De senaste tre veckorna har jag åkt tåg i sammanlagt tjugo timmar för sammanlagt tjugo minuters bokprat. Jag är på bokturné med förlaget. Tisdagarna har jag tillbringat i Göteborg, Stockholm och denna veckan Lund och det blir många roliga återseenden av gamla arbetsplatser, bostäder, vänner och bekanta. På Månteatern i Lund hade jag mitt första jobb efter Teaterhögskolan. Jag närde skrivardrömmar redan då men hade inte ord och pondus nog att hävda dem i sammanhanget. Det krävde en flytt till Örebro för att jag skulle våga. I Göteborg drog jag runt under gymnasietiden och drömde teaterdrömmar. Sökte Teaterhögskolan där, tvärförkyld efter en fruktansvärd natt på en luftmadrass utan luft i ett studentrum, mitt under pågående korridorsfest. Jag sprack i första provet. Stockholm är alltid roligt att komma till, men jag blir alltid lika lättad av att åka därifrån.

Bokpratsturnén sker i samband med Bibliotekstjänsts förlagsdagar. Bibliotektarier från runt om i Sverige samlas och får information från förlagen om höstens utgivning. Varje förlag har ungefär 20 minuter var att presentera sitt utvalda utbud, och från Natur & Kultur har vi varit tre författare per gång som har berättat om våra böcker.

Det är spännande hur den muntliga berättelsen om en bok växer fram. I början, när Det fina med Kerstin just hade blivit antagen av förlaget hade jag väldigt svårt att prata om boken. När någon frågade vad den handlade om blev jag stum. Den handlar ju om så mycket! Är det själva temat du menar? Lögner, landsbygd, barndom, guld, kompisar osv. Eller är det de konkreta händelserna, vad Kerstin gör? Hur mycket vill du veta? Ska jag berätta scen för scen, från början till slut, eller ska jag sammanfatta allt i en mening? Går det?

När jag sedan började höra andra prata om boken så hittade jag plötsligt nya ord att beskriva den med. Jag provpratade lite om den och sakta började ett sorts osynligt manus växa fram – berättelsen om boken. Och under dessa tre förlagsdagar då förlagets moderator Pontus har ställt öppna frågor och jag har berättat fritt om boken utifrån dem så har vi slutligen landat i något som kanske verkar improviserat men som har blivit ganska lagt. Om jag säger så säger du så. Om jag leder in det på det här så berättar du den historien. Det är inget vi har sagt rent ut. Men jag gissar att det är så historieberättande funkar.

Foto: Stefan Tell

Precis som i fotboll är det världsmästerskap i ridning vart fjärde år. Det är alltså inget som hör till vanligheterna. Men där ett fotbolls VM inte går någon förbi brukar ett ryttar-VM inte göra så stort väsen av sig. För mig är det en attityd- och jämställdhetsfråga att Sveriges andra mest populära sport syns och pratas om. Därför hoppas jag nu på en ryttar-VM-revolution.

Föreställ er att landets alla barn helt plötsligt skulle gå omkring i blå-gula tröjor som det står Tinne, Peder eller Malin på. Att det skulle säljas samlarkort med Don Auriello, Indiana, Christian K, Wega och de andra hästarna. Eller att det skulle visas ridsport på kontorstid. Det känns ju som helt vansinniga fantasier, men när det är fotbolls-VM visas det utan problem fotbollsmatcher på i princip alla kontor som jag har hört talas om – framförallt om det är Sverige-match. En fotbollsmatch tar flera timmar, det är uppsnack och eftersnack, halvlekar och halvlekspauser, laguppställningar och intervjuer. En dressyrritt tar kanske fem minuter, det är visserligen hela fyra svenska ryttare som ska rida. En hoppbana hoppas på två eller tre minuter. Så släng upp era mobiler på kontoret och titta på när världens bästa ryttare rider. Samla ridkompisarna i soffan eller fikarummet i stallet. Prata snygga hästar, svåra rörelser, höga hinder, kläder, musik eller bara titta. Håll tummarna när våra svenska ryttare rider och låt helt enkelt ridsporten ta lite mer plats!

Det har redan varit fina svenska ritter i lagdressyren och när jag skriver det  här på torsdagseftermiddagen har jag dressyren på i bakgrunden. Många lyssnar på musik när de skriver, men jag föredrar att skriva till dressyr. Ofta rider ekipagen till musik och kommentatorerna förtydligar hästarnas rörelser och ryttarnas hjälper. Det är lågmält, långsamt och rytmiskt. Jag kan tänka mig att stressnivåerna skulle gå ner och produktionen upp om fler jobbade till dressyren.

Ryttar-VM håller på ända till 23:e september och SVT sänder många av klasserna. Jag vill verkligen rekommendera dig som läser här på Debutantbloggen att titta på någon av klasserna, även om du inte är så speciellt hästintresserad, det är många gånger magiskt att se vad dessa duktiga ryttare kan göra tillsammans med sina hästar.

Foto: Daphne

För dig som gillar dramatik tipsar jag om terrängritten på lördag, en av tre grenar i fälttävlan. Tilltalas du av kreativitet, konstnärlighet och musik ska du slå på teven på söndag eftermiddag när küren rids. Och vill du ha puls ska du kika på hoppklassen på mästerskapets sista dag. Alla tevetider finns här nere.

Det finns ytterligare ett plus med ryttar-VM gentemot fotbolls-VM och det är att det delas ut fler medaljer. När det här inlägget går ut imorgon kan Sverige redan ha tagit medalj i lagdressyren, jag håller tummarna!

Torsdag 13 september
14.45-19.00 SVT Play Dressyr: lagtävling samt individuellt kval. Medaljutdelning i lagtävlingen.
14.45-18.00 SVT1
18.00-19.00 SVT2
20.00-00.00 SVT24 och SVT Play

Fredag 14 september
16.15-19.30 SVT Play Dressyr: individuell Grand Prix special samt medaljutdelning
16.15-18.00 SVT1
18.00-19.30 SVT2
20.15-23.45 SVT24 och SVT Play

Lördag 15 september
16.30-23.15 SVT Play Fälttävlan: terrängritt
16.30-17.50 SVT1
17.50-23.15 SVT2

Söndag 16 september
14.15-18.00 SVT Play Dressyr, Kür, individuellt samt medaljutdelning
14.15-17.00 SVT2
17.00-18.00 SVT1
21.00-00.00 SVT24 och SVT Play
Fälttävlan: Banhoppning Medaljutdelning – lag och individuellt. Lagresultatet beräknas på de tre bästa resultaten inom laget efter dressyr, terrängritt och banhoppning.

