga skilsmässor, det är splittrade familjer och rakt igenom barnets perspektiv. Jag tror aldrig att jag har läst en så hänsynslös och rak skildring av vad barn går igenom när dess föräldrar väljer att leva sina liv isär. Men också hur lojal ett barn alltid är gentemot sina föräldrar. Tar jag föräldraperspektivet i detta känner jag mig tröstad av att jag som förälder inte behöver vara perfekt, mitt barn kommer att stanna hos mig ändå. Tar jag barnperspektivet känner jag mig också tröstad, jag är inte ensam om att ge nya chanser och förlåta.

Det stora läsprojektet den här sommaren var att läsa om Maria Gripes Skuggserien. Två dagar innan vi skulle åka hade jag fortfarande inte införskaffat någon av böckerna. Jag började söka på biblioteken i Stockholm och konstaterade snabbt att inget bibliotek inom rimligt avstånd hade fler än en bok i serien inne. Lyckligtvis hade mitt bibliotek på Kungsholmen ett exemplar av första delen Skuggan över stenbänken, som jag hade turen att få med mig hem. Med stort mod började jag läsa. Försöker minnas i vilken ålder jag var när jag läste dem första gången, tror att jag borde ha varit kanske elva. Jag minns mycket av första boken, hur Caroline kommer till familjen, fotografierna på barnet på stenbänken och familjeträdet. Men många av detaljerna i berättelsen skulle jag inte kunnat återberätta. Ändå går det så snabbt när jag börjar läsa, mycket kommer tillbaka bara jag kommer in i berättelsen.

När första boken är slut blir jag i sann bokslukaranda helt besatt över att få tag i del två, jag måste ju läsa vidare! Jag åker till biblioteket i Fårösund som inte har den inne och jag tänker att jag inte kommer att kunna vänta på att läsa den. Och det är då jag inser att den finns på e-bok. Jag har aldrig tidigare lånat en e-bok på biblioteket, vilken förlust tänker jag så här i efterhand. Sanningen är väl att jag aldrig tidigare har behövt låna en e-bok eftersom jag har tryckta böcker i överflöd var jag än vänder mig. Men jag kastar mig över …och de vita skuggorna i skogen innan minns jag ingenting av den. Eller snarare, jag minns massor om ödet på slottet där Berta och Caroline tjänstgör en sommar, men att det var i den här serien har jag glömt. Jag är övertygad om att det är här min förkärlek för rött hår är grundlagt.

Jag upplever bitvis att …och de vita skuggorna i skogen är lite långrandig att läsa och blir förvånad över att jag läste det här på mellanstadiet och gillade det så mycket. Men framförallt får jag bilder från min mormor och morfars hus i Dalarna när jag läser. Jag minns ofta var jag har läst en bok och även om jag inte kan säga att jag minns att jag har läst den här boken i deras hus så är det ändå så tydligt att det är där jag har läst den. Jag ligger i sängen i ”blå rummet” där jag oftast sov, jag går i deras knarriga trapp, kikar in i spegeln i vardagsrummet, jag sitter i trädgården. Och kanske är det läsningens största magi att den möjliggör förflyttning genom tid och rum på flera plan. I ena sekunden är det sommar på Fårö och jag är vuxen, i den andra är det tidigt 1900-tal och jag befinner mig på ett slott i Småland och i det tredje är jag drygt tio år och hemma hos min mormor och morfar i Dalarna, det var sommar då också.

Nu börjar skolorna igen, arbetsplatserna fylls av solbrända och förhoppningsvis utvilade människor och många försöker hitta tillbaka till sina rutiner. Idag svarar vi på vad vi har för rutiner kring vårt skrivande – om vi har några?

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Mina skrivperioder ser olika ut. Vissa perioder har jag teaterjobb på dagarna, och då blir det lite si och så med rutiner kring skrivandet på kvällstid. Det blir som det blir och jag hinner det jag hinner (dock bör barnen ha somnat innan jag sätter mig!) Nu när skolorna börjar och en månad framåt har jag dock heltidsfokus på skrivandet. Efter att barnen har gått iväg till skola och förskola plockar jag upp allt som ligger och skräpar, kaoset. Trassliga filtar och smutsiga kläder som ligger i direkt anslutning till min skrivplats (soffan i vardagsrummet) måste jag få undan och vika ihop, skapa ett relativt lugn att vila blicken på. Sen sätter jag mig och går intensivt igenom mail och sociala medier. För att få det gjort. För att försäkra mig om att ingen försöker komma i kontakt med mig så att jag lugnt kan krypa in i min osociala bubbla. Sen börjar jag skriva. Jag tar få pauser. Äter lunch på tio minuter. Ibland kan det dock hända att jag rusar upp och dammsuger hela huset eller klipper gräset för att tänka andra tankar. Och varannan eller var tredje dag måste jag springa en mil för att orka sitta still.

