Foto: Stefan Tell

En hästtjejs kärlek till hästen gör att hon ofta sätter sig själv och sina egna behov efter hästens behov. I ett stall är det alltid hästens behov först, oavsett allt. Efter ridningen ska hästen skötas, fodras, utrustningen ska tas om hand och stallet ska städas. Det spelar ingen roll hur trött, hungrig, varm eller kall ryttaren är. Vi använder hästen och måste därför se till att den har allt för att må bra. Därför ligger det i hästtjejers natur att bortse från sina egna behov och med det medföljer en risk för att bli utnyttjad.

Stallet är oftast en bra och trygg plats att växa upp på. Men få hästtjejer äger hästen som de älskar över allt annat och kan då lätt bli utnyttjade av häst- eller stallägare som alltid befinner sig i en maktposition. Det är lätt att spela på ett dåligt samvete, att använda argument som ”för hästens skull” eller att hota med att hästtjejen får sluta rida hästen om hon inte ställer upp på villkor som hela tiden förändras.

I Vänd rätt upp har jag velat gestalta både kärleken till hästarna men också hästtjejens och hästskötarens utsatthet. Ylva äger inte hästarna hon älskar, det gör att hon är mer sårbar i stallet än vad Nicole är. Nicole har möjlighet att själv bestämma över sin häst, vilket Ylva inte har. Ylva måste hela tiden anpassa sig efter hur Solveig, Fredrik eller Sara vill ha det och har liten möjlighet att påverka trots att de är nöjda med hennes arbetsinsats. Hon gör allt för att vara dem till lags och skjuter sina egna gränser längre och längre bort. 

Det håller på att ske en förändring inom ridsporten gällande yrkesverksamma hästskötares villkor och rättigheter. Men det var inte längesedan som det gick att läsa i annonserna: ”egen häst kan inte medtas eftersom du inte kommer ha tid att rida”. Vilket indirekt säger att den anställde förväntas jobba dygnet runt. I många fall räknas bostad, stallplats och ridlektioner som del av lönen, kvar blir endast ett par tusenlappar i fickpengar. Det är inte ovanligt att tjänsterna istället kallas för ”praktikplats” eller ”elevplats” trots att inga skolor är inblandade. Oftast är det långa dagar och hårt arbete. De senaste halvåret händer det dock allt oftare att det är ”lön enligt avtal” och ”rullande 5-dagars schema” i annonserna.

Hästskötarens ickeexisterande villkor och dåliga löner är ett av ridsportens största problem och bidrar till den låga status som ridsport ofta är förknippad med. Att rättigheterna stärks och lönerna höjs är otroligt viktigt, både för sporten och för att komma tillrätta med den beroendesituation många hästtjejer sätts i när de får ansvar för en häst.

Photo by Tobi on Pexels.com

Hur får man en text att flöda? Att bli rytmisk och varierande? Ibland är det lätt att hamna i att alla meningar blir lika långa, det blir stolpigt och tråkigt, texten sjunger inte.

Övning: Läs en text du har skrivit högt. Lyssna verkligen på vad du läser. För att ännu bättre hitta rytmen i texten kan den behöva bli kroppslig – prova att gå medan du läser. Ta ett steg för varje ord och stanna vid punkt. Finns det meningar där du vill snabba på stegen och småspringa? Finns det meningar som är korta och tunga, långsamma? Eller har alla promenader samma energi, sträcka och intensitet? Låt texten få bli fysisk så kanske du får syn på partier i texten som behöver bli mer levande, tempomässigt.

Lycka till!

För nästan exakt två år sedan fick jag veta att jag skulle gifta mig i tv. Det skulle ske om två veckor med en kvinna jag aldrig träffat, inte sett på bild eller ens visste namnet på. I augusti 2016 blev jag antagen till SVT:s program Gift vid första ögonkastet och det kommande året blev ett av mina mest händelserika någonsin.  Jag gav mig ut på en resa i något helt okänt, både i relationen med min fru och i att vara en huvudperson i ett teveprogram som kom att ses av var tionde svensk.

När programmet sändes bloggade jag om mina upplevelser från teveäventyret, gav tittarna en annan dimension till av den verklighet som presenterades på rutan. Jag fick många bra reaktioner på detta och när sändningarna var över och den värsta mediehysterin lagt sig, kände jag att jag hade mer att säga.

Jag har tidigare skrivit fyra fackböcker om småföretagande och e-handel. Den fjärde boken kom ut under inspelningsperioden. Min första tanke var att skriva en fackbok om parrelationer baserad på mina egna erfarenheter. Jag var trygg i den processen, jag visste hur jag jobbat fram de andra fackböckerna och denna skulle inte bli så annorlunda att skriva.

Min process när jag skrivit fakta har varit att jag har ett övergripande tema för boken, sedan hittar jag på lämpliga kapitelrubriker som jag fyller med innehåll. Sist av allt flyttar jag om kapitlen så att de får ett naturligt flöde. Så skulle jag också kunna skriva om mitt teve-äktenskap men jag kände att det finns mycket litteratur om relationer och dessutom är SVT stenhårda på att medverkar inte får använda programmets namn någonstans – det är knappt jag vågar nämna det här.

Att skriva en roman kändes mer utmanande, jag visste inte riktigt hur jag skulle “ta tag i det”, vilken angreppsvinkel jag skulle utgå ifrån. Men en god vän till mig (och tillika författare) sa “Tänk dig att du tar din motsats och stoppar in i samma situation, alltså en person som inte är speciellt extrovert och inte heller intresserad av dejting. Hur skulle han agera?” Det fick mig att börja tänka.

Men hur skulle jag skriva en roman och skulle jag skriva linjärt, från början till slut, eller? Jag kände instinktivt att min tidigare strategi att, skriva kapitelnamn och sedan fylla på med innehåll, inte skulle fungera för en roman. Jag frågade några av mina vänner som skrivit skönlitteratur och de rådde mig unisont att skriva ett synopsis men jag är jätterädd för planer, framförallt detaljerade planer, eftersom jag är rädd att de snarare hindrar min kreativa process än släpper den fri. En plan blir lätt en karta med en väg att följa, och då är jag rädd att allt redan blir klart i planeringsstadiet och minimerar den kreativa processen under skrivandets gång.

Några månader innan detta hände hade jag varit på exklusiv workshop med manusförfattaren Bob Doleman, mest känd för åttiotalsklassikern Willow och dramat Drömmarnas horisont. Workshopen handlade om hjältens resa (the Hero’s Journey) och redan då kände jag att den här modellen skulle jag vilja använda för någon annan typ av berättelse än en klassisk hjältesaga, men jag visste inte vilken.

Jag började skissa med hjälteresan bas och fick fram rubriker och nyckelord – bara korta punkter som till exempel “Kicki och Robert träffas”, “Resa till Milano”, “Robert njuter av arkitektur”. Med de större delarna på plats kunde jag skriva det jag hade lust med, det jag fann inspiration till – och det blev inte linjärt. Jag skrev ett kapitel här och ett kapitel där. Början på en bok är viktig och den skrev jag om flera gånger. Många har reagerat på inledningen men jag kände att det var bäst att fånga in läsaren direkt, slå hen i magen och kanske skapa nyfikenhet redan på första sidan.