Onsdag 19 september
14.30-18.45 + 19.15-23.00 SVT Play Hoppning: Tidshoppning. Lag och individuellt, kval 1.
14.30-18.00 SVT1
18.00-18.45 SVT2
19.15-20.00 SVT2
20.00-23.00 SVT24

Torsdag 20 september
14.45-18.30 + 19.15-23.00 SVT Play Hoppning: Nationshoppning omgång 1, individuellt kval.
14.45-18.00 SVT1
18.00-18.30 SVT2
19.15-20.00 SVT2
20.00-23.00 SVT24

Fredag 21 september
19.00–23.00 SVT Play Hoppning: Nationshoppning omgång 2, individuellt kval. Medaljutdelning lag.
19.00-21.00 SVT2
21.00-23.00 SVT24

Söndag 23 september
15.15-20.00 SVT Play Hoppning: Individuell finalrunda A (topp 25) samt individuell finalrunda B (topp 12)
Medaljutdelning individuellt.
16.00-18.00 SVT1
18.00-20.00 SVT2

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Jag skriver för att jag vill göra om skam till skratt. Jag vill beröra. Genom att skriva ärligt, även om det är påhittat, vill jag nå andra människor. Jag skriver för att berätta om världen, det jag ser. Ibland för att avslöja den. Jag skriver för att utforska världen, men också mitt eget skrivande. Jag är bara i början.

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Jag skriver för att få en anledning att hinna tänka. Jag skriver för att försöka förstå vad jag tänker. För att förklara livet och stanna upp i stunder som annars bara rusar snabbt förbi. Jag skriver för att försöka göra situationer roligare än vad de är. Eller mer spännande. För att spetsa till livet, belysa, förhöja. För att minnas. Dokumentera. Ibland för att påverka och försöka få någon att inse det som är viktigt att inse. Jag skriver för att ta plats. Och för att finnas kvar för eftervärlden. Dessutom skriver jag för att det är roligt!

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Jag skriver för att det är mitt bästa uttryckssätt. Det ger mig möjlighet till eftertanke och att väga varje ord innan de framförs. Det är ventil samtidigt som det är en energikälla. För mig är det ett sätt att bearbeta känslor likväl som ett sätt gå in i andra världar och uppleva saker som jag inte har upplevt i verkliga livet. Det är ett sätt att ge liv åt saker och att föreviga dem. Att skriva är en stor källa till lust och glädje.

Foto: Jakob Almer

Veronica: Jag har alltid varit kreativt lagd men inte riktigt fått utlopp för detta, eller det var tills jag hittade skrivandet. Jag skriver för att bearbeta känslor och händelser men också för att få tillträde till andra världar. Då är det jag som är i kontroll, en skön känsla när så mycket annat är utom ens kontroll. Så svaret på frågan är tvådelad, jag gör det både för min egen del men också för att sprida historier som berör. Att få ge andra tillträde till dessa världar av lyckliga slut där kärlek övervinner allt.

Foto: Stefan Tell

Emelie: För mig är skrivandet ett utforskande och ett sätt att försöka förstå det jag möter i verkliga livet. Ofta är det ren nyfikenhet – vad händer om jag sätter person A i den här situationen med person B. Men framförallt så är det en rent egoistisk anledning eftersom det är mitt bästa knep mot ensamhet. Har jag skrivandet blir jag aldrig ensam.

Hur skulle jag, en 31-årig manlig författare, kunna göra en 67-årig kvinna trovärdig? När jag skrev min debutroman Det stora dejtingäventyret var det nyckelfrågan som behövde lösas. Kristina, som i boken är änka och pensionär, skulle skaffa en dejtingapp, och ge sig ut i livet igen och träffa män.

Eftersom jag då aldrig nätdejtat själv hade jag ingen aning om hur tonen var där. Vad använde folk för alias? Hur såg deras bilder ut? Vad skrev de i presentationstexten? Helt enkelt – hur fasen funkade det egentligen?

Jag kom snabbt fram till att jag behövde få veta, och inte bara sitta och (kill)gissa. Jag avskyr när det i en deckare tydligt framgår att författaren inte har någon aning om hur polisarbete går till, och inte heller orkat ta reda på det. Därför skapade jag ett konto på två olika dejtingsajter åt Kristina, och fick okej från en bekant i rätt ålder att använda en bild på henne som Kristina. Kanske var det inte helt moraliskt rätt att lura några stackars hoppfulla män, men nöden har ingen lag!

Ganska snabbt lärde jag mig det elementära: man skulle skriva ganska kortfattat, vara trevlig men inte alltför på. Jag blev dock förvånad över hur otaktiska många män var – även i denna ”mogna” ålder. Många hade sensationellt usla alias. ”Krossen”, ”Speedwaykungen”, och Mr Big Balls”, var några exempel på ”don’ts”. Samtidigt är det värt att påpeka att dessa var undantag och att nätdejting verkligen inte är något ”skämmigt”. Den tiden är förbi sedan länge.

Men det var inte bara dejtandet som skulle kännas trovärdigt i boken. Kristina behövde ju också tänka och agera på ett sätt som verkar rimligt. För att få en röd tråd i hennes agerande så baserade jag väldigt mycket av hennes personlighet på en gammal lärare jag haft, som jag kände väldigt bra. På så sätt blev det enklare. När jag skulle fundera ut hur Kristina borde reagera på en händelse, kunde jag i princip utgå från vad min lärare hade känt och gjort i den situationen.

Men fick jag verkligen till det då? För att minimera riskerna för misstag skapade jag en feedback-grupp på tre bekanta kvinnor i samma ålder som Kristina. Varje kapitel skickade jag iväg så att de kunde läsa och återkomma med kritik och synpunkter, och en del detaljändringar blev det genom denna feedback. Men överlag tror jag att vi överskattar hur stora skillnaderna är i hur unga och gamla tänker. Jag tror att vi i grunden förblir samma personlighet över tiden – oavsett om man är 31 eller 67. Men helt säker på saken är jag väl inte förrän om drygt 30 år…

Till vardags är jag reporter på TV-sporten, och även om jag självklart älskar sport så ville jag i mitt skrivande utmana mig så mycket som möjligt. Jag ville ha en bok helt fri från sport, och långt ifrån mitt vanliga liv. Sedan boken släpptes har jag många gånger fått höra typ ”men hur kunde du ge dig på att skriva om en pensionär?”, men så svårt är det ju inte. Det handlar mest om bra research, och att vara öppen och nyfiken på andra. Något jag inspireras av är att lyssna, exempelvis på konversationer i bussar. Jag kan då sitta och fundera över andras liv och tankar, och intressanta saker skriver jag upp i mobilen. Det var egentligen så idén till Kristina rann upp, att jag hörde ett samtal om ett lite sorgligt dejtingäventyr och insåg att ”här finns det något”. 

