Quantcast
Channel: Debutantbloggen

Ringa insinuation

0
0

Idag fyller en av mina äldsta vänner år. Vi har känt varandra sedan Ronald Reagan var president i USA. Sovjet och Tjeckoslovakien var riktigt bra i ishockey när vi träffades första gången, och Varuhuset var det bästa (och enda) som gick på TV, så det är väl rimligt att säga att vi går way back. Vi brukade dessutom kommunicera med varandra genom att plinga på varandras dörrar, eller ringa på hemtelefonnummer som började på 14 och därmed indikerade vilken stadsdel i Norrköping vi kom ifrån, så ruskigt gamla är vi.

Han är, bland mycket annat, klok, rolig, eftertänksam och en av de mest sociala jag vet. Vi har rest runt hela världen tillsammans. Vi har delat såväl euforisk glädje som bottenlös sorg, och många av mitt livs finaste stunder har jag upplevt tillsammans med honom. Han är en stor inspiration. Och ändå utsätter jag nu honom och alla andra jag känner för närmast grovt förtal.

Jag talar naturligtvis om det här med att skamlöst låna saker från verkligheten till sin berättelse. När min gamla vän läser Nya grannar och gamla ex kommer en hel del sannolikt att kännas väldigt bekant för honom. Där finns specifika händelser, uttryck i dialogen och dråpliga anekdoter – men även bakgrunder och personlighetsdrag hos mina karaktärer som är sprunget ur vår gemensamma historia.

Med det sagt är allt jag skriver självfallet rent och skärt hittepå, även om min livliga fantasi också är starkt influerad av människor jag mött och saker som faktiskt hänt. Jag föreställer mig att det här gäller för de allra flesta som skriver, att jag inte är ensam om att förvränga situationer och spetsa till saker så till den grad att de inte längre överensstämmer med sanningen. Allt för en bra historia, liksom. Det kanske därför inte är fullt så illa som grovt förtal, men väl…ringa insinuation?

Låt mig illustrera vad jag menar med ett hyggligt konkret exempel: i boken förekommer en episk utekväll i Rom. Jag och min vän har såklart varit i Rom, och vi har haft en oförglömlig barrunda i den eviga staden. Det gjordes mycket riktigt en överenskommelse kring att det skulle drickas vitt vin, och vi gick på fotboll, men där tar nog faktiskt likheterna mellan dikt och verklighet slut.

Vår kväll i Rom innehöll nämligen varken fultjack eller italienska transvestiter, som den gör för karaktärerna i Nya grannar och gamla ex. Tack och lov, eller tyvärr, beroende på hur man ser det…

Hur gör du dig skyldig till ringa insinuation?

Min vän och jag under Pragvåren 1968.

Att marknadsföra sig själv som författare

0
0

Kontraktet är signerat sedan länge. Boken är skriven och finputsas för fullt, och omslaget bollas friskt mellan förläggaren och formgivare. Så vad händer nu? Jo, nu är det dags för biten som inte är alla författares favorit – att synas.

“Vad kul att du tycker det här är roligt, ofta är det första folk säger att de hatar att vara med på bild”, skrattar fotografen Ola Kjelbye. Vi är på mitt kontor i Göteborg och håller på att ta författarfoton. Förlaget har orkestrerat det hela, och mitt jobb är att se glad och stolt ut över den kommande boken. En vän hjälper oss bygga ett hav av kuddar för mig att sitta bland och smilar tills jag får ont i kinderna.

En helt vanlig dag i mitt liv.

Bilderna ska användas i den kommande marknadsföringen, t.ex. för Svensk Bokhandels debutantporträtt. Jag hade hört om porträttet långt innan min förläggare berättade om det. På Bookstagram och i skrivarpoddar har jag hört folk våndas om vad de ska berätta om sig själva, och nu är det min tur. Jag ska skriva något som presenterar mig och mitt skrivande. Inte en bokpitch eller ett reklaminslag, men såklart ändå en sorts marknadsföring. En av grejerna som ingår i mitt personliga varumärke som författare.

Jag vet, det låter otroligt kommersiellt och långt från bilden av den ensamma författaren som helt förkovrar sig i sitt skrivande och bara lämnar hemmet för att skicka in något nytt till förlaget. Men få personer kan försörja sig på att skriva böcker idag – jag förväntar mig då inte att göra det.  Föreläsningar, skolbesök och annat kan vara ett sätt att få ekonomin går runt, men då blir ju den där synligheten så viktig igen. Och vips, var vi tillbaka på de där fotona och porträttet. Och, såklart, sociala medier.

Photoshoot i kontorets trappa.

Jag startade mitt Instagram-konto för att recensera barnböcker jag läste med mitt barn. Men bara kort därefter blev mitt manus antaget och kontot gled sakta över till att mest handla om mitt eget skrivande. Jag är inte den mest aktiva författaren på sociala medier, men att vara närvarande och lätt att nå har (redan innan boksläppet) lett till en föreläsning och en massa bra kontakter. Mina inlägg här har såklart också bidragit! “Syns man så finns man” var definitivt en av anledningarna till att jag ansökte från första början.