Jag jobbade mot en förbestämd deadline; boken skulle komma i tryck i mars-april 2018 och jag lyckades skriva min debutroman “Tiamo – Match vid första klicket” på sju månader, från första rad till slutredigering.

Att sedan jag tackade nej till förlaget som ville ge ut boken och istället gav ut boken själv, är ett annat blogginlägg.

Foto: Henrik Berglund

Jag har varit ordentligt sjuk sen i slutet av juli. Legat på sjukhus med en obegriplig inflammation i kroppen. Det har vänt upp och ner på min och min familjs tillvaro. Och det är därför jag inte har bloggat de senaste veckorna.

Jag har ännu inte riktigt kunnat ta in hur illa det har varit. En vän har besökt mig på sjukhuset flera gånger för att hålla mig sällskap. Hon sa: ”Du är en seg typ.”

Det peppade mig. För när du inte kan gå upp ur sängen utan hjälp, tar dig fram med rullator, har hög feber och läkarna inte vet vad det är för fel på dig, behöver du nån som säger att du klarar det. När det till och med gör ont att få en kram.

Jag är nog en seg typ. Det är nog de flesta som ger sig på uppgiften att skriva en bok. Jag ger inte upp. Jag tar ett djupt andetag vid varje nålstick. Jag dricker medicin som smakar gammal karpdamm. För jag vill ut på andra sidan. Skriva manus med mina nyfunna kollegor, leva life och se min yngsta son börja skolan.

Jag minns hur det var att börja första klass. Pyttan och jag sprang in i klassrummet före alla andra. Så otroligt sugna på att lära oss läsa, skriva och ha roliga timmen! Vi blev tillsagda av fröken. Backade och väntade på vår tur. Sen in igen.

Lusten att vilja ut på andra sidan och att vilja skriva är konstant. Den gör mig seg. Jag har så många projekt som bubblar i mig. Men som läkaren sa: ”Det finns inget du kan göra för att påskynda den här processen. Vila och var med din familj.”

Jag är hemma nu.

I oktober debuterar jag som författare. Jag kan inte påskynda processen med min återhämtning, men hoppas så klart att jag är mycket bättre då. Att jag kan skåla med familj, vänner och förläggare – ja, alla som har trott på mig – och springa ut på andra sidan!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack bästa Arianna Bommarco för att du skrivit på Debutantbloggen i mitt ställe! Tack debutantbloggarna som har råddat. Och tack vänner, familj och uppdragsgivare för ert stöd. Jag fortsätter nu att skriva blogg på måndagar.

Foto: Jakob Almer

Hösten är på väg, eller så har jag känt de senaste tre veckorna sedan semestern var över. Synd bara att sommaren dröjer sig kvar och mina koftor hänger fortfarande i garderoben. För mig har hösten alltid varit den bästa årstiden för att skriva. Det passar in i hela höstkonceptet. En kopp te, raggsockar och datorn i knäet som håller en varm. Ibland tassar jag även iväg för att ta en bit mörk choklad. Utanför ser det ut som att löven brinner vilket blir en kontrast till den mörka himlen, det är verkligen en magisk säsong. Jag läste någonstans, minns inte riktigt var, att under sommaren är ens energi utåt men till hösten är det fokus inåt. Sommaren är som en explosion när alla rutiner sprängs medan under hösten så landar man och återgår till ett inbitet mönster. Jag gillar sommaren men jag gillar också det som den här årstiden står för. Det som även gör hösten lite extra kul är bokmässan i slutet av september. I år är det första gången som jag besöker mässan tillsammans med min bok. Jag är inbokad för att signera i Visto förlags monter vid två tillfällen, ska meddela er vilken tid när det närmar sig. Dagen efter mässan fyller jag dessutom år, blir hela 32 år, men att spendera en hel helg på mässan känns som ett enda stort bokkalas så något mer firande kommer jag nog inte orka med

Annars händer det just nu inte så mycket för mig. Jag väntar på september när jag kan börja jobba. På riktigt… jag jobbar hela tiden egentligen, men ni vet, ha en bestämd arbetstid. Något kul som har hänt senaste tiden är att min man har bytt jobb och har redan lyckats sälja 9 böcker, haha, synd att han är en sådan duktig läkare annars hade han varit perfekt som min försäljningsassistent Jag fick också ett mail förra veckan från Kävlinge bibliotek där jag hade mitt författarframträdande innan sommaren. Under min föreläsning framförde jag ett önskemål om att biblioteken skulle ha specifika hyllor för romance, för att sprida romance och ge böckerna sin ”rätta” stämpel vilket också gör de lättare att hitta. Det är nämligen inte det lättaste att hitta romance i mängden av skönlitteratur. Men hör och häpna, efter mitt besök har Kävlinge bibliotek ordnat med en hel hyllsektion med just romance & feelgood. Är det inte underbart?! Det är i alla fall ett steg framåt och det är ju otroligt kul. Det bekräftar också att det finns en bra anledning för oss som skriver romance att åka på dessa författarframträdande för att sprida kunskap om romance samt komma med idéer för hur man kan göra för att hjälpa romance blomstra.

Foto: Jini Sofia Lee

Jag har en förmåga att minnas till synes meningslösa detaljer. Och då även detaljer från 20 år tillbaka i tiden. Sådant som vad någon hade på sig vid ett visst tillfälle, vad människor sa, folks kroppshållning, mimik, vad folk berättar att deras man eller barn har sagt vid ett visst tillfälle, vad folk har för ögon-, eller hårfärg, hur någons ögonbryn ser ut. Hur har folk organiserat sina badrum? Hur ser det ut på kollegors skrivbord på jobbet? Vad äter andra? Jag försöker också ständigt läsa av människor och har koll på människor runtomkring mig. Deras blickar avslöjar mycket, tonfall likaså. Menar hen det hen säger nu? Anade jag inte lite ledsenhet i blicken?

Mina kompisar från högstadietiden tycker att det är roligt att fråga mig saker från den tiden för jag minns saker som de absolut inte minns. När jag gör de påminda om vissa saker känner de igenom dem och börjar minnas.

Jag har alltid tänkt och önskat att jag kunde vara bra på någonting vettigt, någonting som en kan ha användning av. Att ha en talang. Att lägga märke till och minnas en massa meningslösa detaljer kändes liksom inte som en förmåga att ha nytta av.

Eller? Först nu har jag börjar inse att just den förmågan är av otrolig nytta som författare. För på något sätt är det just det, det handlar om. Att fånga upp små detaljer, nyanser, för att kanske kunna skildra det som sägs mellan raderna eller för att beskriva en person eller en miljö. Jag tror att det är detaljerna som gör helheten trovärdig och som gör att andra kan se mina karaktärer framför sig och känna det de känner. Jag är en betraktare och introvert. Jag tycker om att sitta lite vid sidan om och studera andra människor medan de pratar och interagerar. Jag har inte själv ett jättestort behov av att vara delaktig, utan jag trivs jättebra att betrakta andra utifrån. Det är lite som att titta på en film. Och dessa filmer pågår dygnet runt överallt.

Att folk berättar vad deras partners har sagt är utmärkt att låna till sina karaktärer i böcker. För oftast säger eller gör folk så knasiga saker i verkligheten som jag aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna komma på själv.