Omslaget till ljudboksserien Kämpa tjejer! Design: Emma Graves

Tre veckor kvar till släpp och jag har fått omslaget till Kämpa tjejer! Hurra! Det är min grymma förläggare Emma Danielsson som har hittat på att emojin med glad bajskorv ska vara med på omslaget. Jag älskar den!

Och det är superkul att erfarna Emma Graves har formgivit omslaget. Det ska ge en känsla av tjejigt hälsomagasin, praktikanten Jossan på omöjligt uppdrag och en viff av komedi. Omslaget kommer att synas som en liten ruta i Storytel-appen och i Storytel Reader-läsplattan. Det är alltså inget vanligt bokomslag – men det är mitt bokomslag! Jag tycker att det sticker ut och det måste vara en bra sak. “Hallå! Här är jag, en kul grej du måste lyssna på!”

Emojisarna glad bajskorv och högklackad sko representerar verkligen min humor och anger tonen i Kämpa tjejer! De har också betydelse för berättelsen från start. Jossan hamnar så att säga i skiten direkt.

Jag är glad att min förläggare plockade upp detta ”spår” och att emojisarna blivit en del av omslaget. Samtidigt är jag rånervös. Nu är författardrömmen här. Nu debuterar jag. Hjälp! Och kan jag verkligen ha en bajskorv på omslaget? Haha!

Ha en fin vecka!

Foto: Jakob Almer

Det är smått overkligt att jag redan har hunnit skriva 38 inlägg på Debutantbloggen. Ett år går ganska snabbt, förutom veckorna innan Bokmässan. Då kryper tiden fram, men så är det väl när man ser fram emot något. Och bokmässan, den har jag längtat efter sedan jag kom hem förra året!

Nästa vecka är det alltså dags för den stora bokmässan, en plats för oss som älskar böcker och skrivande. Förra året var första gången som jag fick uppleva mässans amazingness. Jag hade tidigare hört så himla gott om den men inte riktigt förstått varför det skulle vara kul. Böcker kan jag köpa hela tiden och den där räkmackan lockade inte alls. Folkmassor, trångt, skoskav, nja, varför betala pengar för det? Fast förra året när jag hade signat med Visto Förlag bestämde mig ändå för att testa. ”Ta med dig visitkorten och kom inte hem förrän alla är utdelade”, påpekade min man glatt. Så jag och 500 visitkort satte sig på tåget upp till Göteborg. Pirrig som aldrig förr steg jag in i mässhallen och jag kommer ihåg hur jag stod på ovanvåningen och kikade ner. Först såg det litet ut, tills jag höjde blicken och fick se resten av denna beast av bokfrosseri. Det var verkligen en upplevelse, synd bara med nazisterna utanför. Nästa gång de har något att säga kan de väl krypa in en garderob eller nåt. Det var tråkigt men jag var också besviken för att det knappt var något romancesnack på mässan. Istället var det deckare, deckare och lite deckare till. Därför var mina förhoppningar inför årets mässa, när dessutom Crimetime stiger in i arenan, inte särskilt stor. Men tji fick jag, det visade sig var vara flera punkter om romance, VARJE DAG, och det är mycket tack vare Simona Ahrnstedt och Romanceakademin! Lyrisk är bara förnamnet, så om ni också är intresserade av romance kan jag tipsa om följande:

Torsdag:
Lockande, läkande och lustfylld litteratur – om romance och feelgoodkl 13.30. Simona Ahrnstedt, Christoffer Holst och Ebba Östberg snackar feelgood, romance och lyckliga slut.

Romanceakdemin live kl 15. Då blir det samtal med grundarna om blandat romance, feminism och fördomar mot kvinnlig underhållning.

Fredag:
17.00 intervjuas Sara Dalengren om sin akutella romanceserie Flocken och berättar om vad paranormal romance egentligen är.

Lördag:
Ni kan också hitta romance på Café Skrivas scen kl 13.00, då även med Simona Ahrnstedt som kommer gå in på att skriva moderna och feministiska kärleksromaner.

15.00 är det seminariet Romance de luxe. Då är det Simona Ahrnstedt och Sarah Morgan som snackar romance!

16.15- 18.00 signerar jag min romance Sunt förnuft, vilt hjärta i Visto Förlags monter B07:39

16.30 berättar Simona Ahrnstedt och Christoffer Holst om hur man förför sina läsare utan att det blir klyschigt.

Söndag:
9.00- 11.00 signerar jag igen i Visto Förlags monter. Kom gärna förbi J

Som ni kanske förstår kommer det blir en härlig romancefrossa på det här årets Bokmässa! Hoppas vi ses där!

Foto: Jini Sofia Lee

Nu är det riktigt nära. Igår fick jag besked om att böckerna har skickats från tryckeriet och de skickas direkt till bokmässan i Göteborg. När jag fick det beskedet grät jag först glädjetårar som sedan övergick i en störtflod. Det blev ett otroligt känslomässigt ögonblick som jag själv blev lite tagen på sängen av. Det blev plötsligt så verkligt. Boken är klar. Den finns på riktigt. Drömmen som jag har kämpat och jobbat för under så många år. Nu är det snart inte bara längre en dröm. Det är en verklighet.

Undrar hur det kommer att kännas när jag får se och hålla i boken för första gången? Jag hoppas att jag hinner få hem boken innan jag åker till bokmässan. Annars blir mitt första möte med boken där på mässgolvet i Olika förlags monter. Och det kan ju gå lite hur som helst.

Bokmässan är alltså bara drygt en vecka bort. Jag kommer vara där på fredag och lördag, men har inga programpunkter. Däremot har förlaget bett mig komma förbi montern och signera några ex av min bok. Är det någon av er som kommer att vara där och vill ha ett signerat ex, så kan hojta till så kan vi säkert ordna detta.

Releasefest kommer jag ha, men det blir först den 20 oktober i Stockholm. Save the date! Jag återkommer med tid och plats när allt är helt spikat.

Tillsammans med förlaget har vi diskuterat marknadsföringsplanen för boken. Det känns hur overkligt som helst. Det mesta av arbetet får vänta tills boken faktiskt har kommit, men jag inser att det kommer att ta väldigt mycket tid om jag ska göra allt det jag vill göra. Det innebär att det inte blir så mycket skrivtid framöver. Ju mer jag pratar med folk om min bok, desto mer inser jag att boken, även om det är en barnbok, faktiskt är en bok för alla. En kollega frågade mig vad ”solkatt” betyder. Jättebra att du undrar, då är min bok perfekt för dig, svarade jag.

En kompis till mig har två tonåringar som både har diagnoser av olika slag. Hon är övertygad om att de kommer att ha nytta av boken för de vet till exempel inte vad ordet björntjänst betyder. Det gör mig väldigt glad om boken faktiskt kan komma användas som en slags lärobok.