Visst finns det tillfällen där en bok säljer helt oberoende av personen vars namn på boken. Men faktum kvarstår att folk tycker om de bekanta. Gillar vi Astrid Lindgren köper vi gärna fler böcker av Astrid Lindgren. Det kräver mer av oss att ta en chans på ett nytt namn, särskilt om det inte är något som blivit en stor hit på TikTok eller prisats på kultursidorna.

När vi tog fotografierna kändes det viktigt för mig att de skulle kännas som jag. Inte för allvarligt, inte för “ljust och fräscht”. Jag är väldigt glad att fotografen smög in färg både här och där i mina bilder – det ska bli kul att låta er se slutresultatet längre fram!

Debutantporträttet för jag klura på några varv till. Hur skulle du presentera ditt författarskap?

Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver

Intervju med Emma Kanckos, våren 2024

0
0

Intervjun hölls vecka 10. Intervjuare: Emma Kanckos. Intervjuad: Emma Kanckos.

* * * *

Hej, Emma. Vad skriver du just nu?

Hej! Den här våren är intensiv. Schemat är fortfarande fullt med jobb och studier, men på skrivfronten är det just nu (reds. anm. vecka 10) rätt lugnt. Jag har mitt diktmanus hos redaktörerna, så för min del får diktsamlingen vila tills jag får redaktörernas kommentarer, och utöver det har jag ett annat manus (i en annan genre) hos en testläsare, så där står det också stilla. Däremot har jag skrivit några nya dikter som jag är väldigt nöjd den här veckan.

Hur går det med redigeringen av diktsamlingen som ska bli din debutbok?

Jag tycker det går rätt bra! Jag har oerhört duktiga människor till min hjälp, så boken kommer bara bli bättre och bättre för varje redigeringsrunda. Fast det är klart, lite orolig är man ju alltid – jag har ju inte debuterat tidigare. Hur kommer det bli när boken är ute? Kommer någon läsa den? Det här är sådant jag tänker rätt mycket på, men som också är sådant jag måste undvika att tänka på för att inte totalt få writer’s block.

Vad är dina bästa tips mot skrivblockering?

Att skriva vidare ändå, haha. Jag är någon som rätt enkelt kommer in i ett flow när jag skriver, så bara jag faktiskt sätter mig ner för att skriva så brukar slutresultatet ändå bli positivt, eller i alla fall uppmuntrande.

Det verkar som att du skriver på flera projekt samtidigt. Brukar du ofta bolla olika texter?

Ja. Jag har nästan alltid flera skrivprojekt på gång samtidigt. Medan ett manus ska redigeras så kanske jag skriver råmaterial till ett annat. Sällan jobbar jag med flera olika texter samma dag, men att komma lite framåt med flera projekt under en vecka hör till vardagen. Det är en trygghet att ha flera projekt – ifall jag behöver pausa med ett projekt så kan jag jobba vidare med ett annat. På så sätt blir det inte några långa perioder då jag inte skriver något alls. Även det ett bra botemedel mot writer’s block.

Vad är det andra manuset, i den andra genren?

Det är ett lättläst manus till en tävling. Man vet ju aldrig hur det går, men jag håller tummarna för mig själv eftersom jag verkligen gillar manuset.

Vad handlar det andra manuset om?

Det kan jag inte säga, eftersom det som sagt är till en tävling.

Deltar du ofta i tävlingar?

Nja, när det passar in i skrivkalendern och jag får en bra idé. Tidigare i vinter var det t.ex. en ljudbokstävling som var aktuell, men den struntade jag i totalt eftersom ljudböcker inte riktigt är min grej.

Varför gillar du inte ljudböcker?

Det är inte det att jag inte gillar ljudböcker. Jag önskar jag kunde lyssna på ljudböcker, men… Jag somnar. Det kräver för mycket koncentration av mig för att kunna göra något samtidigt som jag lyssnar på en ljudbok, så för att alls hänga med i handlingen måste jag verkligen sitta och lyssna. Och då somnar jag.

Kanske borde du lyssna på mer lättsam litteratur?

Kanske det. Just nu är jag i en fas då jag hellre läser poesi eller facklitteratur, men kanske det blir något lättare till sommaren.

Hur ser dina sommarplaner ut? Blir det en skrivsommar?

Jag måste återkomma gällande sommarens schema, eftersom det är flera stora grejer (arbete/studier/stipendier) som är oklara för tillfället. Men under våren så klarnar nog läget med ekonomin och min tidtabell.

Däremot är ju varje sommar en skrivsommar. Och särskilt i år då jag tänkte utmana mig själv med Julia Camerons 12-veckorskurs enligt boken Lev kreativt. Välkomna att följa med min skrivsommar här på bloggen och på Instagram under hashtaggen #levkreativtsommaren2024 !