Det jag uppfattar när jag betraktar kan jag samla ihop och skapa en karaktär av. Blanda olika ingredienser av betraktelser, känslor och syner till en ny helhet.

Att jobba på ett vanligt dagjobb som jag gör kan ibland kännas som slöseri med dyrbar skrivtid, men oj, vad jag samlar på mig användbara detaljer till kommande karaktärer och berättelser! Så allt det där som kan tyckas vara onödigt, slöseri med tid och energi kan omvandlas till något väldigt användbart.

I fredags var det äntligen dags! När skolor och förskolor i Örebro var slut för dagen skyndade vi oss till tåget och for till Stockholm på bokrelease för Det fina med Kerstin. Bokslukaren – böcker och bakverk för barn är en magiskt fin bokhandel som ligger vid Mariatorget och som har specialiserat sig på barnlitteratur.

En dabande barnboksgorilla.

Utanför på trottoaren sitter den stora gorillan Sally och softar vid ett illrosa cafébord och skyltfönstret fylldes av min guldskimrande bok kvällen till ära.

Det blev en överväldigande kväll! Vänner, släktingar, gamla kollegor och skolkamrater, människor jag inte sett på femton år, kära återseenden, helt okända intresserade människor, positiva, glada, generösa. Min förläggare höll tal – så fina ord att jag knappt har smält dem än! – och jag läste en bit högt ur boken.

Jag och bokens illustratör Katarina Strömgård

Ja, det var en makalös kväll! Och det var så fantastiskt att se sin bok i ett sammanhang, i
en bokhandel där kvalitativa barnböckerna lyfts fram, och jag insåg återigen hur mycket många av dem har präglat mitt liv och mitt sätt att se på världen, men också hur mycket bra jag har kvar att läsa. Det är lätt att glömma bort hur otroligt många bra barnböcker det finns. Ofta hamnar man på stormarknadens bokavdelning när presenter ska inhandlas och hyllorna där är extremt enahanda. Vi serveras det stormarknaden tror att vi vill ha, och i och med att vi enbart ser samma böcker överallt så tror vi till slut själva att det är dem vi vill ha, att det är det enda som finns. Men utbudet är så enormt mycket större! Måtte de riktiga bokhandlarna överleva länge till, om inte annat så för barnens skull!

Tre debutantbloggare i en soffa

Det var också väldigt roligt att träffa bloggkollegorna Mia Kim och Emelie Novotny! Stort tack till alla som kom på releasen, och till Bokslukaren som hade ordnat så fint!

På tisdagen sen bar det av till Göteborg för att presentera böcker med förlaget inför ett femiotal bibliotekarier på Mölnlyckes bibliotek. (För övrigt samma bibliotek som tvingades plocka bort sina Pride-symboler härom veckan då SD ansåg att de var  olämpligt då biblioteket användes som röstlokal. Nu satt tack och lov regnbågsflaggorna på plats igen!) Jag, Moni Nilsson och Johan Rundberg berättade om våra böcker tillsammans med en representant från förlaget, och i Mölnlycke var första gången jag såg min bok på ett bibliotek. Den stod rekommenderad på högläsningshyllan. Bra tänkt tycker jag!

Foto: Stefan Tell

Vänd rätt upp blev antagen av Bonnier Carlsen i november 2016. Redan i maj 2017 blev jag bjuden på deras vårfest. Visst, det är alltid roligt att gå på fest, men för mig har det viktigaste varit att bli inkluderad och välkomnad – och det har jag verkligen blivit!

På den första festen vågade jag knappt andas om att jag skulle ge ut en bok, men var ju tvungen att svara på frågan vem jag var och vad jag gjorde där. Jag möttes av flera etablerade författare som var imponerade av mig, av att jag fått min debut antagen där. För mig har det aldrig varit viktigt att tillhöra ett stort förlagshus, men det har varit viktigt för mig att ha ett sammanhang. Förra året var jag på bokmässan och jobbade i Akademibokhandelns monter. Jag hade inga uppdrag eller åtaganden för förlaget ändå blev jag återigen medbjuden på förlagsmiddag, omhändertagen och delaktig.

I tisdags var det dags igen när Bonnier Carlsen firade sitt 25-års jubileum. Förutom att träffa min förläggare och redaktör och alla andra som varit delaktiga fick jag träffa den person som var den första att lektörsläsa mitt manus. Jag har såklart vetat att manuset blivit läst och bedömt många gånger innan utgivningsbeslut fattats, men det blir så verkligt när alla anonyma bedömare plötsligt står framför en. Det är hisnande att hon har haft så stort inflytande över mitt och Vänd rätt upps väg ut i offentligheten utan att jag har kunnat påverka det. Det kändes som att få sluta en cirkel när jag fick signera hennes tryckta version av boken och jag tackar min lyckliga stjärna för att det var just hon som fick läsa just mitt manus.

Jag fick också träffa Sara Edström som har gjort det fantastiska omslaget till Vänd rätt upp och vi började genast att tänka i hisnande tankebanor om vilka fler omslag vi skulle kunna samarbeta med framöver. Flora Wiström som jag ska ha ett samtal med på bokmässan var också där. Och så fick jag träffa både Lin Hallberg och Åsa Larsson som jag också kommer att samtala med på bokmässan. Åsa Larsson skriver ju spänningslitteratur för både barn och vuxna men är också hästtjej. Hon överväldigade mig med fina ord om min bok och jag påmindes om hur viktigt det är att få höra det (helst om och om igen). Vi pratade om att hästboken gör barn till läsare och om att tonårstjejer marginal för att göra rätt är så snäv och om hästtjejen som så ofta sliter i det tysta.

Det här sammanhanget är det som ger mig energi och inspiration att ta tag i skrivandet, bokmässan och hösten, för det är ett sammanhang som jag vill fortsätta att tillhöra.

Foto: Kicki Nilsson

Helena: Den fas jag tycker är roligast är nog när jag har kommit så pass långt att själva historien finns där och löper på från A till B på ett tillfredställande sätt, från start till mål. Att då pilla själv med texten, innan någon utifrån har läst. Att prova olika varianter, synonymer, peta och ändra, stryka och skriva om, läsa, läsa, läsa. Det tycker jag är roligt!

Foto: Henrik Berglund

Jenny: Jag älskar idéfaserna. Första lilla fröet som dyker upp i huvudet och sen med lite tur hur det väller på med story. Känslan av att ha något att berätta är oslagbar, att det finns ett universum som pockar på uppmärksamhet i det undermedvetna. Sen ser jag plötsligt “bevis” överallt på att idén är relevant. I omgivningen, i populärkultur och media. Det peppar mig! När jag sedan skriver kommer nya idéfaser. Tänk om det händer så här istället, tänk om jag formulerar det så här? Då blir jag ivrig. Bäst är när jag skrattar rakt ut i min ensamhet vid datorn!

Foto: Jakob Almer

Veronica: Fasen som jag älskar allra mest är den där jag bara får skriva. Jag har en planering att stå på och sedan låter jag min fantasi styra mig i skrivandet. Under den fasen är tankarna hos mina karaktärer nästan jämt, jag kan diska, promenera, handla men samtidigt tänker jag på olika situationer och hur just mina karaktärer reagerar. Redigering är kul det också, men att bara få skriva ohämmat, det är underbart! 