I samband med att boken släpps så släpps den ju också fri för recensenter att tycka till om den. Så långt har jag inte vågat tänka än. Det känns för overkligt, skrämmande och avlägset just nu. Men faktum är att allt kommer att hända snart. Väldigt snart. Just nu går jag mest naivt runt och hoppas på en massa saker. Att boken ska köpas in centralt av Akademibokhandeln, att den ska köpas in av bibliotek, skolbibliotek och förskolor. Att den ska nå ut och bli omtyckt.

Snart vet vi hur det går med allt detta.

Foto: Kicki Nilsson

När jag för första gången träffade min förläggare beskrev hon för mig hur utgivningsprocessen av en bok på deras förlag fungerade. Vad jag kunde förvänta mig av det kommande debutantåret.

“Först händer ingenting,” sa hon, “sen ingenting, sen kommer omslaget, katalogtexten, författarpresentation, redigeringen, illustrationerna, korrekturläsningen, inläsningen till ljudbok, sen släpps boken äntligen … och sen kommer du att känna dig lite deppig …”

Ja, hon beskrev det som en vanlig reaktion, att många får en sorts “babyblues” efter boksläppet, precis som efter en förlossning. Men sedan ändrade hon sig:

“Nej, förresten,” sa hon. “Du kommer nog inte att hinna med det för du kommer att ha fullt upp med tvåan!”

Och ja, hon har nog rätt. Jag har faktiskt inte kännt mig deppig alls efter boksläppet, tvärtom. Men jag kan förstå känslan. Att vänta så länge på något att själva väntan och längtan blir normaltillstånd – då är det lätt att bli ledsen när väntan är över. Och förväntningar från omgivningen på att du ska vara överväldigande lycklig, hela tiden – skuldkänslorna det ger om du inte är det.

Att ha lagom mycket tid i livet, och disponera den rätt – är det ens möjligt? Att hitta balansen, varken ha för mycket eller för lite? Att hinna tänka, ta in och landa i sina känslor – lagom mycket – hur svårt är inte det?

När jag var ung och singel utan barn hade jag hur mycket tid som helst. Jag var ofta ensam, tyckte om att vara ensam, jag skrev, målade och var galet kreativ. Men jag hade också tid att stå i timmar framför spegeln och tycka illa om min kropp. Kritisera min frisyr. Experimentera med min klädsmak och skämmas över min profil. Jag hade vansinnigt mycket tid att må dåligt! När jag sedan fick barn försvann den tiden. Det var fullt upp hela tiden och de stunder då jag fick tänka en enda tanke i fred var otroligt sällsynta. Samtidigt försvann också mitt kroppskomplex (och min genomtänkta klädsmak…) Tiden räckte inte till för den sortens ångest, jag hann inte se mig tillräckligt länge i en spegel för att hålla den vid liv. Det var en lättnad, samtidigt som jag kunde längta ihjäl mig efter egentid, tid att tänka, skriva, andas.

Nu är jag snart 40, har barn i skolåldern, och ordet “egentid” är inget ord vi har direkt behov av att använda i familjen längre. Vi är relativt självständiga varelser numera, vi funkar bra i varandras närhet. Nu ligger utmaningen i att ha lagom mycket jobb för att må bra. Inte för mycket, inte för lite, utan lagom.

Jag har skrivit på heltid nu sedan skolorna började. Det har varit underbart! Jag mår bra av att själv få disponera min tid, och jag har varit diciplinerad. Samtidigt som jag har rest runt och pratat om första boken så skriver jag på den tredje. I förra veckan fick jag också tillbaka den andra bokens manus efter redaktörens genomgång och jag har ägnat de senaste dagarna åt att redigera den. Tre bollar i luften, tre historier att hålla i huvudet, fullt fokus på Kerstin och Gunnar och folket i byn Byn.

Men om en vecka börjar teaterjobbet igen på heltid. En pjäs ska kommas ihåg och repeteras upp, två andra är på idéstadiet. Hur ska jag hinna? Hur ska alla historier få plats i hjärnan? Jag känner mig lite stressad faktiskt. Det är ju både för- och nackdelar med att ha fullt upp. Det får ju inte bli för mycket …

Samtidigt är jag så otroligt glad för att jag får göra så mycket roligt! Och tacksam över den lyx som det är att få förtroendet att skriva en triologi.

Och nu är titeln klar på bok nummer två. Att vara Kerstin kommer den att heta och den släpps någon gång i vår.

Foto: Stefan Tell

Om en vecka är bokmässan i full gång och hos mig handlar allt just nu om förberedelser inför den. Mejlen med frågor inför samtalen börjar trilla in, biljettbokningarna är klara och böckerna lästa. Jag har till och med hämtat ut klänningarna från kemtvätten. Nu återstår bara piffet, fila på hisspitchen, måla naglarna, välja skor. Ibland är min upplevelse att bokmässan är onödigt fåfäng. Jag tror att det handlar om att författare så ofta sitter hemma i sin ensamhet med smutsig disk, pyjamasbyxor och oborstat hår. När författaren helt plötsligt ska träffa sina kollegor och prata på seminarier och träffa läsare är det som att all denna tid av glåmighet måste kompenseras med piff. Men självklart är det böcker, läsning och läsupplevelser som står i centrum. Det är med pirr i magen och stolthet i bröstet som jag tar med mig Vänd rätt upp och åker på vår första bokmässa tillsammans. Jag ser så mycket fram emot att få prata om det bästa jag vet: hästar och böcker!

Här hittar ni de programpunkter som jag medverkar i under årets mässa – hoppas att vi ses!

Torsdag kl. 12.00 – 12.45 Hästboken idag

Det finns lika många typer av hästböcker som det finns hästboksförfattare. Finns det några grundläggande kriterier för vad som får ingå i genren? Hur ser hästboken ut i dag och vilka är dess läsare? Och vilka utmaningar möter hästboksförfattare när stereotypa uppfattningar om hästboken som rätt oseriös litteratur fortfarande är vanliga? Medverkande: Helena Dahlgren, aktuell med Star Stable: Ödesryttarna; Emelie Novotny, som debuterar med en tonårsroman i stallmiljö, Vänd rätt upp; och Katja Timgren, aktuell med Amanda & Ila. Vad som än händer, en berättelse om vänskap och hästar. Moderator: Johanna Lindbäck, författare. Följs av signering. Seminariesal A6.