Låter som en väldigt intressant sommar. Får man haka på?

Absolut! Jag vill mer än gärna bolla idéer och tankar med andra skrivande människor, och vad bättre än att följa giganten Julia Camerons klassiker till skrivbok? Det är bara att skaffa boken (låna från biblioteket/köpa secondhand/köpa ny) och vara beredd att skriva från och med juni. The more the merrier, liksom. Själv kommer jag i alla fall se till att ha några snygga anteckningsböcker till förfogande under min skrivsommar.

Tack så mycket för den här korta intervjun, Emma. Samma sak om några veckor?

Tack själv. Javisst, det passar bra. Lycka till med att redigera den här intervjun.

Tack. Det kan behövas…

// Emma

@emmakanckos

Glöm inte kreativiteten!

0
0

Vi får ibland frågan om hur det fungerar att kombinera författande av hårdkokta deckare med att vara småbarnsföräldrar.
Svaret är att det går ganska bra!
Hade vi varit mer produktiva om vi inte hade haft barn?
Ja kanske.
Men samtidigt behöver inte mer tid betyda att man får mer ur händerna.
På sätt och vis känns det nästan enklare att få skrivtimmarna gjorda just tack vare barnen.
När dom väl är nattade så börjar våra timmar.
Genom att välja bort Netflix och TV så skapar vi oss ett värdefullt skrivfönster nästan varje kväll.

Den största utmaningen med att skriva deckare med små barn i huset är faktiskt att inte råka skrämma dem.
Ofta högläser vi stycken ur våra manus för varandra och så inte sällan gömmer sig långa nyfikna öron bakom något hörn i hallen utanför köket.
Stycken som: ”Det var blod överallt. Den skarpa lukten av järn och urin stack i näsan”
Eller: ”Sticksåren på bröstkorgen och magen var öppna och köttiga” kan absolut fungera i en kriminalroman, men för en femårig flicka kan det vara ganska obehagliga ord att reflektera över.
Alltså försöker vi hålla barnen utanför själva handlingen i våra böcker.
Men vi vill inte hålla dem utanför själva skapandeprocessen.
Barnen är nyfikna på vad vi gör och vi uppmuntrar dem så ofta vi kan till att skapa sina egna små bilderböcker.
Att försöka inspirera våra barn till kreativt skapande känns viktigt.
Och det behöver ju inte vara små böcker de sysselsätter sig med.
De får gärna måla, kladda, eller klippa och klistra.
Så länge de lyckas hitta glädje i kreativa aktiviteter så blir vi glada.
För det är lätt att glömma bort kreativiteten…

Tre av våra fyra busungar


Det finns så mycket för barnen att fördriva tiden med nuförtiden.
På åttiotalet, när vi var små, så var det barnprogram på TV mellan fem och sex på kvällen.
Alla andra timmar fick vi fylla med lekar och kreativitet.
Tv-spel fanns inte (inga särskilt bra i alla fall) och inte heller internet med sina dansande katter och sjungande hundar.
Vi fick nöja oss med att rita teckningar, hitta på sagor och bygga världar med hjälp av dockor och klossar.
Idag placerar många föräldrar sina barn framför en skärm och låter dem sitta där tills de somnar.
Det blåvita ljuset fostrar en överviktig generation med nedsatt syn, svag social förmåga och bristande fantasi.
Vi vill inte att våra barn ska hamna där.
Det kanske låter präktigt och snobbigt, men det struntar vi i.

Många barn lämnas ensamma med plattan


Nu menar vi absolut inte att vi är bättre än andra föräldrar.
Vi gör säkert massor av misstag som vi själva är blinda för, och om vi ska vara ärliga så gör vi även misstag som vi vet om.
Precis som alla föräldrar är också vi trötta ibland.
Gnälliga och griniga. Slarviga med pengar och rutiner.
Många fel blir det, men en sak är vi ganska duktiga på, och det är att hitta på sysselsättningar åt barnen.
Att få igång olika små projekt.
Så om vi skulle ge ett råd till nyblivna föräldrar så skulle det vara att inte glömma bort kreativiteten!
Ge barnen ett fina ritblock och massa färgkritor i stället för paddor och onödiga abonnemang på olika barnkanaler.
Ge dem tid tillsammans med er, i stället för tid med dataspelen.
Läs mysiga godnattsagor för dem i stället för att låta dem somna framför teven.
Spela spel tillsammans.
Hitta på sagor ihop.
Ner på golvet och lek!
När man väl börjar leka och skapa så blir det enkelt eftersom man får så väldigt mycket tillbaka. 

Älskade research

0
0

Min roman Revor av ljus är en fiktiv historia, med helt påhittade karaktärer och händelseförlopp. Men ön Högbonden och dess fyr där boken utspelas finns på riktigt och min strävan har hela tiden varit att återge platsen på ett så rättvist sätt som möjligt. För att göra det var jag tvungen att lära mig mycket nytt.