Foto: Stefan Tell

Emelie: För mig är det den kreativa fasen när jag får hitta på som är den roligaste. När jag får lära känna karaktärerna och hitta lösningar på deras problem, när hjärnan hela tiden letar efter den perfekta utvägen eller den perfekta konflikten. Det är i dessa perioder som berättelsen kommer till mig, jag brukar inte planera allt för mycket i förväg utan vill låta mina karaktärer få handlingsfrihet och utrymme. Redigeringen är jag inte alls förtjust i, utan släpar mig till datorn och tvingar mig att gå igenom texten, men det är väldigt tillfredsställande att se att texten blir bättre.

Foto: Jini Sofia Lee

Mia: Roligast är när jag närmar mig slutet av första utkastet. När jag vet att jag lyckas knyta ihop berättelsen, men ändå har möjlighet att finslipa på detaljerna och fortfarande kan hitta på lösningar för hur saker och ting ska gå. Det är även roligt precis i början av skapandet av en ny berättelse. Minst kul är väl den absolut sista finputsningen av texten, när en redan har läst igenom texten massor med gånger.

Min skrivprocess börjar nästan alltid med någon liten detalj i vardagen som får
tankarna att spinna igång. Det kan vara en känsla, ett speciellt utseende jag ser
eller något jag hör någon säga. Av det formas en karaktär i mitt huvud. Ibland
går det fort, ibland tar det lite längre tid. Jag går helt enkelt omkring och tänker
på den där låtsaspersonen ända tills det känns som att jag känner den hyfsat väl.
Och först när jag gör det börjar jag fundera ut en story.

Liv – huvudpersonen i min nya bok Definitivt okysst – kom till mig som ett
litet frö första gången för snart 17 år (!) sedan, när min barndomskompis
Maccan och hans tjej fick sitt första barn. Deras son, Albin, var väldigt sjuk när
han föddes. Hans tillstånd kom som en chock för samtliga och att han saknade
en arm var det lilla i sammanhanget. Mina författartankar var vid den här tiden
bara på drömstadiet, jag hade inte uttalat dem högt för en enda människa. Ändå
seglade en tanke förbi, en tanke om att jag en dag skulle skriva en bok om en
huvudperson som föds med dysmeli. (Och dysmeli betyder alltså en medfödd
skada på en eller flera extremiteter, dvs att man saknar en arm, ett ben eller en
del därav.) I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med detta och jag tänkte att
den gruppen nog i alla fall inte var överrepresenterad i litteraturen. Det finns
säkert, men jag själv hade jag aldrig läst någon bok om en huvudpersonen med
dysmeli.

Åren gick, livet tuffade på och drömmen om att skriva levde kvar. Jag följde
Maccan och hans son sporadiskt, främst via sociala medier eftersom vi sedan
länge inte bor på samma ort. Albin (som efter ett par tuffa år började må bättre
och bättre) kör motocross och genom åren fick jag se många filmer på honom in
action. Det var helt enkelt omöjligt att låta bli att imponeras. Det är väl så att var
och en lever efter sina förutsättningar och Albin kör cross som vem som helst.
Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att han verkade så cool. Och varje gång jag såg honom påmindes jag om min framtida huvudperson, den som jag en gång
hade lovat mig själv att skriva. Jag visste att det var en tjej, att hon skulle heta
Liv och gå i högstadiet. Men mer än så var det inte. Och 2013, när jag äntligen
beslutade mig för att ta min skrivardröm på allvar, var det andra karaktärer som
pockade på min uppmärksamhet. Jag började skriva för barn i mellanstadieålder
och Liv fick ligga kvar och puttra i bakhuvudet ett tag till. Jag var inte riktigt
redo för henne då. Men så sakta men säkert, medan jag skrev några andra
böcker, började hon plötsligt ta mer och mer plats i mina tankar. Jag lärde känna
henne. Och en dag var det äntligen dags. Skrivprocessen kunde börja.

Det här är ungefär tre år sedan och i samma veva blev jag hembjuden till
Maccan. Över en fika fick jag lära känna Albin och ställa alla mina frågor om
hur det i praktiken är att leva med en arm. Albin kör som sagt var cross lika bra
(ganska ofta bättre) som de som har två armar, men jag fick ändå en del tips på
saker som kan vara svårt i vardagen. Det var en väldigt trevlig eftermiddag som
innehöll både allvar och skratt. Och innan jag gick hem frågade Albin när boken
skulle komma. Hur förklarar man för en 14-åring som berättat allt om sin
dysmeli för en okänd person som ska skriva en bok, att det tyvärr inte går att
veta om det någonsin blir något? Där och då bestämde jag mig för att i alla fall
göra mitt yttersta för att lyckas. Det låter nog enklare än vad det var, för det blev
en lång process. Jag skrev och skrev om. Lät berättelsen vila. Skrev om igen.
Tvivlade, hoppades, tvivlade igen. Skickade in den till några förlag, fick flera
positiva refuser. Skrev om den igen. Tänkte ge upp men fortsatte ändå. Och till
slut stämde det! Historien om Liv var äntligen klar. Liv som är 15 år och ska
börja nian till hösten. Liv som är som vilken tonåring som helst, även om hon
föddes med bara en arm. Liv som avskyr att känna sig annorlunda och gör allt
för att försöka passa in. Liv som älskar att simma men hatar att visa sig i
baddräkt. Liv som är så peppad på att göra sista året i högstadiet till det bästa
året i sitt liv men som måste brottas med både sina egna och andras fördomar.

Liv som möter Tobbes blick och blir alldeles darrig. Liv som till sist, när skolan
arrangerar en simtävling, tvingas ta ställning till om hon ska vara rädd hela livet
eller kanske, kanske till slut våga bli den hon innerst inne vill vara.

Det som Liv och Albin har gemensamt är att de båda hade en turbulent första
start i livet, att de saknar en arm och är grymma på sin sport. Men där slutar
likheterna. Historien om Liv är helt och hållet påhittad av mig. Hennes känslor
och handlingar är fiktiva och har ingenting med Albin att göra. Ändå är det tack
vare honom som boken blev till. Det som startade med en flyktig tanke för 17 år
sedan blev till slut en färdig produkt. ”Definitivt okysst” är den av mina böcker
som jag tänkt absolut längst på och som dessutom tagit längst tid att skriva. I
skrivandets stund är den alldeles färsk, jag fick hem mitt första ex i veckan. Den
är så fin! Och jag är så väldigt glad att det blev en bok till slut.

Emma Askling debuterade i november 2014 med den spännande kapitelboken
Det övergivna huset. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker för barn i
mellanåldern, i olika genrer. Definitivt okysst är en feel good roman och
hennes första ungdomsbok. Den utkom i augusti 2018 på Brombergs förlag.

Är så glad att kunna avslöja den viktigaste personen i min ljudboksserie! Hon som kommer att ta med lyssnarna på resan och in i berättelsen. Kämpa tjejer! kommer att läsas in av ingen mindre än skådespelaren Hanna Dorsin.

Hanna Dorsin som lärare i Grotescos sju mästerverk. Foto: SVT

Hanna Dorsin ingår i humorgruppen Grotesco. Förra hösten gjorde de succé med satirserien Grotescos sju mästerverk på SVT och i fredags vann de Kristallen för årets humorprogram. Hanna Dorsin spelade bland annat lärare i avsnittet Föräldramötet – ett kammarspel. Ett klipp finns här. Hanna Dorsin är rolig, en talang som jag tror ett komedimanus kräver. Och rösten tror jag kommer passa perfekt för att berätta om ung student med vacklade självförtroende som ska ge sig in i en ny och rätt hård värld.