Fredag kl. 15.30 – 15.50  I stall och miljonprogram – två debutanter berättar

I sin debutroman Mizeria skildrar stå-uppkomikern och debattören Melody Farshin en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i meningslösa skjutningar. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, en varm relationsroman i stallmiljö. Ett samtal om att debutera. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 12.40 – 12.50 Flora Wiström möter Emelie Novotny

Sommaren efter studenten. Drömjobb som hästskötare på toppstall. Känslor som rusar när Nicole är nära. Emelie Novotny romandebuterar med Vänd rätt upp, med en varm relationsroman i stallmiljö. I samtal med Flora Wiström, ungdomsboksförfattare och bloggare. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

Lördag kl. 16.30 – 16.50 Vi som älskar hästböcker

Hästboken har allt – relationer, vänskap, spänning, intriger och maktspel. Den skildrar själva livet, betraktat genom ett par rejäla stalldörrar. Tre hästboksförfattare med vitt skilda stilar diskuterar genren; Helena Dahlgren, Lin Hallberg och debutanten Emelie Novotny. Följs av signering. Bonnierförlagens monterscen Manegen, B02:02.

En dialog ska låta som vanligt prat, men den ska vara mer koncentrerad än vanligt prat. Dialogen ska gärna berätta något om personerna som talar eller föra handlingen framåt. Det är bättre att personerna hellre säger för lite än för mycket.
Olika människor pratar på olika sätt och har olika ordförråd. Ta vara på det och mejsla fram dina karaktärer genom deras sätt att prata.

Skriv en dialog mellan ägaren av en dyr bil och en person som har lånat bilen för att åka och handla möbler. Bilen blir stulen på parkeringsplatsen utanför möbelvaruhuset.
Skriv en dialog mellan de två personerna när den som lånade bilen kommer tillbaka och berättar det. Låt dialogen berätta något om de två personerna och om bilen.

6 tips för att nå din dröm

De flesta som läser den här bloggen har säkert en dröm. En dröm att en dag debutera med en bok. Kanske sitter du just nu med ett manus framför dig. Har svårt med koncentrationen, börjar surfa runt, tittar på Facebook, Instagram och så hamnade du här. På Debutantbloggen.

Då hoppas jag att det här inlägget inte ska vara ett tidsfördriv som är förgäves, utan at det kan inspirera dig att fortsätta skriva, eller kanske till och med börja din resa med ett nytt manus?

Vem är jag som försöker inspirera dig? Jo en nykläckt debutant som i 20 år burit på just denna dröm – att skriva en bok. Jag har börjat skriva, jag har slutat skriva, jag har haft dåligt samvete för att mitt manus blivit liggande, jag har tänkt att jag är dålig på att skriva, jag har jag har skyllt på idétorka, småbarn, för mycket jobb, och allt annat som kommit i livets väg. Du känner säkert igen dig.

Till slut vann ”You can do it-rösten” i mitt huvud över ”Du kan inte-rösten”. Jag sade upp mig från arbetet som kommunikatör, startade bolag, satte igång en frilansverksamhet och började skriva på ett manus. Det var inte lätt, vägen var gropig, och lutade uppför i stark motvind, men nu, två år senare (när du läser det här) har min debutroman Blott en dag precis släppts.

Hur gick det här till?

Det är knappt att jag förstår det själv, men jag har funderat och kommit fram till några saker som hjälpt mig kämpa vidare. Dessa är:

1. Bättre lyss till den sträng som brast….

…än att aldrig spänna en båge är ett ordspråk inspirerat av Verner von Heidenstams dikt som passar väldigt bra in på skrivdrömmar.

Det som sporrade mig var att känslan av att vara vid livets slutskede och tänka ”jag borde gett skrivandet en chans” inte kändes särskilt tilltalande. Så ge din dröm en ärlig chans – bara då vet du om den kan bli sann.

2. Erkänn din dröm

Skäms du för din dröm? Det gjorde jag. Jag tänkte: Glöm det där. Du kan inte tjäna pengar på att skriva. Konkurrensen är stenhård. Det tar för lång tid. Gör något vettigt i stället. Ja, det finns många ursäkter för att sopa drömmen under mattan. Gör inte det. Sträck på ryggen, skjut fram bröstet och säg det högt inför dig själv (och andra): ”Jag skriver en bok”. Du kommer snart märka att drömmen blir mer än bara en dröm.

3. Jag har inte tid…

…är så klart en vanlig ursäkt när det kommer till skrivande. Det är lätt att prioritera annat. Men för att komma vidare med skrivandet måste man ofta välja bort något annat (roligare). Skriv hellre lite varje dag, än mycket en dag i veckan. Kanske på vägen hem från jobbet, en stund på lunchrasten, på kvällen när sambon passar barnen eller kollar Neflix. Huvudsaken är att du skriver lite varje dag och inte sitter och väntar på inspiration. Då får du vänta länge.

4. Ta första steget nu!

Om din dröm pockar på i ditt huvud. Vänta inte på bättre tider. Ta första steget nu! Skriv en synopsis, ett persongalleri, eller börja med första meningen i din nya roman. Berg bestigs inte på en dag utan med många små steg framåt.

5. Lyssna på andra

Att skriva är ett ensamt jobb. Men även etablerade författare sitter hemma ensamma i morgonrocken och skriver med håret på ända. De tvivlar på sin text och har svackor. Precis som du och jag. Genom att lyssna på poddar (t ex Skriv en bestseller eller en annan bok), läsa andra författares Instagraminlägg, eller bloggar (som Debutantbloggen) upptäckte jag att det fanns fler än jag som tvivlade ibland. Det finns också grupper på Facebook (som Författare på Facebook) där likasinnade möts och stöttar varandra. Så när du tvivlar, minns detta: Du är inte ensam – det finns många därute som kämpar, precis som du.

6. Fortsätt simma

Även om du känner dig hopplöst ensam i din värld av ord och inget går din väg. Ge inte upp. Fortsätt skriv! Eller som Doris säger i Hitta Nemo: Just keep swimming!

Har du fler tips? Kommentera gärna så blir vi fler med skrivardrömmar som peppar varandra att hålla drömmen levande!

Om blott en dag.

Blott en dag” är en spännande generationsroman som kretsar kring hur händelser
som förträngs och göms undan kan få oanade konsekvenser för senare
generationer. Den skildrar nära relationer, viljan att bli älskad och svårigheten att berätta sanningen för de som står oss närmast.

Läs mer om boken här: http://www.boktugg.se/2018/09/05/relationer-drama-och-spanning-i-therese-slettengrens-debutroman/

Fotograf: Henrik Berglund

Ni som följer mig vet att jag varit riktigt sjuk och det startade i somras. Först kom värken smygande. Jag trodde länge att jag hade drabbats av kontorssjukan med det roliga namnet dead butt syndrome. Att jag jobbat mig sjuk med för många timmar framför datorn under våren och att det var därför jag hade ont i baken och i handlederna.

Att jag jobbat för hårt med att försöka nå min dröm att bli författare.