Idag skriver jag om research och hur man kan förhålla sig till historiska och geografiska fakta när man skriver fiktion. Det kommer också att handla om arkiv, spännande möten och bläckfläckar.

Min roman har två berättelser i två olika tider – 2010 och 1914. Eftersom jag känner till ön och har varit där flera gånger var den modernare historien lättare att skriva på ett rättvisande sätt. För den äldre delen krävdes mycket efterforskning. För jag ville att även den tidens förutsättningar skulle skildras så trovärdigt som möjligt. 

Några exempel så saker som jag behövde lära mig:

  • Hur såg livet ut på en fyrplats?
  • Hur funkar ens en fyr?
  • Hur levde man sitt liv ute på Högbonden innan elektricitet, rinnande vatten och telefon fanns på plats?
  • Hur bedrevs undervisning under tidigt 1900-tal?

Mycket kan man naturligtvis googla sig till. Det är så många gånger som jag har tänkt på hur svårt det måste ha varit förr i tiden när det inte var ett alternativ. Skrivandet måste ha tagit mycket längre tid om man för varje detalj som man själv inte hade koll på behövde åka till ett bibliotek, museum eller leta upp den där experten som kan allt om fyrlinsar av tredje och fjärde ordningen. Genom internetsökningar kunde jag hitta många svar på mina frågor.

Till exempel har Svenska Fyrsällskapet en helt fantastisk hemsida med all information man kan tänka sig om livet på en fyrplats. I deras medlemstidning Blänket finns dessutom alltid levnadsberättelser och minnen från förr.

På en sida som heter Lärarnashistoria.se hittade jag en annan guldgruva. Inför folkskolans 100-årsjubileum 1942 ombads då eller tidigare verksamma lärare skriva ner minnen från sin lärartjänst. Femton av dessa fanns inskannade och tillgängliga på hemsidan.

Jag har också tillbringat mycket tid i arkiv. På stadsarkivet i Stockholm har jag suttit med rapporter, skrivelser och dagböcker från Sveriges fyrplatser. I Härnösands på Landsarkivet kunde jag ta del av incidentrapporter och personallistor från desamma. Och SMHI:s arkivarier kunde förse mig med de väderleksrapporter som inrapporterades från fyrplatserna under de månader 1913 och 1914 som min bok utspelar sig under.

Men det var de personliga mötena som gav mig allra mest. Genom att prata med kunniga människor som antingen själva arbetat vid en fyr, eller känt någon som gjort det lärde jag mig om fyrmästaren, fyrvaktaren och fyrbiträdets roller och hierarkin mellan dem, om det tunga och viktiga arbetet med att hålla ljuset brinnande i alla väder och om vardagen.

Mäktigast var nog när jag talade med den då 92-åriga Marianne Brus. Hon är Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Hon föddes in i en fyrfamilj som bodde på Understen i Södra Kvarken och berättade om sin barndom på den karga klippan. Till skillnad från de barn som växte upp på Högbonden och vars berättelser jag läst i tidningsartiklar, älskade hon sin uppväxt på ön. När hon senare i livet fick chansen att flytta tillbaka igen tvekade hon inte.

Hon flyttade in igen i den gamla lotsbarnskolan och här händer något. Fiktion och verklighet möts. Jag har ju skrivit den här berättelsen för att lyfta fram de kvinnor som historieskrivningen riskerar att glömma bort. Det har jag berättat om i tidigare inlägg. Parallellt med romanskrivandet har jag haft ett annat, dokumentärt projekt på gång. I det har jag gett mig på att kartlägga de faktiska lärarinnorna som jobbade på Högbonden. Min efterforskning har lett mig till tre namn och två av lärarinnonrna flyttade faktiskt till Understen efter sina terminer på Högbonden.

Fyrplatsen på Understen

När jag talade med Marianne, insåg jag att de då måste ha arbetat i samma lokal som hon bodde i. Jag frågade henne om det fanns något kvar som påminde om tiden när det bedrevs undervisning på Understen, men tyvärr har alla skolbänkar och katedern kastats ut. Men en sak finns kvar – en bläckfläck på trägolvet, som måste härstamma från skoltiden. Kanske något av skolbarnen eller lärarinnan själv spillde ut ett av bläckhornen. Den här detaljen kändes så stark så den fick följa med in i min roman.

Jag tror inte att jag hade hittat på den här detaljen om jag inte hade pratat med Marianne om bostaden. Man kan googla sig till mycket, men för mig är det mest värdefulla, de små anekdoterna som sticker ut i en berättelse. En detalj som en bläckfläck eller en replik, som när min mormor flyttade in till Ö-vik från landet på 50-talet när hennes man startade upp sin målarfirma. Hon tog hand om barnen och hemmet och skapade ett starkt umgänge med de andra hemmafruarna i huset. Vissa särskilt trötta dagar, när de inte kände för att städa – det här berättade mormor för mig när jag var liten och repliken dök upp när jag skrev om Högbonden – föreslog alltid någon av dem: ”Nä, hörni tanter! Idag sopar vi bara mellan mattorna och sedan spelar vi Uno.” Naturligtvis lånade jag med den frasen också!