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Min skrivtid är på kvällarna. När barnen går och lägger sig ställer jag fram datorn på köksbordet och skriver. Det fungerar bäst för mig att skriva när jag håller skrivandet igång dagligen. Tyvärr har det blivit ett uppehåll i skrivandet under semestern, men jag känner mig inte stressad över det. Jag behövde antagligen vila från allt, både jobbet och skrivandet. Det här var första veckan på jobbet efter semestern och jag hoppas komma tillbaka till skrivrutinerna nästa vecka. Den här veckan har det varit mycket pyssel med de sista justeringarna av min debutbok innan den skulle till tryck. Nu när jag kan släppa det manuset helt kan jag fokusera på mina andra manus. Jag önskar att jag hade en hel skrivdag i veckan som jag kunde viga åt bara skrivandet. Det är något att hoppas på för framtiden.

Foto: Jakob Almer

Veronica: Skrivrutiner har det varit svårt med det här året, eller rättare sagt det har varit klurigt att hitta skrivrutiner sedan jag fick barn. Utan jag har skrivit när det har funnits tid. Till hösten, med barnen på dagis, kommer det bli betydligt lättare. Fyra dagar i veckan, mellan 9-15, kommer jag att få skriva, ostört. Två av dessa dagar ska jag använda till marknadsföring, sälja min första bok. Att gå från ingen rutin till det nya schemat känns underbart! Jag verkligen längtar till hösten!

Foto: Stefan Tell

Emelie: Mina rutiner kring skrivandet är lika obefintliga som behovet är stort. Jag har helt enkelt inte tid för några rutiner. Eftersom jag är en kvällstrött människa är det svårt för mig att skriva på kvällarna, dessutom har jag ett barn som är en riktig nattuggla. Målet brukar vara 30 minuter skrivtid per kväll, det låter lite men upprätthåller skrivandet. Tidigare har jag haft som rutin att skriva en halv dag per helg, det kanske dags att återinföra den rutinen igen? När jag väl är inne i ett manus skriver jag av bara farten, men det kräver vilja, förståelse och överenskommelser med resten av familjen.

Eftergifter

Av: Emelie Novotny

Första gången Winston bet henne var hon helt oförberedd. Hon hade dröjt sig kvar länge hos hästen i boxen efter hoppträningen. Winston hade gjort det hon bad honom om, galoppen var reglerbar och sprången runda och välbalanserade. Därför borstade hon med hela uppsättningen borstar i ryktlådan. Tänderna gick ner i huden, det blödde lite och stort blåmärke framträdde på underarmen.

Foto: Lorene Farrugia

Strax därefter började hon binda upp honom för att han inte skulle komma åt henne. Hon valde de mjukaste borstarna och köpte en längre sadelgjord som hon spände så löst som möjligt i boxen. I stället drog hon åt den när hon kommit ut.

*

Hjärtat expanderade av Winston på ett sätt som det aldrig hade gjort med Huckleberry. Ponnyn hade varit ett tävlingsredskap, en rosettplockare, möjligtvis en oberäknelig sådan, men ändå alltid på topp. Med Winston var det som att han kröp under skinnet på henne.

Nu hade Huckleberry gått vidare till syrran. Han var egentligen inte för liten för henne själv ännu, men syrran hade vuxit ur sin b-ponny och då var det syrrans tur att tampas med Huckleberry på hoppbanorna.

Så hade Winston kommit till gården. I annonsen hade han presenterats som en ”smäcker, liten häst, perfekt som övergång efter ponny”. Hon mindes inte att hon hade provridit honom, men det måste hon väl ha gjort. Inte ens hennes föräldrar köpte hästar osedda.

Han var 158 cm hög, kritvit på kroppen med grå man och svans och gråa ben. En häst som ”står ut från mängden” som det också hade stått i annonsen. De första dagarna hemma hade hon gått på promenader med honom. Låtit honom bekanta sig med omgivningen. Hon visade honom gärdet där de brukade galoppera, barndomens klätterträd och bäcken som porlade om våren.