Uppläsarens röst och förmåga att gestalta är oerhört betydelsefull för en ljudboksproduktion. Om lyssnarna inte gillar rösten stänger de av och vice versa. Det finns till och med lyssnare som snarare följer en viss uppläsare än en författare på grund av rösten. Själv har jag ännu inte fastnat så djupt för en särskild uppläsare av ljudböcker, men jag är säker på att Hanna Dorsin kommer att bli en favorit!

Ha en fin vecka!

Ps. Tack alla ni som skickade krya på dig-meddelanden förra veckan. Så omtänksamt och rart!

Foto: Jakob Almer

Så här är det, jag har inte skrivit så här lite sedan 2014, när jag drabbades av utmattningssyndrom. Då förstod jag varför skrivandet fick gå åt sidan men jag kan inte riktigt förstå varför det står stilla nu. Tiden är visserligen begränsad men det har den alltid varit. Jag vet precis vad man ska göra när man hamnar i dessa skrivsvackor och jag har under året testat det mesta. Jag har lyckats komma upp till ytan vid några tillfällen… bara för att trilla ner igen. Det som oroar mig mest är att jag inte känner för att skriva. Vilket även det är underligt då det är mitt livs stora passion och har varit i flera år. Jag har försökt lokalisera ”felet”, varför det har blivit så här. Jag vet om att väntan har spelat in, den som jag har tagit upp i tidigare inlägg, om min ständiga väntan på att få skriva. Väntan efter svar från ett förlag som var intresserad av manus 2 och i sommar har jag väntat på hösten. September närmare bestämt, när jag några dagar i veckan ska få ”jobba” med skrivandet när barnen är på förskolan. Planen var att börja nu i måndags men det visade sig att inskolning med förälder på plats var två veckor och det är självklart att det är så… jag hade bara missat det. Plötsligt finner jag mig själv väntande igen.

Jag vet innerst inne att det inte handlar om allt som händer runt omkring mig. Det har egentligen ingen betydelse för mitt skrivande att inskolningen tar två veckor istället för en, att förlag dröjer med svar, att trädgården kallar efter mig, evighetsvabb eller att det finns nya avsnitt på favorit tv-serien. Inget av det spelar roll, för det finns alltid faktorer som håller en borta från skrivandet. Jag får ofta frågan hur jag har hunnit skriva flera manus trots allt annat… jo, för jag bara gör. Jag prioriterar bort annat, men inte i år. Jag har låtit mig distraheras. Varför? För pressen att skriva är större än någonsin förr men också för att jag är människa. Vi är inte perfekta och så är det bara, man gör inte allt det man borde göra. Men det tillhör väl även det livet, att acceptera sina otillräckligheter och komma till insikt varför man beter sig som man gör. Lära sig av sig själv och växa med denna förståelse.

Jag kan säga att jag hoppas att jag kommer igång med skrivandet snart, att jag ska sluta skrämmas av den press jag enbart själv har lastat mig med. Fast jag vet om att hopp inte har något med det att göra. Makten ligger hos mig själv, det är bara att komma igång. Bara skriv… meddelar en aningens skraj Veronica, som börjar tro att förmågan att ”bara skriva” har sprungit vilse någonstans i väntan.

Foto: Jini Sofia Lee

Under åratal höll jag mitt skrivande hemligt för de allra flesta i min omgivning. Det var först när jag började blogga och sedan när jag blev publicerad som jag vågade berätta om mitt skrivande. Men jag pratar fortfarande inte jättemycket om mitt skrivande med andra. Det är fortfarande så att det känns lite märkvärdigt och skrytsamt. Jag antar att det är jantelagen som spökar och som gör att det känns obekvämt.

Nu står jag plötsligt inför det faktum att min debutbok släpps om bara några veckor. Det är min största dröm som går i uppfyllelse. Varför ska jag inte få prata om det? Det verkar ju befängt att en dröm som jag har kämpat för att uppnå i så många år bara ska tystas ner och tryckas ner i en låda någonstans och gå obemärkt förbi.

Dessutom är det så att boken inte kommer att sälja sig självt. Om jag inte pratar om boken kommer andra inte ens känna till att den existerar och hur ska de då köpa den?

För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att fösa undan Jante och låta boken få leva. Och inte bara boken, utan även jag. Jag bestämde mig för att försöka ta tillfället i akt och prata med så många människor som möjligt om min bok. Och hittills har det bara lett till positiva reaktioner. Folk blir faktiskt glada och de vill köpa boken. Ett av samtalen ledde till och med till att jag fick en förfrågan om att medverka i en podcast. Så hittills kan jag säga att det öppnar upp dörrar om en vågar prata och berätta om det en gör.

För många år sedan läste jag en bok som hette Tur eller otur som handlade om människor som verkade ha osedvanligt mycket tur. Det visade sig att det egentligen inte handlar om tur. Det handlar om att dessa människor bland annat tar tillvara på tillfällen som dyker upp. De kanske börjar prata med personen som sitter vid bordet bredvid på caféet och just den kontakten kan leda till något.

För många år sedan var jag ansvarig för Unicefs frivilliggrupp i Stockholm. Vi arbetade med att samla in pengar till Unicef och informera om verksamheten. En dag kom det en ny tjej till gruppen som väldigt snabbt berättade att hennes dröm vara att komma till FN i New York. ”Lycka till”, tänkte nog de flesta. Hon pluggade på universitet och jobbade extra som servitris. En kväll hade hon en gäst på restaurangen som var amerikan och som betalade med ett kort som på något sätt var förknippat med New York. Tjejen från Unicefgruppen tog genast tillfället i akt och pratade med mannen och lyckades berätta för honom att hon ville till FN i New York. Det visade sig att mannens fru jobbade på FN i New York. Och vad hände sedan? Frun ordnade en praktikplats på FN i New York åt den här tjejen. Om hon aldrig hade nämnt för den där mannen vad hon ville hade den där chansen aldrig uppstått. Tur? Ja, delvis, men framförallt berodde det på att hon hade sett möjligheten i att börja prata med den mannen.

Så vem vet vilka dörrar som kan öppnas till framtiden om en struntar lite i Jante och tar för sig av de möjligheter som ges varje dag.
Mitt råd till er är att våga prata om ert skrivande. Om era närmaste inte vill lyssna eller stötta er, hitta andra människor att prata med.

Foto: Kicki Nilsson

På söndag är det val. Det borde inte ha undgått någon myndig människa. Jag har bävat, och bävar, inför detta val. Så mycket står på spel. Hela vårt i grunden humanistiska samhälle. Ja, kanske hela vår demokrati?

Jag har författarvänner som står på barrikaderna. Som demonstrerar och organiserar, som kämpar sig till utbrändhet mot nazistiska strömningar, skriver briljanta politiska texter, delar i sociala flöden och använder sin yrkesroll för att offentligt stå upp för det de tror på. Jag har också författarvänner som ligger lågt. Som varken har facebook eller twitter utan lever ett vardagsliv bortom strid och offentlighet och skriver enbart på sina böcker. Som verkar för humanismen genom att producera bra historier och bidra till vår samtidskultur. Jag respekterar båda dessa val, och jag vet att mina vänner i grunden har samma politiska värderingar. Frågan är hur jag själv ska förhålla mig? Vad har jag för ansvar som nybliven författare? Har jag något ansvar?