Jag har hört av mig till så många under arbetet med romanen och i de allra flesta fallen tas min nyfikenhet emot med öppna armar. Ibland har jag tvekat att mejla eller ringa upp någon av rädsla att störa, men det mottagande jag har fått har gjort mig modigare. Människor är generösa med sina livsberättelser. När de väl förstått att jag är seriös och inte är ute efter att hänga ut eller smutskasta någon, utan genuint intresserad av den här tiden och hur det var att leva då, delar de flesta med sig. Det är jag så tacksam för.

Enkät: Vilken författare, död eller levande, skulle du vilja ta en lunch med?

0
0

Dagens enkätfråga är precis lika galen som den låter – och vi ser verkligen fram emot att höra bidrag från er läsare! Vem skulle ni vilja ta en lunch med?

JENNY

Franz Kafka, helt klart! Jag tror han var urmysig att hänga med. Den där t-shirten med texten “Kafka hade det inte heller så roligt” är skriven av någon som inte alls har fattat hans humor. Kafkas noveller och romaner är full av underfundig, svart humor och efter att ha läst Max Brods biografi där han beskriver hur de brukade sitta och gapskratta när Franz läste högt för Max, är jag övertygad. Han får bli min lunchdate!

EMMA

Jag la ner många år på att forska Samuel Selvon (1923-1994) och hans författarskap. Han skriver humoristiskt, och efter att ha lyssnat på inspelningar där han läser upp sina verk – och skrattar åt sina egna skämt! – känner jag verkligen en stark koppling till hans författarskap och person. Jag tror det skulle bli en galet kul lunchträff!

REICHARD & REICHARD

Jocke: Jag vill luncha med Leif GW Persson för det finns så många kriminaltekniska frågor jag skulle vilja grotta ner mig i tillsammans med honom. 

Carro: Jag vill äta lunch med Camilla Läckberg och ta del av hennes knep för hur man skriver en fantastisk deckare, jag menar 35 miljoner sålda böcker…

ALEXANDRA

Det känns så basic att välja Astrid Lindgren – men jag gör det ändå! Jag vill bara höra henne prata med den där rösten som är barndomen personifierad för mig, och kanske ja ett samtal om att våga lita på att barn kan hantera mörker. 

MATHIAS

Av någon outgrundlig anledning är August Strindberg det första namnet som poppar upp. Vore det inte jäkligt festligt att ta med honom till McDonalds –  och se på när han kämpar med att få bort resterna av chili cheese ur den där märkliga mustaschen? Det skulle garanterat bli ett spännande och surrealistiskt samtal också!

Kan en romanfigur tala?

0
0

Veckans gästbloggare är Malin Hasselblad. Hon debuterar på Romanus & Selling den 25 april med Framtidens hjärta – en roman om vad frihet och lust egentligen kan innebära. Och om vad som händer när man, i frihetens namn, börjar skada andra, och sig själv.


Några gånger har jag träffat min romans huvudperson, poeten Majakovskijs älskarinna Lili Brik, i drömmar. Jag vaknar med känslan av nästan fysisk närhet, ett slags innerlighet som tar tid att hämta sig ifrån. Jag är inte galen, i stället tänker jag att det är resultatet av intensiva skrivperioder att hon ”flyttat in” i mitt medvetande. I drömmarna har vi talat om kärleken, och mitt drömjag har försökt intervjua henne så gott jag kan. En gång, när jag satt i hennes datja med hennes siste man Vasilij Katanjan vid sin sida, frågade jag henne om hon inte kunde läsa min text: ”Jag vill ju veta vad du tycker!” Hon skrattade: ”Men dumsnut! Vi talar ju inte svenska! I så fall får du översätta texten till ryska.”

Lili Brik.

Jag är uppenbarligen inte ensam bland skrivande människor om att ha de här upplevelserna. I boken ”The Voices Within – The History and Science of How We Talk to Ourselves” (Profile Books, 2016) redogör den brittiske psykologen Charles Fernyhough för en undersökning med 91 yrkesverksamma författare. Hela sju av tio angav att de ibland hörde sina fiktiva figurer tala. 41 procent svarade att de kunde samtala med sina figurer, som i en dialog. Någon svarar detaljerat att han ”alltid hör deras röster som om de kommer från höger, aldrig från vänster”. (Om du som läser känner igen dig, kommentera gärna: hur är det för dig?)

Mitt nattliga jags fåfänga förhoppning om att fråga ut min protagonist får förlåtas. Lili Brik, som jag skriver om, har ju faktiskt existerat. Hon växte upp i tsartidens Moskva, hon genomlevde revolutioner, inbördeskrig, svält och förtryck, och det under en lång tid – hon dog 1978. Hon omgavs av sin tids stjärnor, inte minst poeten Vladimir Majakovskij, som är min boks andra huvudperson. Hur skriver en nutida kvinna i Sverige om sådant?