Därefter började hon ta korta skrittrundor tillsammans med honom. Han bar henne och hon lät honom gå dit han ville.

*

Winston slutade att gå förbi grejer på ridturerna när de var själva, det kunde vara soptunnor, brevlådor och parkerade bilar eller cyklar. För varje ny sak som Winston blev rädd för ökade det ömma i hjärtat i styrka. Hon strök honom långsamt över den sidenlena pälsen, blank av alla timmar som hon lagt på att rykta. Valacken var den finaste, bästa, mest älskvärda hon visste.

Föräldrarna köpte nya hjälmar för varje avramling och förbjöd henne från att rida ut själv, ville inte ta emot en skenande häst utan ryttare fler gånger. Syrran fick vänta på henne efter skolan så att de kunde rida ut tillsammans. Huckleberry travade på i perfekt form och Winston gick efter.

I ridhuset på hoppträningarna började han skygga för speglarna. Inte varje gång, men så ofta att det inte gick att rida an på hinder när de kom ur vänster varv och var tvungen att passera kortsidan. När han började resa sig och hon hade åkt av ytterligare några gånger hängde tränaren upp lakan framför speglarna. Det var för att de andra deltagarna på hoppträningen inte skulle bli lidande av Winstons ”olydnad”, som tränaren sa. Det var svårt som det var att upprätthålla nivån på undervisningen med en häst som Winston i gruppen.

*

Winston började resa sig utomhus också, trots att Huckleberry gick före och inte brydde sig om något. Ibland satt hon kvar, men lika ofta for hon i backen. Det var inte alls lika mjukt att landa på landsvägen som i ridhuset. Hon vädjade till syrran att inte berätta något för föräldrarna, att det bara var en fas och att det skulle gå över. Syrran blev allt bättre på att fånga in honom.

Winston var fortfarande ung. Och hon stod inte ut med tanken på vad föräldrarna skulle göra om de visste. Hon kunde inte ta orden i sin mun, de bara snurrade igenom hennes hjärna: tillridning, försäljning, somna in, ta bort, avlivning, slakt, hamburgerkött. I hennes värld var de alla lika förödande. Hon ville behålla Winston för sig själv. Älska honom ifred.

*

Tidigare hade hon föraktat dem som var rädda för hästar. Sett de små flickkropparna ligga hopkurade på ridbanorna för att ponnyn hade tvärstannat vid en för bred oxer eller ett utsmyckat räcke. Visst hände det att hon också hade landat i den mjuka fibersanden när hon tävlat med Huckleberry och förödmjukad fått leda ut sin ponny från paddocken.

Huckleberry hade varit en typisk ponny, samarbetsvillig till tusen när han var på det humöret och envist tjurig andra dagar. Men varje gång hon låg där i sanden stannade han och sänkte sitt huvud mot henne. Blåste varmluft genom näsborrarna och lät sig villigt fångas in. Hon minns inte att hon någonsin blev rädd.

När hon hoppat upp igen gick det oftast bättre. Det var som om avramlingen gjorde henne mer avslappnad. Hon visste inget om vapen, men det var som att varken ponnyn eller hon var laddad längre.

*

Hon hade sedan länge gått med långärmade tröjor och långa byxor oavsett väder för att dölja märkena efter Winstons tänder och alla avramlingar. På idrottslektionerna i skolan försökte hon byta om under handduk. Hon väntade till sist med att duscha. I början hade kompisarna erbjudit sig att vänta på henne medan hon duschade efter alla andra, men till slut tröttnade även de. En gång kom idrottsläraren in för att låsa omklädningsrummet när hon fortfarande var kvar. Hon stod med ryggen mot dörren och förstod på en gång att idrottsläraren sett hennes blåslagna rygg. När Winston reste sig landade hon ofta på ryggen och trots att säkerhetsvästen skyddade hennes ryggrad och revben så fick hon blåmärken av slagen.

Kort därefter kom kallelsen till skolkuratorn. Hon gick dit för att inte avslöja honom. Dagarna innan hade hon låtit bli att rida, sagt till både syrran och föräldrarna att hon hade mensvärk och att Winston kunde stå två dagar. Det kunde till och med vara bra för honom, han var ju fortfarande så ung. Föräldrarna skakade på huvudet och tyckte att en sjuåring inte längre räknades som unghäst, men visst kunde han stå två dagar om hon mådde dåligt.