Det är med hatkärlek jag måste erkänna att jag är beroende av sociala medier. Sociala medier är ett otyg. Och väldigt bra att ha. Ibland tror jag att samhället skulle vara friskare och mer sansat utan. Men som författardebutant är det en fantastisk värld som öppnar sig. Nästan dagligen hittar jag små texter om Det fina med Kerstin. Bokbloggsrecensioner, instagraminlägg, bilder från släkt och vänner på min bok i olika bokhandlar och bibliotek runt om i Sverige, ibland rekommenderad med fina ord. Jag blir så glad och söker mig vidare i trådar om böcker, barnkultur, konst och musik, allt som inspirerar och gör livet värt att leva.

Men förr eller senare krockar jag alltid med SD. Förr eller senare sitter jag där och läser ilskna kommentarer om någonting, kommentarer fyllda av kall sarkasm, hån, hat och illvilja.

Och jag tycker så illa om all energi detta tar! Från skrivandet, lusten, livet. Det är exakt samma känsla som jag kände på högstadiet när jag passerade skåpen i korridoren där killgänget från Dannike stod och ropade kränkande kommentarer. Jävla fitta! Fan vad äcklig du är! Energin som det tog från min skolgång. Från ungdomen, lusten, livet. Hur svårt det var att hålla fokus på det som var viktigt.

Nu är det samma killar som står inför möjligheten att styra ett helt land. Hur har det kunnat få bli så?

”Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitjod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”  Astrid   Lindgren.

Jag blir så rädd när ett kulturfientligt parti hotar att få makten. Ett parti som vill styra och censurera den fria konsten genom att strypa ekonomiska medel till de aktörer som inte berättar den saga om Sverige som de vill att vi ska berätta. Ett parti som omfamnar och hyllar Astrid Lindgren, men som inte inser att Astrid Lindgren aldrig hade blivit utgiven i ett SD-styrt land då hennes karaktärer ansågs provokativa och nyskapande när de kom. Ett värdefullt kulturarv att värna kräver en stark och fri samtidskultur, hur kan någon tro något annat?

Debutantbloggen är en ickepolitisk blogg. Den ska handla om skrivande. Jag har legat lågt länge nu. Jag har inte delat så många politiska artiklar på min privata facebook, inte skrivit egna inlägg, så många andra har gjort det i mitt ställe och gjort det bra.

Men nu börjar jag få panik. Jag känner att har jag någon som helst möjlighet att inför detta val kunna påverka blott en enda person att rösta på ett humanistiskt parti istället för att lägga sin röst på dem som sprider rädsla, hat och kulturförakt, de som direkt eller indirekt öppnar dörren för nazismen, så vill jag ta den möjligheten.

Som författare vill jag ta ställning för en levande och brokig samtidskultur. För solidaritet, humanism och alla människors lika värde.

Foto: Stefan Tell

September är en av mina bästa månader på året, luften är hög, temperatureren är oftast lagom och sådär så att en kan vara snyggt klädd utan att varken frysa eller svettas. Det är dessutom månaden när landets alla ridskolor har startat upp igen och hästarna och ryttarna börjar komma igång efter sommarbetet. Och så blir det bokmässa sista helgen i september.

För mig är den tidiga hösten den bästa perioden för kreativitet. Det är något med naturens förändring som väcker idéer och känslor hos mig. Jag känner mer, vill mer. Förut älskade jag våren, det spirande nya, de ljusa kvällarna som återvänder – just det älskar jag fortfarande – men jag blir inte kreativ av det. Istället blir jag distraherad av att gräva i rabatterna, plocka blommor och köpa gödsel. Och av att allt går så fort.

Nu är det lite som att tiden går långsammare och tankar hinner tänkas. När det är så mår både min ridning och mitt skrivande som bäst. Att skriva är många gånger som att rida. I inledningen av passet går det långsamt och lite trevande, jag måste känna av hästen och texten. Hur är dagsformen, vad är dagens syfte eller övning, vad är mina svagheter och textens eller hästens?

Inom ridningen börjas varje pass med att kontrollera grundhjälperna: framåtdrivande skänkel, förhållande tygel, vikt och ledande tygel, sidförande skänkel och galoppfattning åt båda hållen. Det är för att checka av att kommunikationen med hästen fungerar, att vi förstår varandra. Om något inte fungerar måste jag gå tillbaka till den grundhjälpen och rensa och förtydliga. Så att hästen förstår att när jag gör så här så vill jag att den stannar eller svänger eller vad det nu kan vara. På samma sätt behöver jag checka av mig själv och texten när jag börjar, jag flödesskriver ett par meningar, läser igenom det senaste stycket som jag skrev, påminner mig om vems perspektiv berättar jag från, och försöker leta upp samma röst och samma ton som innan. Jag frågar mig om jag har alla fakt jag behöver för att ta tag i dagens uppgift. Därefter har jag rätt förutsättningar att utföra dagens arbete.

Oavsett om det är sidvärtsrörelser på volt eller att skriva dialog känns det oftast spretigt och svårt i början. Hästen rör sig för mycket eller för lite, jag använder för stora hjälper och planerar inte min ridning. På samma sätt är texten ofta kal i början, saknar riktning och kanske tempo. Men ju varmare jag och hästen blir desto lättare flödar det. Plötsligt är hästens rörelser inte längre skumpiga och yviga och min sits mer upprätt och mina hjälper mindre. På samma sätt kan texten flöda, huvudet tänka snabbare och tangentbordet knappra vidare.

När jag tänker på texten som en häst som jag ska ta fram det bästa ur blir jag mer ödmjuk inför texten och skapandet. Som hästtjej är jag djupt rotad i att det aldrig är hästen som gör fel utan jag som ryttare som ger den dåliga förutsättningar och ställer fel frågor. På samma sätt vet skrivande människor att det är de själva som har skapat textens förutsättningar. Men när jag ser texten som en häst blir dömandet av mig själv inte lika hårt. En häst och en ryttare kan ha en dålig dag, tankarna kan vara ofokuserade och frånvarande. Det är så ibland.

Foto: John Price

Nu när hösten snart drar in står vi inför ett nytt årstidsskifte. Dagens skrivövning går ut på att gestalta en månad utan att nämna vilken månad det är. Försök att använda så många sinnen som möjligt, hur låter, doftar och smakar den månaden du har valt? Hur påverkar årstiden sinnesstämningen hos karaktärerna? Vilka färger dominerar i naturen? Försök att minnas och lägga märke till små detaljer.

Skriv om minst fyra månader som är utspridda över året och försök att hitta skillnader och likheter i de gestaltande texterna. Spara texterna och övningen och återkom till den under året.  Hur väl stämmer dina gestaltningar överens med verkligheten?

Lycka till!