Framtidens hjärta släpps den 25 april.

Svårigheterna har varit många. Ta bara sådana ytliga saker som vad saker heter. I Ryssland har det mesta bytt namn inte bara en utan flera gånger. Sankt Petersburg, där Lili växte upp, blev Petrograd, som blev Leningrad, och så Petersburg igen. Paradgatan Nevskij Prospekt, där Lili och hennes amourer spatserade omkring, hette plötsligt 25:e oktober-prospektet, men inte heller det namnet finns kvar. Valutor ändrades och övergavs. Inte ens tideräkningen är densamma. Det finns hur många faktamässiga diken som helst som en aspirerande författare kan råka hamna i när man skriver om Rysslands 1900-tal.

Nu som då är Ryssland ett imperium fläckat i blod, där makthavare gör som de vill och där mycket inte kan sägas, knappt ens tänkas. Så ta till exempel de brev och självbiografiska fragment Lili lämnat efter sig. Hur mycket står mellan raderna eller förblev osagt? Hur pass uppriktigt kunde Lili och hennes närstående tala om vad oktoberrevolutionen egentligen innebar? De fick ju uppleva att vänner och bekanta fängslades, förvisades, avrättades. 

Jag har försökt närma mig det hela som en forskare. Försökt läsa så mycket jag kan om tiden, om människorna och idéerna. Suttit hopkrupen över historiska kartor och fotografier. Tack Internet för digitaliserade arkiv, och tack alla människor som hjälpt mig så att jag inte behövt resa till Ryssland för att själv försöka gräva! Ett land som, med tanke på läget nu, jag inte kan tänka mig att besöka.

Mitt credo har varit att inte skriva något som är osannolikt, något som uppenbart går emot det vi vet har inträffat. Jag måste däremot addera, nyansera, fördjupa – kort sagt våga språnget till fiktionen, till den värld som bara måste lyda de lagar som den själv har ställt upp.

På så vis har ”min” Lili efter hand behövt frigöra sig en smula från Lili Brik. Men jag hoppas att hon, om hon hälsar på i drömmen igen, kan läsa boken och känna att jag hedrat henne; hedrat hennes försök att leva som en människa, också i en omöjlig tid.

Malin Hasselblad.

En bakgata i Bangladesh

0
0

För några veckor sedan skrev jag om ljud och musik i text, och idag tänkte jag istället ägna mig åt lukter och smak. Inför detta inlägg roade jag mig därför med att skumma igenom min debut Nya grannar och gamla ex för att botanisera bland olika doft- och smaksensationer i texten. Bland dessa märks bland annat Turkisk peppar, Bordeauxvin, bearnaisesås, whisky och…mustig bajsblöja. Mmm! Känner ni? Särskilt ni som är, eller har varit, småbarnsföräldrar?

Ändå inga superavancerade essenser så långt, utan ganska enkelt och rakt på, någon som druckit Famous Grouse eller Johnnie Walker känner på sin höjd en vämjelig smak av skotsk whisky i gommen. Men om jag slängt in exempelvis gurkmeja, kardemumma och spiskummin är det däremot inte lika säkert att alla kan frambringa en smakreferens. Personligen vet jag vad gurkmeja är, men jag kan inte påstå att jag får upp en särskild doft eller smak. I det här fallet skulle jag nog hellre röra ihop de tre kryddorna i en gryta och förenklat beskriva det som doften av indisk mat.

Ett av mina favoritgrepp när jag skriver är annars att samla lukter på en plats, och i ovan exempel skulle det kunna vara doften av indisk restaurang. Doftnoterna man möts av så fort dörren till krogen öppnas, en distinkt doft som trevande vandrar ut från köket och registreras i luktsinnet. Curry och naanbröd. Vitlök och Vindaloo. En touch av urin från en ostädad toalett där dörren olyckligtvis lämnats på glänt. Personligen tycker jag att det ändå kan bli lite för platt och enkelt att bluddra om indiska restauranger, jag tar hellre ut svängarna rejält.

För det går naturligtvis att spetsa till platsen betydligt mer än så. Vägledd av texten kan jag förhoppningsvis få läsaren att fantisera iväg och imaginärt göra ett besök på en udda plats – och framförallt försöka föreställa sig hur den platsen luktar. Och det här fenomenet vill jag kalla för doften av en bakgata i Bangladesh.

Jag har själv aldrig varit i Bangladesh (men jag vill hemskt gärna resa dit!). Däremot har jag givetvis fördomar, förutfattade meningar och idéer om hur det är. Och precis som varje enskild läsare kan jag göra det till min bakgata i Bangladesh – och bestämma hur det luktar där.