Hon berättade för skolkuratorn att hon hade varit i ett destruktivt förhållande men att hon tagit sig ifrån det. För trovärdighetens skull grät hon lite och kavlade upp ärmarna där det inte fanns några nya bitmärken eftersom hon inte varit i stallet. Ärren och de gamla blåmärkena som nu gulnat var beviset för att hon tagit sig ur. Skolkuratorn var deltagande och sa att det bara var att komma tillbaka om hon behövde det, eller för all del om hon ville ”prata om livet eller kärleken”.

*

Hon funderade på vad hon skulle säga om Winston om hon blev tvungen att prata om honom. Hon var övertygad om att han var hennes livs kärlek och att hon aldrig skulle kunna älska någon så som hon älskade honom. Så fort hon gick över stallplanen gnäggade han efter henne. Innan hon hann sätta på grimman och binda honom högg han henne nästan alltid i armen eller i sidan, hon hade för vana att alltid ha säkerhetsvästen på. Hon var övertygad om att det var hans sätt att visa att han älskade henne lika mycket som hon älskade honom.

När det närmade sig ridning kom illamåendet så fort hon hämtade sadeln, martingalen och tränset. Ibland var hon tvungen att rusa in på stalltoan och kräkas mellan sadlingen och tränsningen. Hon förstod att det var ett säkert tecken på förälskelse eftersom pirret i magen aldrig släppte tillsammans med Winston.

Efteråt var hennes knän svaga som gelé. Det hände ofta att hon sjönk ner i halmen inne i boxen efter ridpassen, de bara vek sig under henne. Hade hon trillat av under ridturen kände hon aldrig någon smärta då. Hon tänkte mycket på hur stor kärleken mellan henne och Winston var när hon fortfarande efter ett år ihop med honom blev knäsvag av hans närvaro.

*

Till slut var det dags att börja tävla med Winston. Trots att varken hennes föräldrar eller ridläraren var speciellt nöjda med hoppträningarna. Vissa ekipage behövde längre tid på sig att komma igång. Tidigare hade hon hoppat en och tjugo med Huckleberry, men de bestämde sig att börja försiktigt med Winston. Det var trots allt deras första tävling ihop. De gick banan tillsammans hon och syrran. Först skulle de stora hästarna hoppa och sen ponnyerna. Trots att Winston var två decimeter högre än Huckleberry skulle han hoppa fyrtio centimeter lägre. För ett år sedan hade det känts som ett nederlag, nu var hon bara glad över att få vara honom nära.

Speakern hälsade dem välkomna in på banan, sa ”varsågod och rid” och hon fattade höger galopp trots att de kom i vänster varv. I ridhuset hemma hade de inte fått till den vänstra galoppen på flera månader, så det var ingen idé att försöka här heller, tänkte hon. Winston visade tydligt att han hellre gick i förvänd höger galopp än i vänster och då kunde han få göra det, tyckte hon. Att Winston trivdes var viktigare än allt annat.

Två hinder gick bra, sen var det en skugga på marken från domartornet som skulle passeras. Hon var inte beredd när Winston reste sig, hon kunde ännu inte läsa hans tankar. Publiken drog unisont efter andan redan innan hon hade landat i sanden.

Tvärtemot Huckleberry började Winston alltid springa när hon trillade av på banan. Ute var han bättre, eller snarare: där fanns syrran som alltid fick fatt i honom. Nu galopperade han runt och det var inte längre några problem att springa över skuggan på marken. Han hoppade ett par hinder själv och det var först när syrran lämnade sin ponny till någon annans förälder på framridningen som syrran lyckades fånga honom.

Hon var övertygad om att hon inte gjort sig illa, men när hon inte kunde lyfta armen ville föräldrarna ta henne till sjukvårdstältet och sjukvårdarna där skickade henne till röntgen på sjukhuset. Röntgenplåtarna visade att armen var av, men det var ett okomplicerat brott ”snart skulle hon vara tillbaka i sadeln igen”, tröstade de.

*

Hon hade inget emot att inte rida, huvudsaken var att hon fick vara honom nära. Men det var svårt för henne att hantera Winston själv när hon bara hade en arm. Det gick inte att ha honom lös tillsammans med henne i boxen, så syrran fick binda upp honom åt henne. Då var han alltid from som ett lamm och la huvudet på syrrans axel.

Syrran red honom ett par gånger i veckan under tiden som armen läkte. Då tog han eftergifterna och trampade på med bakbenen under sig. När syrran tog bort martingalen blev han än mer lösgjord i ryggen.