Sen rasade sjukdomen. Jag låg sammanlagt tre veckor på sjukhus med feber, värk i hela kroppen och en galopperande sänka. Den var så hög att till och med min luttrade bror som är en mycket rutinerad akutläkare höjde på ögonbrynen.

Jag kunde inte gå. Och ingen läkare visste vad det var. Var det sviterna efter yersinia? SLE? Chrons sjukdom? Sjukdomsnamn jag aldrig tidigare hade hört och blev livrädd av att googla. Att vara i limbo och inte veta är jobbigt.

Men nu har jag äntligen fått en preliminär diagnos. Det verkar vara en inflammatorisk reumatisk sjukdom. Även om det gör ont att vara sjuk vet jag att det inte är livsfarligt nu. Hoppet är tillbaka! Jag har fått medicin och jag har så smått börjat arbeta som författare igen. Jag ger inte upp.

I slutet av veckan kommer jag att träffa de andra debutantbloggarna Veronica, Mia, Helena och Emelie på Bokmässan i Göteborg. Det ska bli jättetrevligt. Och om du ser en haltande debutant på mässan, då är det jag! Kom gärna fram och säg hej.

Ha en fin vecka!

Foto: Jakob Almer

Då var den intensiva veckan här och för några dagar sedan fick jag ett mail som gjorde att jag helt plötsligt har ännu mer att göra. Det är roliga saker så jag får inte gnälla (allt för mycket

Jag har nu arbetat ”heltid” med skrivandet i två veckor, när jag snackar heltid menar jag att jag jobbar med skrivande på 100 % men att mina barn enbart går på förskola 50% och jag jobbar övrig tid på helger och kvällar. Ibland blir det mer och ibland blir det mindre. Det nya schemat funkar alldeles utmärkt. Fast det har också varit en stor omställning som jag berättade om i tidigare inlägg. Det är framförallt det dåliga samvetet för att jag lämnar kidsen för skrivandet. Något som jag inte har gjort innan och det är kanske därför det känns fel. Något som också är nytt är att jag för första gången i mitt liv får göra det jag verkligen brinner för. Jag brann även för att hjälpa barn som for illa, problemet var att jag till sist brann upp själv. För man ger allt man har för dessa barn men sedan har man inte tid att samla sig igen. Med skrivandet är jag i balans på ett annat sätt. Visst, jag har upptäckt att med skrivandet kommer det också en psykisk utmaning, en inre konflikt. Ni vet, att tro på sig själv, att inte stressa allt för mycket om framtiden, för det innebär bara press som blir bromsklossar i den kreativa processen. När jag drömde om ett författarskap på heltid hade jag en vackrare bild än hur verkligheten ser ut. Men även om den här inre konflikten ibland kan skymma solen vaknar jag ändå varje morgon upp ångestfri och med en längtan inför dagen. Och det. Det ger mig bekräftelsen på att jag faktiskt gör något jag älskar.

Så hur ser min nya vardagsrutin ut? Jag går och lämnar barnen på förskolan för att få en promenad, annars blir det så himla mycket stillasittande. Jag kommer hem, går igenom mail osv- administrativt. Sedan skriver jag. Jag försöker hinna med 2000-2500 ord per dag beroende på hur mycket annat administrativt jag behöver fixa med. Under en halvtimme läser jag svensk litteratur, en viktig del för att kunna utveckla sitt eget språk. Så ser det i stort sätt ut.

På torsdag åker jag iväg till Bokmässan, det kommer bli intensiva dagar med signeringar, träffar och mingel men gud vad kul det kommer bli!

Foto: Jini Sofia Lee

Det blir mycket tjat om boken nu, men nu börjar det bli verklighet! Den finns sedan i måndags i lager hos nätbokhandlarna och går att köpa! Det känns inte som att det är på riktigt än eftersom jag inte själv har sett eller hållit i boken. Väldigt häftigt att veta att vem som helst kan klicka hem boken nu. Jag kollar nästan maniskt nätbokhandlarnas sidor och söker upp min bok. Jag vet inte vad jag förväntar mig att få se, men något slags bevis på att boken finns eller att någon köper den.

Hittills är boken under inköp till Stadsbiblioteket i Stockholm, men jag hoppas givetvis att alla bibliotek snart ska få nys om min bok och köpa in den. Just bibliotek betyder mycket för mig för där vet jag att alla, oavsett ekonomisk situation, får möjlighet att ta del av böcker.

Annars är det mycket fokus på bokmässan och releasefest just nu.

På fredag och lördag kommer jag att vara på bokmässan och mingla och njuta av att vara en del av årets stora bokfest. Mina största författarförebilder kommer vara på plats på mässan och bara det är fantastiskt. Jag har tidigare träffat alla årets debutantbloggare utom Veronica, men på bokmässan ska vi äntligen sammanstråla allihopa och det ska bli så roligt!

Releasefirandet för Kluriga ordens ABC blir det den 20 oktober på Akademibokhandeln Skrapan i Stockholm. Vilken tid är ännu inte klart, men det hela sammanfaller med ett stort bokevent i Skrapan. Förberedelserna är i full gång och jag har köpt och beställt saker så att det förhoppningsvis blir festligt för både stora och små.
Alla är välkomna, så kom gärna förbi och säg hej och drick lite bubblig dricka. Jag kommer att skapa ett Facebook-event snart och där får ni gärna klicka i om ni kommer så att vi vet hur många böcker, dryck och tilltugg som ska köpas in.

Det är lite pirriga känslor nu också. Jag har aldrig varit den som har gillat att stå framför en publik och prata, men från en dag till en annan förväntas jag nu plötsligt göra det. Men jag tror att det ska gå bra. Det här är ett ämne som jag kan, det är ju min bok. Jag har skrivit den, jag vet tanken bakom den och jag vet helt enkelt vad jag pratar om. Det gör nog det hela roligt och då blir det automatiskt lättare.

En sak i taget. Först bokmässan! Stoppa mig gärna och säg hej om ni ser mig i vimlet!

Fito: Kicki Nilsson

Jag har aldrig tidigare varit på Bokmässan, men när detta inlägg publiceras är det bara några timmar tills jag hoppar på ett tidigt morgontåg mot Göteborg för att göra debut. Det är inte helt utan motstånd, måste jag erkänna. Enorma mässlokaler fullproppade med människor skrämmer mig lite och jag är rädd för att tappa bort mig bland alla bord och böcker. Det finns ju så många författare!