Foto: Rosie Alm

För trettiofem år sedan började vi skriva tillsammans. Då skrev vi rollspel, sådana där sällskapsspel med ovanligt formade tärningar som populariserade ordet nörd. Vårt mest kända spel är förmodligen Mutant, där talande björnar med flintlåsgevär bygger en ny civilisation i ett postapokalyptiskt Mälarlandskap. Ett spel hette KULT och var betydligt otäckare. Det beskrev vår värld som en illusion, en Potemkinkuliss över en större och mer fasansfull verklighet som spelarna gradvis fick upptäcka. I slutet av 90-talet slutade vi skriva spel, då arbetet med Science Fiction Bokhandeln i Stockholm tog all vår tid.

För ett par år sedan ringde vår gamla spelförläggare Fredrik Malmberg upp och berättade att KULT skulle komma i en ny utgåva. Kul, sa vi, och tänkte först inte så mycket mer på det. Men under en tid hade vi lekt med tanken på att skriva en roman. Varför inte en skräckthriller inspirerad av vårt gamla spel? sa vi oss. Ett och ett halvt år senare sitter vi här och tummar på Döden är bara början, med ett suggestivt omslag av Axel Torvenius. Till vintern kommer en engelskspråkig utgåva i översättning av Karin Tidbeck.

För att skriva Döden är bara början var vi tvungna att återvända till Berlin. Det var nämligen där vi fick idén till rollspelet KULT, bara månader efter Murens fall. Då var Berlin fortfarande en delad stad, med tvärgator som slutade i intet och svindlande kontraster mellan glassiga skrytbyggen och rivningskåkar. En perfekt scen för en skräckberättelse om sönderfallande verkligheter och parallella världar.

Tjugofem år efter återföreningen är mycket annorlunda. Berlin har förvandlats till en partyhuvudstad för Europas ungdomar och Muren är borta. Men åtskilligt är sig likt. Nerklottrade ödehus tillåts stå kvar mitt i gentrifierade kvarter. Kostymnissar och uteliggare sitter på samma Imbiss och dricker kaffe. Historien är överallt närvarande.

Sittande på kaféer och parkbänkar formulerade vi våra tankar kring intrig, personer, relationer, platser och scener. Vi bestämde oss för att romanen skulle utspela sig i nutid och handla om konst och sönderfallande verkligheter, ett tema som knöt an till det gamla spelet. Med den första skissen på plats började vi promenera kors och tvärs genom den tyska huvudstaden. Det var då vi fick syn på Bethanien, ett kulturhus med hyrateljéer och ungdomsverksamhet i stadsdelen Kreuzberg, inrymt i en diakonianstalt från 1850-talet. Vi förälskade oss omedelbart i byggnadens massiva fasader med små minaretliknande torn och tegelannex täckta av graffiti. Inget blev sämre av att anläggningen var bland de första att ockuperas under 1970-talets protestår.

Det blev en given plats för vår huvudperson Amanda, en svensk skulptör som arbetar i Berlin och dras in i ett konstprojekt med rötter i 70-talets alternativrörelse. Byggnaden blev en motor, som födde nya scener och personer till berättelsen. Promenaderna tog oss också till ett halvt raserat barnsjukhus i Berlins utkanter, där Amandas vän Renate kunde undervisa skolelever i muralmålning och magiska konster. Vi fortsatte på samma sätt tills vi hade flera block fyllda med anteckningar och en någorlunda utmejslad handling.

Många som skriver tillsammans arbetar, har vi förstått, som varandras redaktörer. De skriver ett kapitel var och synkroniserar sedan sina texter. Så gjorde inte vi. Vi satt oss sida vid sida och skrev för hand gradvis allt mer fullständiga versioner av texten: först en grovskiss, sedan en skiss med scener och beskrivningar, slutligen repliker och sammanhållna stycken. Under arbetets gång läste vi allt högt för varandra, gång på gång, tills rytmen kändes rätt och personerna hade hittat sina röster. Först därefter skrev vi in texten i datorn och slutredigerade.

Sedan tillkom förstås arbetet med redaktören. Vi fick ovärderlig hjälp av Amanda Setterwall Klingert från förlaget Fria Ligan. Hon gjorde ett strålande jobb med vår text.
För alla som vill skriva tillsammans (en fantastiskt rolig hobby) rekommenderar vi varmt tekniken att promenera, prata, skriva för hand och läsa högt. Det gör berättandet till ett rent nöje.

Döden är bara början

Amanda Serner gjuter svarta betongsuggor i en ateljé i Kreuzberg. Hennes morfar vadar genom taggtråd i helvetet. En gyllene skalbagge klättrar upp mot taket i Hauptbahnhof. Och någonstans i den stora staden öppnar sig ett torg mellan grustäckta ruinberg.

Berlin sommaren 2017 är en stad där verkligheten börjar rämna. Kurfurstarnas gamla huvudstad bildar gräns mellan världen vi känner och världen vi har valt att glömma. I graffititäckta ödehus öppnas dörrar mot den metropol som mänskligheten har lämnat bakom sig. Under villorna vid Wannsee skymtar ett svart citadell. Ett gammalt sjukhus byggt av änglar rymmer hemligheter från tiden när konstnärer arbetade för att riva murar och trotsa makten. Dit kommer en svensk skulptör för att söka ett nytt uttryck. Istället finner hon vägen ner i Inferno.

Döden är bara början är en skräckroman om konst och fallande murar, baserad i världen från det klassiska rollspelet KULT och skriven av författarna till spelet.

Om Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Författarna Gunilla Jonsson och Michael Petersén är legendariska i rollspelskretsar både i Sverige och internationellt. I vår debuterar de som skönlitterära författare på Fria Ligans förlag med Döden är bara början.

Gunilla Jonsson och Michael Petersén hamnade i samma rollspelsgrupp 1981. Tre år senare skapade de Mutant – ett helsvenskt efter-katastrofen-spel som blev startskottet för den stora svenska rollspelsvågen. Efter att ha skrivit flera äventyr till Mutant och Drakar och Demoner, och två rollspel på eget förlag, skapade de i början av 90-talet det ockulta skräckrollspelet KULT.

KULT representerade ett paradigmskifte i rollspelen och riktade sig till vuxna spelare. Istället för drakar och svärd presenterades en nutida värld där mänskligheten är fångad i en illusion som håller på att rämna. KULT räknas idag som ett av Sveriges största rollspel internationellt. Sedan 25 år tillbaka arbetar paret på Science Fiction Bokhandeln, Sveriges största specialistbokhandel för fantastik.

Jenny Gromark Wennberg på favoritkafét Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Foto: Henrik Berglund

När min förläggare Emma bad mig skriva en författarpresentation blev jag först galet pepp. Yihoo, jag är snart författare! Klart jag ska skriva en författarpresentation. Några ynka rader, hur svårt kan det va?

Strax därefter fick jag panik och hjärnsläpp, förhalade uppgiften in i det längsta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att skriva om mig själv i tredje person. Vem tror HON att hon är liksom? En författare? Shit va skämmigt!

Men om inte jag tror på mig själv som författare, vem ska då tro? (Jag skulle ju våga det här året.) Trevande började jag skriva min författarpresentation. Eftersom Kämpa tjejer! är en komedi i magasinsvärlden, ville jag berätta att jag har erfarenheter kopplade till bokens innehåll. Och att den är rolig! Jag skrev klart till slut och skickade presentationen till min förläggare.

Så här i efterhand verkar jag onekligen ha en viss sorts humor. Kolla här:

”Jenny Gromark Wennberg (f. 1973) är manusförfattare och copywriter.