Hon hade bra läkkött och när gipset rök sa läkarna att det var okej att hon började rida lite smått, de visste ju hur det var med hästtjejer som riskerade att dö om det dröjde för lång tid innan de kom upp i sadeln igen.

Hon red honom med ledare de första gångerna eftersom hon absolut inte fick ramla av igen och slå upp brottet. De turades om att gå med henne. Syrran kom med tips på hur hon skulle rida Winston. Hon låtsades lyssna men inom sig väste hon ”han är min”. 

*

Det blev vinter igen. Eftersom syrran var borta över helgen red hon ut själv. Winston spetsade öronen mot den vita snön i träden och på åkrarna och skrittade på som han inte gjort annat. Så föll det en istapp från ett garage ner på stenläggningen nedanför och hon åkte av. Den här gången kunde hon inte ställa sig upp. Föräldrarna kom i bilen och hittade henne. Winston hade sprungit raka vägen hem. Till dem sa hon att han hade halkat på en isfläck och gått omkull.

Det var bäckenet som fått en spricka. ”Men det var ingen svår fraktur”, poängterade läkaren igen. Snart skulle hon vara tillbaka i sadeln igen, även om det skulle ta lite längre tid den här gången. För henne var det inte tiden fram till sadeln som var viktig utan tiden utan Winston. Hon skrev ideligen sms till föräldrarna om hur de skulle sköta honom, vilket godis han ville ha när och hur halmen skulle vara fördelad i boxen. Hon hatade sig själv för att hon hade övergivit honom.

Föräldrarna bestämde sig för att det var lika bra att låta Winston vila tillsammans med henne. ”Han kanske rent av var farlig?” frågade de sig. När hon fortfarande låg kvar på sjukhuset tog de ut veterinären som undersökte honom. Kanske hade han ont någonstans? Veterinären gick igenom kroppen, röntgade ben och rygg, kände och klämde. Det var inget fel på honom, ”trevlig häst med bra psyke”, skrev veterinären längst ner i protokollet.

Hon blev rasande när hon fick veta att veterinären hade varit där utan hennes vetskap. Innanför ögonlocken brände bilder på sprutor och pistoler. På verktyg för att ge hästen vingar att flyga till Trapalanda på.

*

Efter rehabiliteringen hoppade hon upp på Winston igen. Det var försommar igen och växtligheten skir. Han hade blivit riden av syrran så han var i god kondition. Syrran hade till och med startat honom ett par gånger, först nittio centimeter, sedan en meter och en och tio. Han seglade över allt.

Föräldrarna tyckte att nu fick det vara nog. Om hon inte slutade ramla av så kunde hon inte ha kvar hästen, så var det bara. De orkade inte med några fler sjukhusvistelser, hon måste ju förstå att de blev oroliga för henne.

Winston var sen tidigare anmäld till en tävling som det var tänkt att syrran skulle rida. Men nu när hon var tillbaka i sadeln kunde hon ju rida själv. Det fick bli hennes chans att visa att hon fortfarande behärskade honom.

Hon visksjöng kärleksballader i hans öron. Försökte få honom att förstå att han måste hoppa den där banan, annars skulle hon förlora honom. Och han henne. Det fick bara inte ske.

Hon övertalade syrran att rida honom i hennes ställe. Syrran hade vuxit mycket det senaste året och var nu nästan lika lång som henne själv. Om syrran dessutom lånade hennes ridkläder och hjälm skulle ingen märka någon skillnad. ”För din skull”, sa syrran.

Dagarna före tävlingen var Winston som en annan häst, kelig och tillmötesgående. Som om den annalkande sommaren fick honom på andra tankar. Han reste sig inte en enda gång. Hon började fundera på om hon ändå inte skulle tävla honom själv. Men för Winstons skull ville hon inte ta den risken. Han behövde sitt resultat för att få stanna hos henne. Och med Winston chansade hon inte, han var oersättlig för henne.

*

Tävlingsdagen gick som planerat. Hon gjorde alla förberedelser och syrran hoppade upp obemärkt inför framridningen. Föräldrarna misstänkte ingenting, de var ändå upptagna med att diskutera om en av de andra hästarna var halt och om en av ponnyryttarna hade använt ett otillåtet bett. 

Syrran och Winston fick startsignal, han hoppade som en katt över hindren. Precis innan sista hindret föll han omkull och syrran slungades iväg av fallet. Syrran reste sig snabbt, men Winston blev liggande.