Det är fuktigt och varmt, och temperaturen skapar en ljummen fond som ramar in alla dofter. Jag kanske slänger in ett minne från Sri Lanka, som jag föreställer mig är hyggligt likt vår plats. Det är bullrigt och stökigt, med människor precis överallt, och det ligger en latent doftfusion av kloak och sopor i luften. Jag lägger till lite allmänna avgaser, samt ett sammelsurium av spännande dofter från en märklig och av svenska Hälsovårdsmyndigheten ej sanktionerad streetfood. I tanken sker snart en smakexplosion och voilà – en unik bangladeshisk doftmix tränger fram genom texten!

Hur känner du doft och smak i text?

Någonstans i Dhaka.

Skrivprogram och andra författarverktyg

0
0

Penna och papper i all ära, men jag jobbar bäst på dator. Kanske för att jag fick tillgång till en så tidigt att min handstil blev dömd till att aldrig komma förbi någon av en lågstadieelevs. Men vad är den bästa programvaran för ditt bokskrivande?

Min sambo skrattar alltid åt min vilja att hitta den där perfekta prylen eller programmet som ska göra mitt liv enklare, och det är sant att jag gillar smarta funktioner och finesser. När det kommer till skrivande har jag än så länge inte hittat någon ordbehandlare som har ALLT, men några kommer riktigt nära. Här listar jag mina favoriter.

Scrivener

Mmm, översikt! Skrivener är programmet för dig som gillar att sätta upp post-its på väggen men tycker det är störigt att de är svåra att ta med sig hemifrån. Programmet låter dig dela upp ditt skrivprojekt i delar och kapitel, som du sedan enkelt kan strukturera om och överblicka. Du kan även färgkoda, markera hur långt du kommit i redigeringen av varje kapitel och mycket mer. När jag fortfarande hade flera point-of-views i mitt manus så vad det ett jättebra sätt att hålla koll på hur mycket plats varje karaktär fick.

Scrivener har också massor med mallar och manusformat. Du får färdiga mallar för miljö- och karaktärsbeskrivningar som du kan spara direkt i ditt projekt istället för att ha allt utspritt i olika filer. Scrivener stödjer skrivande av allt från böcker till en pjäser och akademisk uppsatser och har mängder med export-möjligheter för alla möjliga format, t.ex. EPUB om du vill publicera ditt projekt som e-bok.

Jag skrev den första och andra versionen av Vi är bara inte vänner längre i Scrivener, och hade gärna fortsatt använda verktyget om det funnits en välfungerande online-syncning. Det går att sätta upp en manuell via DropBox, men det funkade aldrig särskilt smidigt för mig. Kommentarsfunktionen är också en svaghet och lämnar en del att önska.

Scrivener är alltså inte optimalt för feedback eller projekt där du jobbar med andra. Men för att få ordning på ditt manus, och särskilt första utkastet, är det verkligen guld värt! 

Google Docs

De flesta känner redan till Googles ordbehandlare, men den förtjänar ändå att nämnas. Så länge du har en internetuppkoppling (eller aktiverar offlineläget för ditt dokument) kan du skriva var du vill och när du vill, och fritt hoppa mellan telefon, surfplatta och dator. Du kan använda dokumentets innehållsförteckning för att enkelt hoppa mellan kapitel och förflytta dig runt när manuset börjar bli svåröversiktligt, vilket funkar helt okej även om det är långt ifrån Scrivener-nivå.

Men Google skiner som mest när det gäller samarbete och feedback. Det är så himla enkelt att dela dokument med varandra, och utöver att kommentera så finns också min favorit – förslagsfunktionen – där du kan föreslå alternativa formuleringar eller strykningar utan att ta bort originalet ur dokumentet. Sen är det upp till mottagaren av din idé att godkänna eller avslå ändringen. Det här kan snabba på en redigeringsprocess så otroligt mycket! Det är också otroligt enkelt att hoppa mellan olika versioner av ditt manus utan att ha mängder av olika filer från olika tillfällen sparade med hjälp av versionshistoriken.

Sen är det såklart bekvämt att Docs är helt gratis att använda!

Microsoft Word

Jag nämner mest Word för att jag känner att det borde nämnas. Jag kan ärligt talat inte riktigt se storheten. Det har inte Google Docs smidighet eller Scriveners niche-funktionalitet för författare. Upplys mig gärna, Word-förespråkare! Vad är det jag missar?

Många förlag vill dock ha saker inskickade i Word, så då exporterar jag artigt ut en .docx-fil. Men jag kan ha övertalat min stackars förläggare Ada att ta hand om och kommentera min manus direkt i Docs …

Grammarly

For all of you English lovers out there! Jag skriver mina böcker på svenska, men när jag skriver spel är det engelska som gäller och där är Grammarly ovärderligt för mig. Grammarly går att använda både via deras egen sajt eller som en plugin till Google Chrome och kontrollerar löpande ditt språk och din grammatik. Tjänsten varnar för när du blir onödigt långtandig, misshandlar meningsuppbygningar eller helt enkelt stavar fel.