Efter 20 år i reklambranschen och prisbelönta kampanjer som ”Knark är bajs” utvecklar Jenny numera även idéer och manus till tv-serier.

2017 vann Jenny tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling med komedin ”Kämpa tjejer!” som utspelas på ett hälsomagasin i kris.

Precis som huvudkaraktären Jossan har Jenny läst till journalist, praktiserat på magasin och upplevt en tarmsköljning. Dock utan att hitta en Barbie-sko!

Jenny bor på Södermalm i Stockholm med man och två barn. ”Kämpa tjejer!” är hennes debut.”

Vad tycker du? Funkar den?

Ha en fin vecka!

Foto; Jakob Almer

Igår hade jag min första officiella arbetsdag. Jag lämnade barnen på förskolan och kom hem till ett tomt hus. Dörren in till kontoret stod på glänt, datorn väntade på mig på skrivbordet men jag stod kvar utanför och kunde inte riktigt finna mod till att kliva in. Tankar som att ”va f*n har jag gett in mig på?” och “jag måste söka ett ordentligt jobb” eller “kan jag ens göra detta” snurrade i skallen. Jag försökte ta ett steg men det gick inte. Ångesten gjorde mig yr och jag var sekunder ifrån att ta på mig skorna och åka och hämta barnen igen.

Det här med att följa sin dröm, det är bannemej inte så lätt i praktiken. Jag har hela tiden tänkt att processen innan, att säga upp sig, släppa boken, starta företaget och planera sin ekonomi, de var de stora stegen. Efter det skulle jag ju få leva drömmen, det är väl inget svårt med det? Att få skriva dagarna långa, amazing! Förra veckan klagade jag på att jag inte fick göra det jag längtade så efter medan igår när jag fick göra det så var jag livrädd. Jag minimerade mig själv totalt, att varför skulle mina barn gå på dagis när jag leker hittepå hemma? Att jag försöker vara något jag inte klarar av.  Precis det här är min stora utmaning, att våga tror på mig själv. För någon vecka sedan här på bloggen tog jag upp hur jag i försäljningssituationer försöker axla ett starkt alter ego, precis som Beyoncé. Det gör att jag vågar mer när jag är på signeringar och författarbersök. När jag stod där i måndags alldeles svettig och livrädd utanför min kontorsdörr tänkte jag just på det här. Hur jag vill vara stark, inte bara när jag säljer utan även när jag ska skriva. Jag vill ju det här! Jag kände rädslan gå över till irritation som växte till styrka. Jag tog klivet in, öppnade min dator och började planera min första arbetsdag. Det pirrade lite i magen och rädslan var på väg att ta över mig igen men jag stoppade den med tanken att det är okej, det är helt okej att vara livrädd när man förändrar sitt liv. Jag uppmärksammade känslan men lät den inte ta kontrollen, för då vet jag att jag låser mig och det vill jag inte. Rädslan finns där och den kommer säkert göra det ett tag till, men den får inte styra mig. Det sägs att den främsta orsaken till att man inte lyckas sitter i huvudet, ens tankesätt. Det är en frustrerande insikt men jag finner också ett lugn i det. Om jag tror på mig själv och håller min rädsla under kontroll, kan jag fixa det här.

Så. Nu kanske ni vill veta vad jag tänker göra under min första arbetsvecka? Jag planerar att kontakta butiker och boka signeringar i samband med julen, alltid viktigt att vara ute i god tid. Tanken är att börja med signeringarna i november och fortsätta ända till julafton. Jag håller också på att sammanställa ett pitch som jag ska skicka iväg senast imorgon, sedan är det Debutantbloggens inlägg som ska bli klart. Sen får vi inte glömma företagsbiten, betala skatt/moms osv. Jag ska inleda ett nytt manus (romance, självklart) och sist men inte minst avslutar jag min arbetsvecka med att åka till några butiker och sälja in min bok på plats. Pustar ut, det här blir bra!

Foto: Jini Sofia Lee

Trots att romanmanuset jag skriver på är en feelgoodroman så inspireras jag av livets sorger och svårigheter. De flesta av oss går runt och visar upp ett glatt yttre. Vi går till jobbet, vi hämtar och lämnar barn, vi går och handlar. Möter vi någon som frågar hur det är så svarar vi att det är bra. När en mår dåligt är det då lätt att tro att en är ensam om att må dåligt eller vara ledsen och att det är något en ska dölja. I vart fall ska en inte prata om det för en vill ju inte göra andra människor ledsna eller besvära dem med ens problem.

Men det finns ingen människa som går igenom livet utan motgångar och sorger. Skrapar vi lite på ytan på var och en av oss så finns där djupa sår, sorger och smärtor. Väl dolda familjehemligheter, mörker i ens parförhållande, dödsfall eller annat.

Det är just de där sorgerna som människor bär på som många gånger inspirerar mig i mitt skrivande. Allt det där som människor i vanliga fall inte pratar om, det vill jag skriva om. För det är precis lika mänskligt och naturligt att vara ledsen som att vara glad. Det är bara det att vi inte pratar om det.

När jag några efter gymnasiet skulle välja högskoleutbildning ville jag bli psykolog. Jag tyckte att jag var bra på att lyssna och jag ville hjälpa människor. Min mamma tyckte inte att det var ett bra val utan tyckte att jag skulle läsa på juristlinjen. Och på den vägen blev det. Men eftersom jag inte valde den utbildningen utifrån mitt hjärta avslutade jag sedermera aldrig utbildningen, så idag är jag varken jurist eller psykolog.

Utan att vara psykolog är det ändå många människor som anförtror sig till mig och berättar om just sina sorger. I förra veckan var det en person som jobbar på en annan avdelning än jag som frågade om jag ville komma över och äta lunch med henne. Vi har träffats genom jobbet några gånger och jobbar med liknande arbetsuppgifter. Jag blev verkligen jätteglad för initiativet och ännu gladare blev jag för det förtroende hon kände för mig när hon under lunchen började öppna upp sig och berätta om en djupt tragisk händelse i sitt liv. När jag efter någon dag hade hunnit smälta allt det hon hade berättat för mig började känna att jag skulle vilja skriva om det hon har varit med om.

Alla mina publicerade noveller innehåller en dos av sorg och smärta av något slag. Även min feelgoodroman innehåller en rejäl dos av mörker. Det är nog först när vi har upplevt sorg som vi verkligen kan uppskatta glädje och kanske vänskap, kärlek och livet fullt ut. Ingen kan skydda sig eller värja sig från sorger. Inga pengar eller titlar i världen kan skydda oss från sorg eller död. Det är av dessa jobbiga händelser som vi utvecklas och lär oss. Det är därför jag tycker att det är intressant att skriva om dessa saker. Och jag tycker att vi ska börja våga prata om våra svårigheter. Istället för att ständigt gå runt med en mask eller visa upp en polerad yta på sociala medier så kan vi faktiskt ta hjälp av varandra. Och om någon kan finna ett uns av tröst eller hopp i mina noveller eller i min roman (som förhoppningsvis blir bok en dag) skulle det göra mig så oerhört rörd och tacksam. Jag tror att ord kan skänka tröst. Det skrivna ordet likväl som de som sägs.
Så lyssna, prata och skriv!