Hon sprang från sin gömda plats vid bajamajorna ner till banan där funktionärer tillkallade veterinär och folk sprang åt alla håll. Winston låg fortfarande stilla, ögonen var slutna. Det sista andetaget nuddade hennes kind. Hon lade sitt öra mot hans hjärta utan att höra något men sedan blev hon bortkörd av veterinären. Syrran drog henne till sig.

”Får vi be alla obehöriga att lämna banan”, hördes det i speakern. Folk skingrades och en funktionär kom fram till henne för att leda henne ut. Trycket över bröstet gjorde det omöjligt för henne att säga något. ”Det är hon som är ägaren”, sa syrran. Hade hon kunnat hade hon rättat syrran, hon ägde inte Winston, hon älskade honom.

Foto: Angelo Catomeris

Att få höra sin text inläst är en speciell upplevelse. Ida Engvoll som läste in Mörkt arv gav min berättelse kropp och nyanser som ord på papper inte kunde frammana på egen hand. Både jag själv och lyssnarna var överförtjusta. Det är det fina med ljudböcker när det stämmer, rätt inläsare kan tillföra otroligt mycket. Och när Ida Engvoll läste replikerna lät de till och med bättre än i mitt eget huvud. Hur är det möjligt?!

Under våren kom den första översättningen av Mörkt arv. Danska var språket. Jag är född och uppväxt i Lund, och har som säkert en del andra skåningar ett ömt bultande hjärta för Danmark. Länge var Köpenhamn min huvudstad snarare än Stockholm. Det var till Köpenhamn vi åkte för att få storstadskänsla, gå på Glyptoteket och på Tivoli. På båten över Öresund köpte vi Ragusa och Lakrids figurer. När vi blev lite äldre inhandlades snarare sprit och cigaretter. (Fast inte jag såklart. Jag ägnade min ungdom åt att läsa läxor och städa mitt rum).

Det var med tv:n som kärleken till det danska språket kom. På den tiden då det bara fanns två svenska kanaler var dansk fjernsyn ett uppskattat tillskott. Det började med att jag tittade på Dynastin och Dallas som ibland låg längre fram i säsongerna. Jag försökte härma danskan i undertexterna. ”Jeg kan godt lide dig Sue Ellen.” Sedan började jag titta på de danska serierna. Min absoluta favorit var Matador, skriven av geniet Lise Nørgaard. Den gick i princip alltid i repris. Och senare såklart Lars von Triers Riket. Det finns en tajming i det danska språket som gör att varenda uttalad stavelse lätt kan tas för en absolut sanning.

Jag är så förtjust i Danmark att huvudpersonen i Mörkt arv, Carolina, till och med fick en dansk förälder. Sen är jag inte säker på att min kärlek till vårt grannland är besvarad. Jag vill inte generalisera, men jag har alltid haft en känsla av att danskarna betraktar oss svenskar med ett slags ömsint förakt.

I vilket fall var jag barnsligt glad över att min thrillerserie kom på danska som första översättning. Jag lyssnade spänt. Det lät riktigt bra. Jag började hallucinera om att jag faktiskt hade skrivit en bok på danska. För ett kort ögonblick var jag omåttligt imponerad av mig själv. Men snart vaknade jag upp och insåg att det var översättaren Randi Bjerre Høfring och inläsaren Cecilie Fabricius som stod för det coola danska. Tack för dessa skickliga yrkesmänniskor som lyckas få min berättelse att låta bättre än i mitt eget huvud. För om jag själv skulle skriva en bok på danska hade den börjat och slutat med ”Jeg kan godt lide dig Sue Ellen.”

/Arianna Bommarco

Foto: Jakob Almer

Det var längesen jag skrev ett renodlat inlägg på temat hybridförlag. Alla mina inlägg har egentligen den präglen men jag tänkte ändå idag gå in lite djupare på själva pressen som finns inför att sälja böcker, något som är anmärkningsvärt i just den här förlagsmodellen.

När man skriver under på ett hybridförlag investerar man också pengar i bokutgivningen och med det beslutet gör man sitt skrivande, sin bok, till en produkt som ska säljas så att man får tillbaka denna investering. Det blir helt enkelt ett företagande, något jag har gått in på i tidigare inlägg. Det är ett stort beslut som man måste tänka igenom noggrant, för att skriva böcker är sin sak men med hybridförlag krävs det också att man är bekväm med försäljarrollen. Självklart är det inte alltid så, om man mot förmodan har en skattkista med pengar som man bara kan tömma och aldrig sakna för att sedan nöja sig med att sälja böckerna till sina närmaste, så funkar det också. Men då de flesta av oss kanske inte ännu (betoning på ännu hittat den där kistan i slutet av regnbågen behöver vi sälja till fler än så.