Viktigt att ta med sig dock är att Grammarly inte ersätter en bra grund i engelska språket. Om du accepterar alla förslag det ger hej vilt kommer resultatet inte att bli bra, utan du måste själv analysera när det passar att göra de föreslagna ändringarna. Många språkliga krumbukter och konstiga ordval vi gör som författare är ju medvetna – även om de tekniskt sätt kan ses som fel av en AI.

ChatGPT

Uff, känner ni hur kontroversiellt det blev här? Låt mig börja med att säga att jag aldrig låtit en AI skriva något åt mig. Däremot har ChatGPT ersätt en mängd blandade tjänster som synonym-listor, namngeneratorer, enkla faktasökningar och liknande. Det är praktiskt att kunna göra alla dessa saker på en sajt istället för att hoppa runt.

Som med Grammarly ovan är det dock så otroligt viktigt att ha ögonen med sig och ta aktiva beslut. Kanske behöver du inte dubbelkolla att namnet Titti från “100 flicknamn på T” faktiskt finns på riktigt, men så fort det kommer till mer avancerade förfrågningar gäller det såklart att du kollar upp källor innan du skickar ut ditt verk i världen.


Så! Det var några av de verktyg som jag använt under min resa. Har du några andra tips?

Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver

Lev som en poet

0
0

Att leva som poet är att se livet med universums skimmer. Därför kommer nu en rad rekommendationer för hur du kan leva som poet.

Att börja dagen med en rask promenad är ett starkt kort. Detta för att utsätta sig för vädrets humör och för en chans att hinna i kapp planetens försprång. Frisk luft behöver vi alla, men särskilt naturpoeter behöver luftas i skog och havsområden regelbundet.

Väl hemma från utflykten påbörjas dagens njutningsmoment. Njutning hör livet till, och att verkligen se det stora i det lilla är poetens gåva i vardagen. En kopp kaffe har aldrig varit så intressant och haft så många nivåer och atmosfärer som när en poet försöker hitta den perfekta, om än klyschiga, beskrivningen på bitterljuvt elixir. Se därför till att verkligen inspektera färger och dofter innan ruset greppar tag i dig.

Att fånga in minst ett poem om dagen är att rekommendera, och det görs till exempel genom att skaffa sig ett mört sittfläsk och en vacker skrivbok. Tjocka sammetslena sidor och vassa pennor som skär igenom huden är till fördel för att fånga upp de utsökta och ivriga tecknen på sidorna. Dock kan det hända att utflykten och förmiddagens njutningsmoment har satt fart på kreativiteten och att du inte hinner fram till skrivboken. Då lämpar sig kvitton, post it-lappar och telefonappar för svindlande diktfraser och stärkta metaforer. Allt det här är grogrunden till storartade dikter och de tenderar att ha bråttom. Det är som att universum i förbifarten bestämt sig att slänga en gåva åt poetens håll. Poetens uppgift är därför att snabbt fånga upp poemet. Ibland är förtjusningen intensiv och nuet det enda som finns tillgängligt. Och en kort romans är en romans likväl.

Luncher på favoritställen är ett måste, och om det går utan att spränga budgeten kan en dag förgyllas genom att unna sig något nytt och vackert. Att flörta med sitt skrivliv alltför ofta är en dyr saga, men ack – så poetisk du känner dig när du som en drake sitter på sitt berg av guld och juveler! Att bara smeka ett nyinköpt skrivdon är som när en medelålders man förälskar sig i en liten röd sportbil. Ingen förälskelse är mer sann än den som bejakar ens inre drömmar.

För att ge en kontrast till konsumtionen beger sig poeten sedan till biblioteket – demokratins bostad, kulturens hemadress, litteraturens fysiska gudomliga form. Här bör du noggrant gå igenom poesihyllorna och plocka på dig allt som sticker ut. Ingen bok lämnas åt sitt öde, så länge det inte är en bok med stämpeln ”Nåja, den här borde jag väl läsa någon gång”. Låna böcker med iver och ett barns blick på godishyllan i butiken. Ta med hem titlar som skriker ditt namn, och de böcker som i skymundan viskar snuskigheter som bara du förstår dig på. Du vet nog vilka böcker som vill hem med dig, se bara till att umgänget sker med samtycke.

En perfekt kväll består av en god middag och samtal med andra kreativa. Här behövs ingen poesi; för vet ni, att bara få diskutera sitt skrivande med andra författare (eller bara snacka skit) kan sätta fart på kreativiteten på sådana oväntade sätt att du höjer glaset lite för många gånger och dansar hem i vårnatten i ett rus av hoppfullhet (och troligen med för tunna kläder).

Som avslutning söker sig poeten till sängs. En god natts sömn behövs för att släppa loss det undermedvetna. Alla poeter vet att skrivandet består en stor mängd tid att stirra ut i intet, men genom att låta fantasin återhämta sig lockas den lättare fram under hjärngymnastiken som är prokrastinering.

Länge leve poesin!

// Emma

@emmakanckos