Motsvarigheten till Bokmässan (fast ändå inte riktigt …) inom teatervärlden är Teaterbiennalen som vartannat år samlar branchen kring ett antal utvalda föreställningar uppblandat med seminarier, föresläsningar och workshops. Det är alltid med skräckblandad förtjusning jag åker dit. Det är roligt att träffa gamla kompisar och kollegor, men samtidigt, (som Barbro Lindgren så fint beskriver i Bladen brinner), ler jag så mycket att jag får ont i kinderna och måste gå till ett avskilt rum och vara allvarlig en stund. Och det är fantastiskt att se så många bra föreställningar, men samtidigt som det fyller mig med glädje och inspiration så finns där också en sorg och en känsla att allt bra redan är gjort. Att alla tankar redan är tänkta och alla nya grepp uppfunna. Ja, det brukar vara med blandade känslor jag åker därifrån.

Så mina farhågor inför Bokmässan är följande:

– Att jag ska gå vilse.

– Att jag ska känna mig som en liten myra i en myrstack där alla konkurerar med alla om uppmärksamhet.

– Att jag ska känna att allting redan är gjort, alla historier redan skrivna.

– Att jag inte ska hitta de människor jag har stämt träff med i vimlet.

Mina förhoppningar då?

– Att jag efteråt ska tycka att mina farhågor var obefogade och längta till nästa år.

– Att jag i alla fall ska hitta mina bloggkollegor Jenny, Mia, Emelie och Veronica i vimlet!

Vi får se hur det går.

Eller har de lånat någon annans? Är de helt påhittade? Idag frågar vi om karaktärsdrag!

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: I min roman som jag redigerar nu har huvudkaraktären lånat drag från flera olika personer och vissa egenskaper är helt påhittade. Hon har bland annat fått av min fd svärmor. Men en egenskap som huvudkaraktären har fått av mig är kämparglöden. Den sitter långt inne för henne, men när hon väl når botten hittar hon en kraft inom sig som hon inte visste fanns och som hon inte har utforskat tidigare

Hon är också pedantisk och har städmani. Det har hon däremot inte fått från mig!

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Min huvudkaraktär, journaliststudenten Jossan, tycker att det är jobbigt att ringa upp folk. Så jobbigt att hon tvivlar på om hon duger till journalist. Hon lider av telefonskräck.

Det draget delar hon med mig och kan ha varit avgörande när jag bestämde mig för att bli copywriter istället för journalist som jag pluggade till på JMG i Göteborg. Sen när jag väl blev copywriter var ett av mina första uppdrag givetvis att göra telefonintervjuer, haha!

Jag skulle ringa några superkända barnboksförfattare och skriva texter för baksidor på mjölkpaket. Jättetrevliga samtal när jag väl slog numren och mycket mindre jobbiga än de som Jossan tvingas göra…

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Kerstin har lånat flera drag av mig. Att kunna vara ensam utan att ha tråkigt, till exempel. Att föredra ensamhet framför att omge sig med människor, så länge det inte är människor hon tycker särskilt mycket om. Att ha nära till tårar. Och det här med att vänta för länge innan hon säger saker – att tänka för mycket på vad andra ska tänka och säga om hon säger si eller så att hon liksom missar bollen och allt blir mycket konstigare än vad det hade behövt bli. Och att trassla in sig i helt onödiga lögner var något jag också gjorde en hel del som barn … I övrigt har Kerstin lånat många sidor från mina underbart roliga, kloka och högkänsliga söner.

Foto: Jakob Almer

Veronica: Jag brukar inte låna så många drag av mig själv utan jag tycker det är roligare att skriva om drag som jag inte har eller som jag skulle vilja ha. Till exempel med Ella von Beijer i Sunt förnuft, vilt hjärta hade jag önskat att jag delade samma kämparanda och självförtroende som hon har. Med James Jensen drömmer jag om att kunna vara lika duktig på musik som han är. Det enda som jag kan komma på som jag och mina karaktärer har gemensamt, och då specifikt Ella, är att vi båda är väldigt bleka. Det är något som jag har fått mycket kritik för under min uppväxt och därför gillar jag att skriva om vackra, starka och kvinnliga karaktärer vars blekhet är något som förgyller deras skönhet.

Emelie: Min huvudkaraktär Ylva har lånat sin kärlek till hästar från mig och förmågan att vara i nuet med hästarna. Precis som jag själv blir Ylva den bästa versionen av sig själv tillsammans med hästarna. Ylva är väldigt envis och arbetsam och det är karaktärsdrag som vi delar, två egenskaper som är väldigt viktiga både när det handlar om att ha ansvar för ett stall och när det handlar om att skriva en roman.

Karin Wallén. Foto: Marcus Westberg

Ta fajten med den kursiverade skammen

Det borde kännas som julafton, och det gör det ju också på sätt och vis, när jag sätter saxen i den grova tejpen som håller ihop kartongen och sprättar den från sida till sida. Det är nu jag får se den på riktigt för allra första gången. Min bok. Min bok! En pocketbok med mitt namn på, och ett omslag som får mig att känna mig stolt. Åtminstone för en stund.

För skillnaden mellan att öppna en julklapp, och att öppna en kartong med böcker som jag själv har skrivit, är att jag på julafton brukar slippa ha en liten kritiker som sitter och tynger på ena axeln. Ni vet kanske vilken jag menar? Den där kursiverade pratkvarnen som tycks ha en hemlig kattlucka rakt in i huvudet och när som helst kan dyka upp med armarna i kors och säga: Hm. Trevligt att du har fått ge ut en bok hörru. Men har du tänkt på att folk kanske kommer att läsa den också? Ha!

Ja, jo, det är väl det som är meningen. Säger du. Till dig själv. Jag är skitglad om folk vill läsa den! Säger du kanske också.

Eh, jaså. Så du skäms inte då?

Va?

Ja men alltså. Du tror väl inte att den är bra på riktigt?

Va? Nä …nä. Inte bra på riktigt. Så klart.

Nä, just det. Du borde faktiskt skämmas lite.

Ja.

Ibland brukar den lille kritikern hålla sig borta i flera dagar. Speciellt när jag är mitt i en skrivprocess och skriver hela dagarna. Då går det i genomsnitt fyra dagar utan ett enda kursiverat ord från den lilla kritikern på axeln. Jag känner att jag har flyt. Det är förresten inte bara flyt. Det är bra! Det är kul! Och så kommer dag fem och då bara sitter den där igen. Med megafon.

MEN ÄR DU HELT KNÄPP ELLER? DET HÄR ÄR JU SKITDÅLIGT! BANALT ÄR DET! BANAAALT!

Eventuellt en kort konstpaus. Och sedan, megafonen åt sidan nu, väsande: Skäms du inte?

En sak har jag ändå lärt mig om den lille kritikern. Den har en svag sida. Den klarar varken ett tydligt svar på tal eller att jag totalt skiter i vad den säger. Även om den står där och viftar med megafonen för att höras, så kan min egen röst höras starkare. Även om den har funderat ut långa haranger om vad som är dåligt, så går det att lyssna lydigt en stund, och sedan släta över det med en axelryckning och ett – jahaja. Ett jahaja kan ibland räcka för att få den lille kritikern helt ur balans. Får den inte sin vilja igenom, det vill säga att skölja över författaren med självförakt och skam, så bleknar den så sakteliga bort.