Alla situationer där jag möter människor är för mig en möjlighet att sälja böcker och jag har alltid några böcker med mig, utifall någon skulle vilja köpa. Men. Jag är också så himla självkritisk så ibland när en försäljningssituation uppstår kan jag tveka. Känna att, nej, ska du verkligen köpa den här? Det känns jobbigt att ta emot pengar och jag är alltid en sekund ifrån att antingen sänka priset radikalt eller bara ge bort boken. Haha, ja ni hör entreprenören i mig tala. Det hade bara varit så mycket enklare att sälja någon annans bok. Men nu gör jag inte det. Och i hörnet på mitt kontor har jag ställt lådorna med böcker. Högen har minskat sedan i januari men det finns ändå lådor kvar. Vilket är utifrån omständigheterna, att jag har varit föräldraledig (oh vad jag stör mig på ledighetsordet. Att vara föräldraledig till en 1-åring och en 3-åring som visserligen går på dagis 15h i veckan men är sjuk varannan vecka, det finns inget ledigt med det/ hälsningar en mamma som går 10 000 steg innan lunch)…. I alla fall, med tanke på omständigheterna är det inte så konstigt att jag har lådor kvar. Jag är klok nog att förstå det, ändå finns pressen där varje gång jag ser högen eller när jag känner böckernas närvaro gäcka mig bak i nacken. Det är påfrestande. Det är det i alla fall för mig. Jag försöker därför med dessa rena hybridförlagsinlägg verkligen trycka på försäljningsaspekten. För glädjen över att släppa boken finns naturligtvis där men sedan tar pressen av att sälja över. Man måste verkligen vara redo för det. Men jag vill också säga det, att om jag hade stått inför samma val igen, att skriva under med ett hybridförlag eller inte, hade jag ändå sagt ja.

Den här tiden har jag lärt mig så mycket om mig själv som författare, bokbranschen och företagande, vad som säljer, hur man säljer  – marknadsföringdeluxe. Jag har också växt i mig själv och har äntligen hittat ett svar på min osäkerhet som kommer med försäljningsrollen och det är att göra en Beyoncé.  Jaa, en Beyoncé!! Har ni hört att när hon går upp på scen blir hon någon annan; Sasha Fierce, ett alter ego som är stark, sexig och självsäker. Jag har insett på senaste tiden att även jag i besvärande situationer låtsas att jag inte alls är osäker eller obekväm. Utan jag tar fram min egen version på Sasha Fierce, vilket för mig är all about girl power. Att våga ta och äga sin plats.

Foto: Jini Sofia Lee

Tillbaka i vardagen med jobb och barn som ska till förskola och skola. Första veckan på jobbet efter semestern blev minst sagt intensiv. Väldigt mycket på jobbet samtidigt som min bok skulle gå till tryck. Det blev en hel del småjusteringar sista veckan både för mig och illustratören. Så blev det fredag och sista korrvändan. Även då hittade jag en del småfel som hade smugit sig in. Fredag eftermiddag precis innan jag skulle gå från jobbet och hämta barnen fick jag så den absolut sista versionen. Jag kollade jag igenom de saker jag hade bett om skulle rättas till, men hann inte läsa igenom allt en sista gång, utan jag valde att godkänna den ändå. Och boken gick iväg till tryck!

Vilken känsla! Arbetet med skrivandet av boken är klart! Jag har satt min sista punkt.
I fredags var jag alldeles för trött för att riktigt kunna ta in det hela, och än mindre att fira. Men det var många vänner som hörde av sig och gladdes för min skull och jag kände att det var äkta, genuin glädje och det kommer att finnas gott om tillfällen att fira med var och en så småningom.

Det börjar kännas mer verkligt för mig och även för mina vänner nu när boken är klar och det finns ett omslag att visa upp. Kollegor engagerar sig och det känns nästan som de tycker att det är minst lika spännande som jag.

Titeln ja, den blev ändrad under sista veckan. ”Kluriga ordens ABC” kommer den heta. Och så här ser omslaget se ut, framsida och baksida:

Jag har lagt den dyra Champagnen på kylning i väntan på att boken kommer. Nu börjar arbetet med att skriva pressrelease, planera releasefest och planera inför bokmässan. Precis efter att boken gick till tryck dök tusen frågor upp i mitt huvud som jag måste fråga min förläggare. Allt det här ju nytt för mig. Det är första gången jag är med om allt detta och för mig är det som att vandra på en gata med nyfallen snö. En gata som så många har gått längs före mig, men jag lämnar för första gången mina avtryck i snön.

När detta inlägg publiceras är mig på konferens med jobbet. Jag befinner mig då i helt annan värld än skrivarvärlden. Dessa två världar är fundamentalt olika, men jag är så tacksam att jag får uppleva båda. Jag har också medvetet försökt skilja dem åt, knappt pratat om min bok på jobbet, men sakta men säkert börjar de två världarna glida in i varandra. En del av författarrollen börjar även uppenbara sig på mitt vanliga jobb och det kändes jobbigt i början, att mina kollegor skulle få veta att jag skrev, men nu börjar jag vänja mig vid att jag även kan ses som författare på jobbet. Mitt skrivande jag är en väldigt stor del av vem jag är. Och den delen får nu också komma fram på mitt vanliga jobb och det känns faktiskt bra.

Foto: Kicki Nilsson

När jag som ung gymnasieelev drömde om en framtid som skådespelare lusläste jag böcker om teater. Hur spelar man teater? Framför allt läste jag den gamla med ändå grundläggande boken av Konstantin Stanislawskij: En skådespelares arbete med sig själv. Det jag minns starkast från boken är de beskrivna exemplen på sådant du som skådespelare absolut inte bör göra för att inte anses dålig – inte spela över, inte kokettera, inte göra ingenting etc. Med dessa “inten” i medvetandet gick jag sedan upp på scen – livrädd för att ändå råka göra fel. Mina första år som skådespelarelev var jag nog ganska feg. Jag vågade inte prova mig fram för jag tyckte mig redan ha svaren, om än bara teoretiskt.

När det kommer till skrivandet har jag gått motsatt väg. Jag har ingen regelrätt utbildning. Jag har provat mig fram. Skrivit tills jag har kännt att så här skriver jag, det här är mitt språk och mina verktyg, det här funkar och det här funkar inte. När jag var mitt inne i skrivprocessen av Det fina med Kerstin fick jag av någon tidningen Skriva. Jag bläddrade igenom den och fick lätt panik! Inte för att tidningen på något sätt var dålig utan för att jag absolut inte ville ha några goda råd just då. Min process var min och jag blev hämmad av tanken på att kanske få veta vad som var rätt och fel sätt att skriva på. Jag ville inte börja tvivla på det jag höll på med, jag behövde mitt självsäkra fokus för att våga. Orka.

Det finns många böcker om konsten att skriva. Jag har bara läst en enda – Bodil Malmstens Så gör jag. Den började jag läsa dagen efter att Det fina med Kerstin hade blivit antagen av förlaget. Först då var jag mottaglig för att ta del av en annan författares sätt att tänka kring sitt skrivande. Först då kände jag att jag hade så pass mycket på fötterna att jag kunde tänka: Jaså, gör du så? Spännande! Så här gör jag.

Det är en fin bok Bodil Malmsten har skrivit om sin syn på skrivandet, jag kan varmt rekomendera den, ( i vilken del av skrivprocessen är upp till var och en att avgöra.) Hon skriver bland annat om personlighetsklyvningen som sker när en bok kommer ut.

“Nu måste det tysta, osminkade ensamma skrivjaget förvandlas till sin motsats – författaren. Som Peter Parker blir Spindelmannen, Clark Kent Stålmannen, Superman, måste det skrivande jaget förvandlas till författare, det finns inget val.”

Just där befinner jag mig nu. På dagarna är jag en som skriver. Jag sitter framför datorn, osocial, osminkad, djupt försjunken i del tre av Kerstin-triologin. Men redan när jag hämtar på förskolan får jag skärpa till mig. Då är jag plötsligt författaren. Människor har sett mig i tidningen, läst den första boken, vill prata om den, tycka saker, jag måste vara social och helst lite trevlig.

Och imorgon, fredag åker den snyggaste superhjältedräkten på för då är det dags att ta tåget till bokreleasen i Stockholm. Då blir det högläsning och mingel på bokhandeln Bokslukaren. Kanske ses vi där? Troligtvis blir det roligt och alldeles … alldeles underbart. Ändå kan jag inte låta bli att längta lite till måndagen efter, när jag i lugn och ro kan få släppa författaren och bli den som skriver igen.