Jag bläddrar i min egen bok och hör den sitta där och påpeka allt som kunde vara bättre, och jag lyssnar med ett halvt öra – det gör jag faktiskt. Sedan ber jag den ta ett par varv runt kvarteret när regnet strilar, så att skammen spolas bort. Och snart står jag där på bokhandeln på hörnet, med ett exemplar av min bok (herregud, min bok!) i handen och talar mig varm om den. Berättar att jag bor granne med dem och hoppas de ska ta in den och sälja den. Vågar till och med ge den till dem och säga att jag hoppas de ska gilla den.

Och gör de inte det så – jahaja.

Karin Wallén är frilansjournalist och krönikör i resemagasinet Vagabond. ”Tio platser du måste se efter min död” är hennes debutroman, och finns även som ljudboksserie på Storytel med titeln ”Backpacker”.

Jag åker 25 år tillbaka i tiden. Jag har inte varit på Bokmässan i Göteborg sen tidigt 90-tal. Då hade jag precis vunnit Veckorevyns novellpristävling, jobbade med teater och drömde om att skriva på heltid.

Jag åker 25 år fram i tiden. Är på Bokmässan i egenskap av debuterande författare.

Det är torsdag eftermiddag och jag träffar fantasyförfattaren Gabriella Kjeilen som skrev sin första roman redan i gymnasiet och blir intervjuad för podden Livet som författare. Sen skyndar jag iväg till tidningen Skrivas scen för att träffa manusförfattarna bakom SVT:s succéserie Vår tid är nu, Ulf Kvensler och Malin Nevander, vars säsong 2 har premiär idag. Vi pratar om böcker och tv-serier innan jag går till Stadsteatern för att se genrepet av Allt gott i världen. En satir av Paula Stenström Öhman om två självupptagna medelklasspar som försöker hjälpa ett ensamkommande barn från Syrien. Sen tar jag spårvagnen hem till brorsan där jag bor.

På fredagen träffar jag roliga och drivna Nina de Geer och Johanna Devaliant som har podden Debutera eller dö. Pitchar min serie i en hiss inför dem. Alltså en riktigt hisspitch. Mycket svårare i verkligheten än vad det är i tanken! Sen är det dejt med Debutantbloggarna. Vi åker upp till Heaven 23, räkmackemeckat på hotell Gothia, och njuter av utsikten. Det är första gången alla ses. Fem kvinnor med skrivardrömmar. Det slår oss att debutantåret går mot sitt slut. Vi pratar om vad vi ska göra sen, vad är nästa steg? Och den eviga frågan om hur en får tid att skriva.

Jag följer med Helena Hedlund till Natur och Kulturs monter och köper hennes bok Det fina med Kerstin till min son som fyller 6 år nästa vecka. Vi strosar förbi Novellix gullliga monter där besökare kan köpa noveller i lösvikt som i Pippi Långstrumps karamellaffär. De har en novelltävling och jag blir så sugen. Det är 25 år sen jag skrev en sist. Novellen som var alltings början.

Mässan stänger för allmänheten och vi går mot minglet i Storytels monter. Där väntar flera Storytel Original-författare. Vi har blivit ett litet gäng nu och vi ses då och då. Min förläggare viskar i mitt öra. Vi har något att fira som jag hoppas kunna berätta om snart. Och om en vecka och en dag släpps Kämpa tjejer!

Var du på Bokmässan? Hur var din upplevelse?

Jenny Gromark Wennberg, Felicia Welander och Lisa Bjerre på Storytels montermingel.

Foto: Jakob Almer

Då var årets bokmässa över och det känns både i kropp och själ. Jag var helt lyrisk efter förra årets mässa men i år har jag lämnats i en annan känsla, otillräcklighet. Jag kände det redan under mässans gång hur mitt humör skiftade bakom stängda dörrar. Tröttheten slog mig först, sedan blev jag lättretlig och stämningen var låg. Jag lämnade mässan så fort jag fick möjlighet på söndagen eftersom jag längtade efter lugnet på landet. Efter varje mil vi lämnade bakom oss insåg jag mer och mer varför jag drabbades av denna bokmässan-blues. Hela mässan är uppbyggd för att väcka otillräckligheten, så var det i alla fall för mig.

Det finns så många montrar man vill besöka, montersamtal, intressanta seminarier, författarkollegor/vänner man vill träffa och idoler man vill lyssna på och allt ska ske under några få dagar. Hela huvudet var splittrat, när jag var på en sak tänkte jag hela tiden på vad som var nästa grej att jag aldrig hann njuta av det som hände här och nu. Tankarna var hela tiden någon annanstans att jag började glömma bort viktiga möten jag hade inbokat.

Det är bara en del av otillräckligheten, en annan aspekt är författardelen som var ny för i år. Det finns en hets i luften i mässhallen, vem som säljer mest, längsta signeringskö, vem som har störst publik, drinkar på Park eller Heaven 23 och lyxigaste förlagsmiddagen. Jag som en debutant på ett hybridförlag kände mig minimal i allt det som skedde omkring mig. Ens värld som har varit så liten i den bemärkelsen blir på ett ögonblick enorm och där i föds otillräckligheten. Det tillsammans med alla intryck. Är allt det här något som ni kan känna igen er i? Hetsen, prestigen och otillräckligheten som präglar mässan och som man försöker orientera sig i.

Det var först när slätterna öppnade upp sig och jag blev ensam på vägarna som jag började känna mig som mig själv igen. Allt som var viktigt under mässan blev obefintligt där och då. Jag hade förstås också roliga stunder på mässan, alla fina människor jag träffade inklusive Debutantbloggsgänget, bokbloggare och andra romanceförfattare men den här unkna otillräckligheten hängde som ett grått moln över mig hela tiden. Att vara en liten debutant på en stor mässa och att få vandra med författargiganter, det är speciellt på alla sätt och vis. Men. Jag måste erkänna att jag föredrar min lugna bubbla på landet alla gånger.

Det var allt konstigt att hitta sin egen bok där i djungeln av böcker.

Att träffa det här gänget jag har följt hela året, det var som om man kände varandra fastän det var första gången jag träffade dem. 

Det var mycket romance på mässan (men mer kan det bli). Här lyssnade jag på Romanceakademin. 

Att få lyssna på Simona Ahrnstedt prata romance IRL det var magiskt och det fick mig att älska den här underbara genren ännu mer. Här på bild pratar Simona, Christoffer Holst och Ebba Östberg om just romance.